Söndagskvällen blev en fin avslutning på tiden i Sydafrika. Barbro, Hans och jag hade precis gjort oss lite te. Då kom Ansi och Bryan Poole. Gamla vänner till Barbro och Hans. Även till mig. De tillhör den befolkningsgrupp, som apartheid-regimen valde att kalla ’coloureds’. Låt mig i detta sammanhang ytterligare problematisera användningen av dessa termer. Apartheid är borta! Sydafrikas konstitution är mycket radikal, när det gäller att motverka rasism och även sexism. Men, tyvärr lever föreställningarna kvar. För att kunna arbeta mot rasism, tvingas man ofta använda dessa begrepp. T ex i det som kallas affirmative action, d v s kvotering till vissa jobb. Det innebär att om det bara finns vita på en arbetsplats, ska man försöka anställa svarta. Det är väl helt OK. Ungefär som könskvotering. Men, och detta är viktigt, om man inte ser upp, förstärker ju dessa regler rasismen. Och framför allt, om den som kvoteras in inte har den kompetens, som behövs, är det rent kontraproduktivt.
En annan fråga är: Om 20 år. När det fötts barn, som kanske har föräldrar från olika ’rasgrupper’, vem ska då avgöra vilken grupp dessa barn ska tillhöra?
Tillbaka till Bryan och Ansi. De är mycket driftiga människor. Deras barn, vad jag förstår framför allt Tyron, har blivit delägare i en farm. Delvis för att den vite farmägaren inte får borra fler brunnar på farmen om den är ägd enbart av en vit person. Men om den också ägs av någon svart (dit hör de färgade i detta sammanhang) får man borra fler brunnar, utan att betala dyra avgifter.
Är detta en bra politik? Just i detta fall innebär det att Tyron och hans familj får en möjlighet att bli farmare. Mitt intryck var att det inte bara handlar om att Tyron’s namn finns på ett papper. Han är med och arbetar på farmen och på detta sätt har alltså ägandet av land blivit lite mer rättvist i Sydafrika. (Land Act, som kom 1913, delade upp Sydafrikas land, så att ungefär 15 % kom att ägas av de svarta och ungefär 85 % av de vita. I ett land där ungefär 15 % är vita och 85 % svarta). Alla förstår ju att något måste göras. Annars hotar ett nytt Zimbabwe. Politiken kallas Land Redistribution. Staten köper upp mark från de vita, som sedan omfördelas till svarta. Det handlar också om BEE ( d v s Black Economic Empowerment). Redskapen är trubbiga. Kanske ginge det att hitta bättre sätt. Det tror jag absolut. Men att något måste göras är ju klart.
Bryan var fram till sikn pension manager på en golfbana. Mycket noggrann person. Ansi var husmor och direktor på Lutheran Youth Centre i Athlone, Kapstaden, där jag arbete 1981-1982. Hon fick det stället att blomma. Tillsammans med Bryan.
Under kvällens lopp dök även Randall upp. Det tyckte framför allt Ansi och Bryan var mycket bra. De hade tappat kontakten med honom.
- Att det ska behöva komma en person från Sverige, för att vi ska få kontakt igen. Det är ju helt otroligt.
Randall är arbetslös. Ekonom. En kompetens som behövs i den lutherska kyrkan. Ansi och Bryan ser hur Gud har lett Randall till en punkt, där meningen kanske är att han ska börja arbeta i kyrkan igen. Ansi en mycket stark och frimodig kvinna, som inte drar sig för att säga precis vad hon tycker att Randall bör göra i framtiden. Kvällen avslutas med bön för oss alla och framtiden i Sydafrika. I kyrkan och i nationen.
Randall var den av de första jag träffade, när jag som ung volontär kom till Sydafrika. Att vara med honom sista kvällen, känns helt logiskt. Ansi skickar med mig en uppgift att be för honom och hans framtid. Det ska jag gärna göra.
Det är så härligt detta, att mitt i gemenskapen med andra människor, kunna be tillsammans. Otvunget! Jag skulle önska att vi gjorde det oftare i Sverige. Möjligheten att mitt i livet få vända sig till någon (kanske andra skulle vilja säga något) som är större än vad vi är. Samtidigt som vi då vänder oss utåt, vänder vi oss även inåt. Ja, det är fint!
No comments:
Post a Comment