I fängelse

I morse åkte jag till Mangaung Maximum Security Prison. Det ligger en bit utanför stan, bredvid Grootvlei Prison, där vanliga fångar sitter. Där har jag var it förut. Ganska slitet och trångt. I Maximum Security sitter de, som fått långa straff. David Pakisho är en av dem. Jag lräde känna honom mot slutet av vår tid i Sydafrika. Efter att ha lämnat allt löst i ett värdeskåp vid ingången, blivit kroppsvisiterad och fyllt i en del formulär ficka jag följa med en av vakterna. En annan person skulle också på besök och han sa: Jag känner Dig! Jo, nog såg han bekant ut. Han heter Antonio, är från början från Mozambique, har bott i Spanien, men är nu i Sydafrika. Han är muslim och en av de få muslimer jag träffade i Bloemfontein. Han var på väg, för att ge andlig vägledning till de fångar, som är muslimer. Vi fördes genom en mängd grindar och slussar till en byggnad, där all religiös aktivitet äger rum. Jag träffade fängelsekaplanen, som jag haft kontakt med via mail och så fick jag se David Pakisho. Med ett stort leende på sina läppar. Vi omfamnade varandra. Underbart. Han lever med HIV och jag har undrat om han var vid liv. Fantastiskt! Vi fick sitta i biblioteket – inte i avskildhet - men ändå. Jag tror vi pratade i 2 timmar. Efter att ha bett tillsammans, var tiden ute och jag fick lämna fängelset. Under tiden vi pratade hade en karismatisk kyrka gudstjänst med sina medlemmar i rummet bredvid. Dawid, fängelsekaplanen, bad om ursäkt på deras vägnar och sa: De tycks tro att Gud har problem med hörseln. Sant! Det var ett öronbedövande ljus. Sång och handklappningar. På engelska kallas dessa kyrkor för ’happy clappy’. Men det gjorde inte så mycket! I ett rum intill satt Anonio med sina muslimska bröder. På väg ut mötte jag två andra präster, som båda kände mig. Och de såg bekanta ut. – Vi sågs på Dikeledis bröllop, sa den ena, som är metodistpastor i S:t Thomas. Den andra var anglikansk präst i Pahameng och vi har också träffats i olika sammanhang. Roligt! Bibelordet som säger ’i min faders hus finns många boningar’ rann upp i min hjärna. Dawid, kaplanen, berättar att det varje dag rör sig 300 fångar i huset. Av totalt 3000. Men alla är ju inte där varje dag, så över 2000 är där någon gång. Naturligtvis står inte allt väl till i fängelset. Men just detta fängelse, som är privatägt, verkar ändå fungera hyfsat. Vad jag förstår är det drogfritt och det är ju en god början.
Jag frågade David Pakisho om jag fick skriva om honom på min blogg. Javisst! Han var tilltalad av tanken att både ha besök från Sverige och bli omnämn på nätet. Skämt åsido är det inte lätt att leva med HIV i ett sydafrikanskt fängelse. Att några läser om David Pakisho stärker honom enormt. Jag ska inte gå in på vad vi pratade om, även om det inte var ett enskilt samtal. Folk gick ut och in i biblioteket. Men för mig är det alltid en tankeställare att besöka någon i fångelse. Vi, som inte hamnar i fängelse, trots att vi ju också gör mycket som är fel, har mycket av lära av dem som varje dag måste ta konsekvenserna av sina handlingar.