Det pågår ett samtal att döma av vissa kommentarer till min förra blogpost. Därför publicerar jag nu en bild på alla som var med på studentjubileet. Mitt i bild är vår gamle rektor, Allan Parkman, som är runt 85 år.
Vi sitter uppradade i skolans aula, som på den tiden kallades 'bönsalen'. Fjellstedtska skolan var ett kristet gymnasium, en gång grundat, för att förbereda framför allt norrländska gossar för akademiska teologiska studier och prästtjänst i Svenska kyrkan. Skolan grundades 1862 och lades ner 1982. Sedan dess arbetar Stiftelsen Fjellstedtska skolan som teologiskt fortbildnings- och kursinstitut. Stiftelsen äger skolans gamla lokaler i centrala Uppsala, dit stiftelsens egen verksamhet är förlagd. Där finns även Svenska kyrkans pastoralistitut och Svenska institutet för missionsforskning.
Av de 24 som gick ut i vår årskull blev bara två präster. Det var så även klasserna före och efter oss. De flesta blev något annat. Därmed ansågs skolan ha frångått sin grundläggande uppgift och lades alltså ner. Bland annat togs kollekt upp i hela Svenska kyrkan, för att stödja denna halvprivata skola. När jag pratade med rektorn om nedläggningen, menade han att detta var ett moraliskt dilemma. Kollekten var en av de viktigaste delarna i finansieringen av skolan. Men han tyckte mer och mer att det var tveksamt att ta upp en kollekt till en skola som i stort sett fungerade som vilken annan skola som helst. (Om man jämför med halvprivata skolor!)
Mina klasskamrater och jag hade naturligtvis delade meningar om skolans förträfflighet, när vi gick där. Jag var inte heller odelat positiv till skolan, när jag gick där. Men jag kommer ihåg att vi stred, för att den inte skulle läggas ned. Nåja, det blev som det blev.
Jag återvände dit 1985-86, när jag gick på Pastoralinstitutet. D v s sista året i prästubildningen. När vi förberedde oss för missionärstjänst, under 8 veckor våren 2002, bodde vi också på skolan. Så Fjellstedtska har följt mig i min tjänst som präst i Sverige och i utlandet. Flera av mina klasskamrater har också utlandserfarenhet, antingen som barn eller vuxna. När jag tittar på korter ser jag kopplingar till Sydafrika, Rhodesia/Zimbabwe, Tanzania, Brasilien, Australien, Italien, Estland och England. Det var en viktig inspiration för mig, när jag åkte till Sydafrika 1981-82.
Skönt Gerthie, du kan andas ut... här var de ju en massa karlar i olika åldrar...!
ReplyDeleteTrevligt att se att även svägerskan Nenne deltog i träffen!
ReplyDeleteJag minns också den där tiden på 70-talet, som storögt betraktande storasyrra på sidan om.
Eftersom jag också hade vänner som genomgått denna skola, så fick jag ta del av den speciella kulturen även från detta håll. Den inndebar bl a den del oförglömliga "practical jokes".
Syrran