Kebnekaise-expeditionen 8

Måndag morgon. Klockan är halv sex och Kristina och jag kliver ut ur vårt lilla 2-mannatält. Vädret verkar OK. Ingen dimma. Lite skyar bara. Vi fixar med kläder, packning och går bort till servicebyggnaden, för att göra frukost. Efter ett tag väcker jag de andra. Alla är taggade. Nu gäller det! Frågan är om vi ska hyra stegjärn! Det blir inte så. Vi är inte säkra på att vi kommer att orka ända upp.

Under söndagen har vi talat om att dela upp oss i två grupper. Kanske kan en av grupperna stanna i den s k kaffedalen och den andra gå ända upp. Vi får se!

Ungefär kvart i åtta är vi klara att ge oss av. Vi ber en bön om Guds beskydd. Helt ofarligt är det inte. Det är lätt att stuka en fot och kommer vi till toppen vet vi att det är isigt! Första timmarna går bra. När vi kommer till Kittelbäcken och ska vada, är vattenståndet inte så högt. Det går bra att gå över på torra stenar.



Det är flera andra grupper på väg upp, som vi ömsom passerar, ömsom passeras av. Vädret är idealiskt! Lagom varmt och klar sikt. Men inte gassande sol! Halvvägs upp på Vierranvarri blir det plötsligt mycket dimmigt. Då har vi gjort en väldigt arbetsam klättring bland stora stenbumlingar. Samuel går först och hittar en bra väg. Men det är tungt och vi får pusta ofta. Vi gör en liten paus och jag är inte optimistisk. Men vi ser ett par röda markeringar framåt och beslutar att fortsätta, om inte dimman blir värre. För att ha något foto att visa upp, tas ett kort på oss och barnen. Kanske kommer vi inte så mycket längre.