Professor Strauss

Nu har jag träffat Professor Strauss. Vi hade ett kortare samtal – ca: 45 minuter – men det var helt OK. Jag kommer nämligen att få en timme med honom och flera av lärarna på teologiska fakulteten i eftermiddag kl 16.00. Jag har ju velat få till stånd något som liknar ett seminarium, men de har inte den kulturen vid University of Free State. Men detta blir nog bra. Jag återkommer om utfallet.
Under vårt samtal i förmiddags tog jag upp detta med hans framträdande på den kyrkliga konferensen, eller ’synod’, som det kallas på engelska. Han var naturligtvis väl medveten om hur hans hälsningsanförande mottagits. Som jag kanske nämnt handlade mycket om den s k ’Belhar confession’. Professor Strauss menar att detta dokument inte kan kallas för ’confession’. I den reformerta traditionen är en ’confession’ ett kyrkligt, bindande ställningstagande, ungefär som lutherska kyrkans ’Confessio Augustana’ – det vi kallar för den Augsburgska bekännelsen. Enligt Strauss borde Uniting Reformed Church in South Africa (URCSA) ha kallat det för en ’declaration’. URCSA har sagt att Dutch Reformed Church (DRC), som är den dominerande, vita reformerta kyrkan, inte behöver skriva under ’the Belhar Confession’ för att de ska kunna gå ihop till en gemensam kyrka. Men att DRC måste göra det någon gång i framtiden. Detta har Strauss hakat upp sig på. (Förmodligen håller han inte heller med om innehållet i ’Belhar confession’. Låter detta krångligt? Jo, det är det nog också.
http://www.ngkerk.org.za/VGKSA/
Men man kan säga något positivt om det hela. Motsättningarna har nu kommit upp på bordet. Nästa vecka ska DRC och URCSA träffas och representanter för World Alliance of Reformed Chrurches (WARC) ska vara med. Det innebär att detta kan vara ett steg i rätt riktning. Ibland måste man ju gräla, för att kunna bli sams. (Jag tror min hustru Kristina håller med om detta. Det är därför vi så ofta är så sams!)
Men visst är fortfarande klyftan mellan vita och svarta kristna i den reformerta kyrkofamiljen djup. Det kommer att ta tid att göra upp med detta arv.
Jag frågade Prof Strauss om hur han såg på splittringen inom ANC och möjligheterna för ett nytt parti att lyckas. Han jämförde det med andra försök att blida nya partier och trodde inte att detta skulle få någon större genomslagskraft. Han hade varit på ett möte med ANC’s general sekreterare förra veckan. Det var ett sätt för ANC att träffa afrikander, d v s vita sydafrikaner med holländskt ursprung, det vi ibland kallar för boer. (Som helt enkelt betyder lantbrukare, farmare.) Han var inte så positiv efter det mötet, men jag ser i alla fall det som ett positivt tecken. Olika grupper möts!
ANC’s generalsekreterare, vars namn jag inte har lärt mig, har enligt radion idag sträckt ut en hand till de missnöjda i partiet. Det verkar dock inte vara en tänkbar väg, om jag ska tolka Mann Oelrich rätt.
Jag skrev i min förra blogg att detta var ’politics in making’. Jag menar naturligtvis ’history in making’. Om Mosuia Lekota kommer till Bloefmontein på söndag och jag kan vara med, så är jag kanske med om ett historiskt ögonblick. (Men alla ögonblick blir ju i och för sig historiska).
Nu ska jag förbereda mig för eftermiddagens seminarium, sedan ska jag äta lite sen lunch och ladda upp denna text på bloggen. Får jag ge en extra eloge till er som orkade läsa hela denna långa text. Som ni förstår är jag uppfylld av det jag är med om. Det ska blir extra spännande att träffa Sekhopi.