En bråkig frihet

Så kallar DN yttrandefriheten i sin ledare den 8 januari.

Och visst är den bråkig. Det visar inte minst en insändare av Theodor Kallifatides i gårdagen nätupplaga av DN.

Kallifatides har reagerat på följande meing i ledaren från den 8 januari:

Det finns inget egenvärde i att kränka våra medmänniskor – men värdet av att ha rätt att göra det är absolut och omätbart.

Så här skriver Kallifatides:

Jag läser denna mening i Dagens Nyheters osignerade ledarsida den 8 januari i år med bultande hjärta. Ser jag rätt? Dessa ord är föranledda av händelserna i Paris.
Möjligen är andemeningen att man har rätt att säga sin mening oavsett om någon blir kränkt. Det är något annat än att ha rätten att kränka. Alla kan till exempel råka köra på någon, men det innebär inte att de har rätt att göra det.
Själva ordet ”kränka” säger entydigt att det handlar om något som berör människorna djupt och plågsamt.
Hur kan någon ha rätt att göra det?
Endast utifrån övertygelsen om att man står över alla andra är min gissning. Det är en farlig övertygelse och ju fler som när den, desto farligare blir den.
Värdet av att ha rätt att kränka andra är varken absolut eller [omätbart].
En sådan rätt borde över huvud taget inte finnas.

Ord och inga visor. Jag håller med. Det är precis som DN skrev meningen före, i samma ledare:

Den är dock en bråkig frihet. Den ställer krav på oss, den tvingar oss att skärpa våra ord och använda vårt omdöme.

Denna gång använde nog inte DN sitt omdöme.

Men om någon nu skulle granska mina blogginlägg i frågan skulle säkert en del kunna ifrågasättas. Yttrandefriheten är bråkig!

Så bråkig att Charlie Hebdos grundare, Henri Roussel, enligt DN idag, säger att

... Charlie Hebdos chefredaktör gick för långt med Muhammedpubliceringarna.

Han går så långt att han menar att chefredaktören

... drev sina medarbetare in i döden

Skriver DN och hänvisar till franska tidningar, bland annat Le Figaro.

Ännu bråkigare blir det när DN också rapporterar att Turkiets premiärminister Ahmet Davutoglu säger enligt bland annat turkiska Milliyet:

Pressfrihet betyder inte frihet att förolämpa.

Nu har ju kanske inte Turkiet gjort sig känt för att värna pressfriheten. Men deras premiärminister var med och marscherade i Paris tillsammans med de andra 40 stats- och regeringschefer – till stöd för just yttrandefriehten.

En bråkig frihet. På något sätt har detta att göra med den urgamla frågan om människans frihet. På gott och ont.