Visitationsfest

Idag kl 14 var det visitationsfest på Borgholms slott. (Eller slottsruin, som en del säger). Efteråt kom Charlotte, som arbetar med Växjö stifts sida i Kyrkans Tidning och frågade om hon fick ställa några frågor. Jag insåg att jag var besviken. Både på visitationen och festen.
Festen tyckte jag kändes uppgiven. Vi var mellan 300 och 400 stycken. Det är inte så många, när ca: 30 församlingar samlas. Tyvärr kändes också biskopen defensiv. Även om jag förstår uppsåtet. Att prata om det allvarliga i läget. Dels att ekonomin krymper p g a den ekonomiska krisen och dels att vi måste ta krafttag, göra prioriteringar osv för att kyrkan ska finnas kvar om 30 år. Som jag ser det finns det dock andra tillfällen för detta samtal. När vi samlas till fest behöver åtminstone jag inspiration. Varför finns vi som kyrka? Vad vill Gud genom oss? Sådan frågor vill jag få svar på.
När det gäller visitationen skedde den förr i tiden på ett annat sätt. Biskopen kom, med sin adjunkt, till varje pastorat och det var festligt och ingående. Lite enmansshow men ändå positivt. Men det gick 15-20 år mellan tillfällena. Nu ska visitationen vara en ståndigt pågående process. Det är nog klokt. Men det finns verkligen utvecklingspotential. Jag fick frågan: Vad har visitationen betytt för Dig? Jag blev tvungen att vara ärlig och svara: Ingenting! Åtminstone inte än så länge.
Utmaningen? Jo, att fundera på vad min uppgift är i detta skeende. Det känns inte konstruktivt att bara klaga. Något har jag väl att bidraga med. Vad och hur får jag grunna på!

Förbön och lovsång

Fredag kväll i Birgittakyrkan. Nästan lite afrikansk stämning. Ungdomar från grannförsamlingen ska vara med och spela till lovsången. Även ungdomar från Birgittakyrkan, men de är redan på plats. Det är dags att börja. Då kommer lovsångsteamet och vi kan börja sisådär 10 minuter för sent. Gör inte så mycket. Det är drygt 30 i kyrkan. Mest ungdomar. Några äldre. Så skönt att bara få vara! Sång, bön, ljuständing, en god predikan. Sedan grillar vi korv. När jag diskat upp glasen vi druckit saft i och är på väg hem har det gått 2½ timme. Då är det fortfarande ett gäng ungdomar som spelar fotboll ute på gräsmattan. Kanske 15.
Vem har sagt att ungdomar sitter inomhus och tittar på TV eller spelar dataspel? Visst, det händer ju. Men inte bara!
Jag cyklar hem i sommarkvällen och känner mig lycklig!

Bröllop i norra Småland

Det skulle ju blivit en del studerande under helgen. Men man kan ju inte plugga jämt. Sedan länge var jag ombedd att viga ett par utanför Aneby. Roligt att återse gamla trakter. Först en sväng till Linköping och goda vänner, samt god mat. Rådjurssadel är ju aldrig fel. I Aneby, eller rättare sagt Vrangsjö blev det mer goda vänner och mer god mat. Rökt renstek! Trevligt! På lördag kväll vigsel i Marbäcks kyrka och sedan fest i ett gammalt sädesmagasin. Ståtligt.
Det var även ståtligt att skicak iväg yngsta dottern på studentbal. Många frackar och långklänningar utanför Kalmar slott.
Nu är det måndag kväll, jag har gjort ett avbrott i studierna och klippt gräset. Blir nog inte så mycket mer studerande i dag. Hustrun anlände nyss! Men imorgon bitti ska jag ta ytterligare ett tag med diskursanalysen!

Studieperiod igen

Det är ganska trevligt att få en vecka då coh då till studier. Visserligen kommer min vecka att hackas sönder lite av helgdagar men med lite planering går det bra. Upp kl 7, frukost och en promenad med hunden. Efter en timmes skrivande tar jag en liten paus och uppdaterar min blog. Sedan dyker jag ner i texten igen. En timme till och sedan dags att hänga en tvätt. Efter ytterligare en timme kanske jag utför någon annan syssla. Att sitta 8 timmar i sträck med avhandlingstext, det klarar åtminstone inte jag. Just nu skriver jag om hur South African Council of Churches på 1970-talet jobbade med frågan om ANC och de andra befrielserörelserna rent moraliskt hade rätt att ta till våld. Ungefär samtidigt som man accepterar att de gjorde det, tar man också ett beslut att uppmana unga vita män att inte göra militärtjänst. I en svensk kontext var ju beslutet att totalvägra eller göra vapenfri tjänst ofta (dock ej alltid) ett uttryck för pacifism. Men i de texter jag läser är det inte så enkelt. Det finns också resonemang om 'det rättfärdiga kriget'. Kontentan är nog att SACC inte är en pacifistisk rörelse. De kan under vissa förutsättningar acceptera våld. På engelska kallas det för 'situational pacifism'. Vi kanske skulle säga att de var pragmatiska. Däremot använder SACC självt aldrig våld i sina aktioner. Tvärtom präglas det mesta av det de gör av försoningstanken.
Nej, nu är det bäst jag återvänder till mina studier!

Sist skulle jag dock vilja länka till en blogpost, som en f d kollega skrev på mors dag. Den säger en del om situationen i Sydafrika idag.

http://barbroengdahl.blogspot.com/

Mobil bibel

Har länge mediterat över denna blogpost. Förra söndagen var jag i en av Kalmars kyrkor på ungdomskväll. När allt skulle avslutas med andakt i kyrkan och en av ungdomarna skulle läsa en bibeltext spred sig ett lätt fniss genom lokalen. Han tog upp sin mobil och läste ur den.
Tja, varför inte! Medium som medium.
Jag fick mig en tankeställare. Det har ju hänt att jag sagt åt något av barnen: måste Du hålla på med mobilen nu? Kan Du inte lägga från Dig mobilen? Osv. Tänk om dottern eller sonen sitter och läser en bibelvers?
En mobil kan ju användas till vad som helst. Så att be någon sluta upp att använda sin mobil är ungefär lika begåvat, slom att säga:
Sluta upp att tänka! (Den som tänker kanske tänker ut något mindre önskvärt.)
Men samtidigt finns det en problematik. Man kan inte fråga hela tiden vad i mobilen det är som ens barn sysslar med. Det är något individualistiskt över hela företeelsen. Med hjälp av mobilen kan man leva i sin egen lilla värld, trots att man sitter vid matbordet eller soffhörnan. Jo, man ska väl få ha sin egen lilla värld. Det behöver vi alla. Men inte bara det!
Men kanske ska man ändå utgå från att den används till något gott. Kommunikation! Informationssökning! Kultur! Eller varför inte bibelstudium!

Konfirmationshelg

20 underbara ungdomar har konfirmerats i Birgittakyrkan denna helg. Men det var inte sant. Jo, det var det visst. Det är verkligen så att 20 ungdomar har konfirmerats. Men inte bara 20. Innan S:ta Birgitta församling hade sin konfirmation, hade Två Systrars församling lånat kyrkan, för att konfirmera sina ungdomar. Och efter S:ta Birgitta församling kom S:t Johannes församling.
Skulle man gå lite djupare och titta på de enskilda ungdomarna, skulle man se att en del av de ungdomar, som S:ta Birgitta församling konfirmerade, egentligen tillhör andra församlingar. Exempelvis Två systrars! Och säkert är förhållandet omvänt. Många är det som väljer konfirmationsförsamling på andra grunder än var man bor och därmed tillhör.
Så vi skulle kunna säga att Svenska kyrkan har haft 3 konfirmationer i S:ta Birgitta kyrka denna helg. Vid en av dem fick S:ta Birgitta församlings församlingspedagog, ungdomsdiakon, präster, organist, vaktmästare, kyrkvärdar, unga ledare och församlingsbor vara med på ett särskilt sätt. Vid de andra två var det andra anställda och ideella krafter, som var aktiva.
Det var en rörig lördag. Allt fungerade jättebra! Men det var inte sant. Jo, det var det visst. Men allt blev inte som vi hade tänkt oss. En s k 'tag', som låser uppp var ur funktion, ett batteri i en mikrofon tog slut, någon instruktion var inte tydlig nog. Ja, det var några exempel, som jag känner till. Men det finns nog fler!
I alla fall blev det en härlig helg med mycket människor i Guds hus. T o m Siswe, från Port Shepstone i Sydafrika. Otroligt! Jag bara måste sjunga: O duletseng, o sa rapele, hey wena. Ingen förstod något! Inte ens Siswe, som talar isiZulu och inte seTswana. (Jag undrar vad Hakelius skulle ha sagt, som inte tyckte om kulturblandning i samband med Lucia, för ett halvår sedan.) Vem bryr sig! Jo, jag, förstås. Men jag får nog aldrig veta.
Sång, mässa, ljuständing, böner, kyrkkaffe, fotografering mm. Att se två konfirmander sitta vid kyrkkaffet och äta bullar tillsammans med en av ledarna. I sina kåpor! De är så goa, att vi var nära låsa i hela bunten i sakristian, bara för att få behålla dem. Och en av de unga ledarna var med och delade ut nattvarden för första gången och vi fick be för honom. En av konfirmanderna hade både sin doppräst och konfirmationspräst med. Fotografering! Kul!
Konfirmationshelg! Den ska vi ha nytta av länge!

Även män på studentjubileet

Det pågår ett samtal att döma av vissa kommentarer till min förra blogpost. Därför publicerar jag nu en bild på alla som var med på studentjubileet. Mitt i bild är vår gamle rektor, Allan Parkman, som är runt 85 år.

Vi sitter uppradade i skolans aula, som på den tiden kallades 'bönsalen'. Fjellstedtska skolan var ett kristet gymnasium, en gång grundat, för att förbereda framför allt norrländska gossar för akademiska teologiska studier och prästtjänst i Svenska kyrkan. Skolan grundades 1862 och lades ner 1982. Sedan dess arbetar Stiftelsen Fjellstedtska skolan som teologiskt fortbildnings- och kursinstitut. Stiftelsen äger skolans gamla lokaler i centrala Uppsala, dit stiftelsens egen verksamhet är förlagd. Där finns även Svenska kyrkans pastoralistitut och Svenska institutet för missionsforskning.

Av de 24 som gick ut i vår årskull blev bara två präster. Det var så även klasserna före och efter oss. De flesta blev något annat. Därmed ansågs skolan ha frångått sin grundläggande uppgift och lades alltså ner. Bland annat togs kollekt upp i hela Svenska kyrkan, för att stödja denna halvprivata skola. När jag pratade med rektorn om nedläggningen, menade han att detta var ett moraliskt dilemma. Kollekten var en av de viktigaste delarna i finansieringen av skolan. Men han tyckte mer och mer att det var tveksamt att ta upp en kollekt till en skola som i stort sett fungerade som vilken annan skola som helst. (Om man jämför med halvprivata skolor!)

Mina klasskamrater och jag hade naturligtvis delade meningar om skolans förträfflighet, när vi gick där. Jag var inte heller odelat positiv till skolan, när jag gick där. Men jag kommer ihåg att vi stred, för att den inte skulle läggas ned. Nåja, det blev som det blev.

Jag återvände dit 1985-86, när jag gick på Pastoralinstitutet. D v s sista året i prästubildningen. När vi förberedde oss för missionärstjänst, under 8 veckor våren 2002, bodde vi också på skolan. Så Fjellstedtska har följt mig i min tjänst som präst i Sverige och i utlandet. Flera av mina klasskamrater har också utlandserfarenhet, antingen som barn eller vuxna. När jag tittar på korter ser jag kopplingar till Sydafrika, Rhodesia/Zimbabwe, Tanzania, Brasilien, Australien, Italien, Estland och England. Det var en viktig inspiration för mig, när jag åkte till Sydafrika 1981-82.

Studentjubileum - det är kul!

Så träffades vi. Det var 13 unga, vitala, spänstiga klasskamrater. Vi var 24 i klassen, när vi gick ut. Det är 3 som har dött under dessa 30 år. Att det kommer 13 av 21 är ju bra. Vi bjöds först på tårta av Fjellstedtska skolans stiftelse, sedan blev det rundvandring i lokalerna och sen åt vi - catering. Jag tror vi pratade oavbrutet i mun på varandra drån kl 3 till kl 1 på natten. Nu ser vi fram emot nästa jubileum.

Jag ska återkomma med några bilder. Men en bild på Lena och Eva, som gör i ordning kaffet kommer här.

Studentjubileum

För 30 år sedan tog jag studenten vid Fjellstedtska skolan i Uppsala. Nu ska det bli jubileum. Spännande! Blir det så, att jag, ständigt ung, tvingas inse att en samling tanter och farbröder i 50-årsåldern är mina jämnåriga eller kommer de också att vara lika ungdomligt oförstörda som jag? Ska bli intressant att se. Kl 15 på lördag ska vi fika och sedan äta lite tillsammans på kvällen. Mycket spännande ska det i alla fall bli.
Har precis kommit tillbaka från ett par dagar med kollegorna i Kalmar. Fortbildning i predikan. Även det nyttigt och spännande. Med konfirmandlägret förra helgen blir det tre resor under loppet av en dryg vecka. Med tre helt olika gäng. Vi får se om konfirmandlägret, prästkursen eller studentjubileet tar hem segern. (Eller kanske hemma tar hem segern. Borta bra med hemma bäst ...)

Väderomslag

Så blev det kyligare väder. Och när jag ska skriva en blogpost verkar min fantasi har påverkats. Det finns ju massor att skriva om, kommentera och ha synpunkter på. Men jag får väl skriva just detta: att jag inte har så mycket att skriva om.

Tillbaka från lägret

Nu har vi varit på konfirmandläger i dagarna fyra. ( D v s tre övernattningar. ) Det var ett bra läger. Vad var bra? Konfirmanderna! De är härliga och spontana. Ställer frågor, kommer med påståenden. Bju'r på sig själva! Vad mer? Ledarna! Så underbara ungdomar i åldrarna fjoårskonfirmader och uppåt. Utan dem skulle det inte bli något läger. Ytterligare? Några äldre ungdomar, som kommer på besök lördag-söndag. Känns också bra! Dessutom: Några anställda, som får lära känna varandra bättre och arbeta ihop. Vara ett arbetslag! Mycket bra!
Men lite trött är jag väl, det måste erkännas! Så skönt att jag inte börjar arbeta förrän imorgon kl 8 ....

Jo, förresten: Gud var verkligen med också! Trots att det är självklart, kan det förtjänas att påpekas!