moruti

Årets första skidtur

2012-01-30T16:14:00.002+01:00

Även säsongens. Det har ju inte varit fullt lika mycket snö som förra säsongen. Då tog jag mig ut i skidspåret en enda gång. Med mina gamla skidor, som tjänat troget sedan 80-talet. Den gången släppte bindningen på ena skidan 10 gånger på 2 km. Inte kul! När jag kom hem efter det äventyret snappade yngste sonen upp missnöjet, omvandlade det till ett födelsedagstips. När jag fyllde år i november förra året presenterades jag således med presentkort på en ny skidutrustning. Skidor, stavar, bindningar och pjäxor. Samt något helt nytt i mitt liv: ett skidställ! Kläder, alltså! När jag därför kom hem idag, efter blyga 3 km ute på Värsnäs, var jag inte genomsvettig, som jag brukar vara, efter att ha byltat på mig termobyxor och dunjacka. (Samt under jackan undertröja, långärmad t-shirt, ylletröja mm). Nu gick det lätt att åka och jag ska ge mig ut snart igen, valla lite bättre och ha lite mer tid på mig.

De gamla bidningarna var alltså inte bra. De nya var till en början obegripliga. Det tog mig några minuter att klura ut konstruktionen. Borde alltså frågat i affären men – kan själv! På lördag, om det är fint väder, ska jag valla lite mer noggrant och hopas kunna åka åtminstone en mil – d v s minst 3 rundor. Vi får se om det blir så! Tack kära hustru, barn och svärföräldrar och kanske fler ändå, för detta!

Bortkollrad av media – ytterligare en reflexion om vad som hände på Gotland.

2012-01-25T20:36:00.001+01:00

Riktigt glad blev jag av att läsa en ordväxling i kommentarfältet på domprost Mats Hermanssons blogg. Rolf Pettersson hade ställt en fråga, som hade att göra med det som hände i Visby stift härom veckan. En ganska provocerande fråga, kan man tycka:
”Är inte du själv en av dem som starkast bidragit till de mediala övertonerna i denna sak?
Kan du instämma med biskop Fast i hans beklagande över hur Hagberg och Urwin har behandlats i pressen?”
Mats svarade såhär:
Det korta svaret blir på första frågan ett tveksamt Nej och på andra frågan ett tveklöst JA.
Men frågorna kräver nog ett längre svar.
Men sedan utvecklar Mats på ett mycket bra sätt sin roll. De inbjudna gästerna har framställts i negativ dager i pressen. Domprosten i alltför ljus dager. Den mediala dramaturgin har inga gråskalor. Allt är svart eller vitt. Men så är ju inte verkligheten. Mats avslutar:
Och vi, alla inblandade, är medskyldiga på det ena eller andra sättet.
Sedan kommer Rolfs svar:
Mats,
Tack för ditt svar.
Med vänliga hälsningar,
Rolf Pettersson
Så bra. Det går att ställa en fråga, utveckla ett svar och skiljas åt som vänner. Kanske inte i totalt samförstånd – det vet jag inte – men i god anda.
Min reflektion är att även jag drogs med i mediavirveln och litade alltför mycket på det jag läste i olika sammanhang. När ska vi lära oss ett mer kritiskt förhållningssätt? Förmodligen vet jag inte allt nu heller. Mats’ text är ju också på sätt och vis en partsinlaga. Men den andas ändå det, som jag ofta brinner för: försoning! Och det betyder mycket.

Mindre pengar till Svenska kyrkans internationella arbete

2012-01-23T21:52:00.001+01:00

Brygubben skriver om minskningen i insamlade medel till Svenska kyrkans internationella arbete. Han ställer en relevant fråga:
Kan det helt uteslutas att schabblet med namnfrågan inte är orsaken till de förlorade miljonerna?
Igår var Växjö stifts internationella råd samlat. Då ställdes just den frågan. Och visst tror vi också att namnbytet har en viss betydelse. Men inte bara det. Vi har haft två organisationer som blivit en. Det ger inte direkt hälften så mycket pengar men det blir en minskning. Förut samlade vi in pengar till Svenska kyrkans mission under advents- och jultiden. Sedan tog fasteinsamlingen vid och fokuserade kring Lutherhjälpen. Det var i stor utsträckning olika personer ute i församlingarna som jobbade.
Nu har vi precis avslutat julinsamlingen och ska dra igång nästa insamling. Till samma ändamål. Det känns svårt att tända till igen.
Ett annat skäl till minskningen denna gång kan vara att vi samlat in med kvinnor och barn i fokus tidigare år. Nu var det männens situation, som stod i fokus. Det är inte lika behjärtansvärt, kanske.
Men säkert tappade vi en del fart under året, när vi fokuserade kring namnfrågan. Desto viktigare att nu ta ny sats och fortsätta kämpa för att den världsvida kyrkans gemenskap ska ta sig uttryck i ord och handling.

Visby stift – funderingar

2012-01-21T14:20:00.005+01:00

Den senaste tiden har det skrivits mycket om kyrklig fortbildning i Visby stift. Jag har följt med lite på avstånd. Mest på nätet, förstås. Här infinner sig redan en kritisk fråga: har jag därmed fått rätt information om vad som verkligen hänt? Förmodligen bara delvis. Men något har ändå sipprat fram. Om detta något kan och vill jag uttala mig. Jag kommer bland annat skriva om kyrkan, tolkningsföreträde, maktförhållanden, enhet och konflikt.
1) Jag tror på en enda, helig, universell/katolsk och apostolisk kyrka.
Detta bekänner kristna i alla tider. Åtminstone sedan 300-talet. Sedan de ekumeniska kyrkomötena i Nicea och framför allt Konstantinopel fastställt den trosbekännelse, som följaktligen kallas den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen. Jag utgår från att det är en djup, kristen övertygelse, att det bara finns en enda kyrka i världen. Och att den är världsvid.
Detta är en grund att stå på. Med andra ord kan vi inte bortse från att vi hör ihop med andra kristna. Kyrkosplittring, avståndstagande och osynliggörande av oliktänkande kristna är inget annat än att sopa problemen under mattan. De andra finns kvar ändå. I Kristi kropp.
2) Sydafrikanska perspektiv
Ett återkommande tema på denna blogg är mina erfarenheter från Sydafrika. Nu vill jag hänvisa till det s k kairosdokumentet. Jag kommer även att beröra hur vissa kyrkor i Sydafrika uteslöts ur olika världsgemenskaper på 1980-talet.
Kairosdokumentet publicerades av ett antal teologer 1985. Det skiljer på tre former av teologi. State theology, som innebär att staten använder kyrkan för att bevara status qou i ett samhälle. Kyrkan blir en nära och oreflekterad bundsförvant till statsmakten. Om detta kan vi i Sverige säga: Been there, done that! Frågan är naturligtvis om Svenska kyrkan inte i vissa stycken fortfarande spelar denna roll. Helt avklippta är ju inte stadsbanden. Grundbegrepp i denna teologi är ”law and order”. Det är ett hierarkiskt sätt att vara kyrka på.
Church theology har inte samma koppling till staten. Den talar mycket om försoning och enhet men det är en teologi som glömmer rättvisa. Detta var många kyrkors förhållningssätt under apartheid. Man ville försoning men det blev bara ord. Dokumentet slår fast:
'Church Theology' often describes the Christian stance in the following way: "We must be fair. We must listen to both sides of the story. If the two sides can only meet to talk and negotiate they will sort out their differences and misunderstandings, and the conflict will be resolved." On the face of it this may sound very Christian. But is it?
I starka ordalag ifrågasätter författarna till kairosdokumentet denna typ av teologi:
We are supposed to do away with evil, injustice, oppression and sin--not come to terms with it. We are supposed to oppose, confront and reject the devil and not try to sup with the devil.
Den tredje typen av teologi kallas prophetic theology. Viktiga begrepp är ”social analysis”, ”oppression” and ”tyranny”. Här finns också försoning som en möjlighet men bara om rättvisa skipas.
När det gäller situationen i Svenska kyrkan i allmänhet och Visby stift i synnerhet tror jag kristna från olika sidor av konflikten ser på varandra på liknande sätt. Vi är profetiska och de andra är maktens lakejer. Antingen de lierar sig med staten eller med patriarkatet. Men det handlar om ”vi” och ”dom”. Men det är inte så enkelt att se vem som idag i vår situation är bundsförvant med statsmakten, för att upprätthålla status quo. Eller vem som är förtryckt eller vem som är tyrann.
Jag är medveten om att vårt svenska 2010-tal skiljer sig radikalt från situationen i Sydafrika på mitten av 1980-talet men det finns ändå lärdomar att dra. I Sydafrika var det, åtminstone utifrån, lätt att se maktförhållandena. En minoritet vita, mestadels reformerta kristna, hade tolkningsföreträde och tillgång till land, media, rättsväsende och politiska församlingar. En stor grupp svarta befann sig i en helt annan situation. Hur vi ska beskriva situationen i Svenska kyrkan utifrån maktförhållanden, tolkningsföreträde eller utanförskap är inte lika självklart. Det framskymtar att en del kvinnliga kollegor i Visby stift upplever sig osynliggjorda. Jag har ingen anledning att betvivla riktigheten i det. I Svenska kyrkan totalt sett, är det andra som upplever utanförskap. Det talas om stopp i befordringsgång osv. I den världsvida kyrkan är å andra sidan den svenska kyrkoprovinsen ofta i minoritet.
När en gäst från den världsvida kyrkan bjuds in, kommer diskussionen därför att föras på alla dessa tre plan (och förmodligen ett antal andra plan) samtidigt.
3) Får man stöta bort andra kristna?
Det gör vi förstås hela tiden medvetet eller omedvetet. Kyrkans historia är också fylld av utstötningsmekanismer. En del finner stöd i bibeln. Det kan kallas kyrkotukt i vissa sammanhang eller exkommunicering i andra. Inkvisition eller tillsynsärende. Visserligen olika saker men uttryck för en önskan att tillrättavisa, när något trossyskon eller samfund hamnat snett. I lära eller i vandel. I Sydafrika var vi med om detta relativt ofta. Det handlade inte alltid men mestadels om unga kvinnor, som fått barn utanför äktenskapet. Vi gillade det inte. Vi ifrågasatte det. Vi var tvungna att förhålla oss till det på olika sätt.
1982 skedde en annan, mer organiserad form av utstötande. WARC (World Alliance of Reformed Churches) möttes i Ottawa och sa enligt beslutet bland annat följande:
Therefore, the general council, reluctantly and painfully, is compelled to suspend the Nederduitse Gereformeerde Kerk (in the Republic of South Africa) and the Nederduitse Hervormde Kerk van Afrika from the privileges of membership in WARC (i.e. sending delegates to general council and holding membership in departmental committees and commissions), until such time as the WARC executive committee has determined that these two churches in their utterances and practice have given evidence of a change of heart. They will be warmly restored to the full privileges of membership when the following changes have taken place:
Det handlade om de vita reformerats syn på apartheid. Detsamma hände med två vita, lutherska, sydafrikanska kyrkor vid Lutherska Världsförbundets generalförsamling i Budapest 1984. Idag är dessa kyrkor fortfarande mestadels vita men eftersom de tagit avstånd från apartheid åter medlemmar I WARC eller som det nu heter WCRC (World Communion of Reformed Churches) respektieve Lutherska Världsförbundet.
4) En process
Det är en process. Vi kristna är på vägen. Wallin frågar i svensk psalm 579:1
Ni mänskobarn som här i världen får hjälp av samme Faders hand, säg, varför kivas ni på färden till ett och samma fadersland?
Men jag är benägen att inte helt hålla med gamle Wallin. Det hör väl till livet att kivas? Att ifrågasätta och ställa kritiska frågor? I detta samtal höjer vi stundtals tonen. Ibland går vi även över gränsen. Church theology vill ha enhet på rättvisans och ärlighetens bekostnad. Men den profetiska teologin sopar inte konflikten under mattan utan vill reda ut. Alternativet är ju att vi tystnar och det är mycket sämre.
När det nu gäller situationen i Visby stift uppfattar jag att mina trossyskon fått god hjälp av media att höja tonläget. Jag gillar media och jag tror på öppenhet. Kanske är detta smällar vi får ta. Skulle det ens vara möjligt att lösa konflikter bakom stängda dörrar? Nej, fram för öppenhet. Men finge jag önska något, skulle det vara större varsamhet med varandra. Grundat på det faktum att vi trots allt är trossyskon. Ibland får jag intrycket att det inte betyder något att vi är döpta in i samma enda, världsvida kyrka.
Jag vill avsluta med ett exempel från min forskning. Det är ett utdrag ur ett brev dåvarande generalsekreteraren för SACC, Desmond Mpilo Tutu, skrev till apartheidregimens dåvarande premiärminister, John Vorster.

Man skulle kunna tro att det är ironiskt formulerat men då misstar man sig. Det grundade sig i en insikt att också den andre är döpt och hör till samma kristenhet. En formulering är exempelvis:
I have no doubt that as Christian yourself you would agree …
Tutu kunde andra gången verkligen höja rösten. Det vet vi. Men grunden för försoningsprocessen låg i denna grundinsikt: vi är trossyskon. Vi hör till samma världsvida kyrka.
Ja, det är sannerligen inte enkelt. Men så länge vi pratar, bråkar, diskuterar och samtalar finns det i alla fall hopp. Men från tid till annan vore det också bra om vi uttryckte något i stil med det Tutu skrev 1978:
We would like you to know that we pray for you regularly …
Biskop Sven-Bernhard Fasts tal, som finns på Visby stifts hemsida, andas lite av detta. Jag tror han kommer att spela en avgörande roll. I bästa fall är han en profetisk teolog. Kan det ha att göra med att han, liksom Desmond Mpilo Tutu, varit generalsekreterare i ett nationell kristet råd?

Py Bäckman – verkar vara en trevlig person

2012-01-19T21:25:00.002+01:00

När jag skrivit min bloggpost skickade jag en länk till Py Bäckman. Och jag fick ett svar. Det uppskattar jag och jag fick också intrycket att hon är en trevlig person.
De texter som hon skrivit upplever jag också som genomtänkta. Senast idag, när jag var på begravningsgudstjänst i S:t Olofs kyrka i Falköping (det var min gudmor Ulla-Britt som begravdes) sjöngs en av Py’s texter: Koppången. Fin! Men lite förbryllad blir jag, när jag googlar fram texten. På vissa sidor finns en extra vers med. (Det var den som framfördes idag). Nu undrar jag: Har Py Bäckman skrivit den eller har någon annan lagt till den. Här kommer låten och jag har skrivit det alternativa slutet med fet stil:

Här är stillhet och tystnad
nu när marken färgats vit
från den trygga gamla kyrkan
klingar sången ända hit
jag har stannat vid vägen
för att vila mig ett tag
och blev fångad i det gränsland
som förenar natt och dag

Och ett sken ifrån ljuset
bakom fönstrets välvda ram
har förenat de själar
som finns med oss här i tiden

Och jag vet att de som har lämnat oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor så länge vi är här

Där bland gnistrande stjärnor
som förbleknat en och en
kommer livet väldigt nära
som en skymt av sanningen
vi är fångar i tiden
som ett avtryck av en hand
på ett frostigt gammalt fönster
som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig
och sen vet jag inget mer
bara ett att jag lever
lika fullt som någon annan

Jag är här och mitt på en frusen väg
finns det värme ändå
fastän snön börjar falla och himmelen är grå

Här är stillhet och tystnad
nu när psalmen klingat ut
men jag bär de gamla orden
i mitt hjärta som förut
jag sjunger för himlen
kanske någon mer hör på
”Hosianna i höjden”
sen så börjar jag att gå

Jag går till de andra
jag vill känna julens frid
jag vill tro att han föddes
och finns med oss här i tiden

Det är jul och det finns ett barn i mig
som vill tro att det hänt

och som tänder ett ljus varje söndag i advent

Py Bäckman – Fullsatt i er kyrka?

2012-01-17T17:29:00.002+01:00

Man ska egentligen inte läsa andras brev. Eller andras mejl. Har Du problem med det – sluta läs nu. Jag ska nämligen publicera delar av det mejl jag fick av Py Bäckman. Rubriken var:
Py Bäckman - Fullsatt i er kyrka?
Jag tror förstås att fler har fått det. Såhär skrev hon (bland annat):

Hej!
Jag har tidigare skickat ut förfrågning gällande fortsättningen på min, törs jag säga, väldigt populära kyrkoturne. Det har blivit väldigt många konserter sedan 2008, så gott som alltid fullsatt - ibland till och med dubbla konserter, och nu bokar jag 2012.
/ ….. /
För konserterna är målsättningen såklart att det ska vara en musikalisk upplevelse såväl för publik som lokal kör, och såklart en god stämning, samt inte minst - generera rikligt med besökare till kyrkan.
Vi vill såklart gärna samarbeta även med just er kör! Vi hjälper till att ordna noter, och tillsammans för vi en dialog om förberedelser, låtval samt annat. Vid eventuella frågor är ni såklart hjärtligt välkomna att höra av er.
/ …. /
Hoppas vi hörs!
mvh
Py Bäckman
Ja, vad vill jag nu ha sagt med detta? Syftet är ju vällovligt. Visst är det kul när det är fullt i kyrkan. Visst är det fint med sång och musik. Och tanken på att samarbeta med den lokala kören är i sig lysande.
Men när jag läste rubriken: Py Bäckman – Fullsatt i er kyrka? Kändes det naturligtvis som ett ifrågasättande. Rubriken avslutas ju också med just ett frågetecken.
Alltså: När vi nu ändå inte lyckas fylla kyrkan själva, kommer Py Bäckman till vår hjälp. Nästan lite respektlöst.
Nästa fråga är: Vad fyller vi kyrkan med?
En musikalisk upplevelse såväl för publik som lokal kör, och såklart en god stämning, samt inte minst - generera rikligt med besökare till kyrkan.
Jag har inget emot det. Det händer också att vi, med Guds hjälp, får vara med om allt detta. Men vi kanske inte alltid talar om publik. Vi försöker tänka mer delaktighet.
Det är viktigt med en öppen dialog kring våra gudstjänster och vårt musikliv. Mycket gärna får kända och folkkära artister finnas med i det kyrkliga sammanhanget.
Men min önskan är: Mer delaktighet från så många närvarande som möjligt.
Dessutom: Det vi gör i kyrkan har alltid Gud i centrum. Kyrkan är byggd för att vara ett heligt rum. Ett rum att möta Gud (och sig själv) i. Om jag skulle mejla ett koncept till församlingar i Svenska kyrkan skulle jag nog försöka få med det.
Dessutom tror jag att paketet kostar en slant. Men det är det ju mycket som gör.

Mångfald eller inte

2012-01-12T23:03:00.002+01:00

När jag läser dagens Kyrkans Tidning på nätet toppar följande frågor:
1) Religiös klädsel eller inte
2) Omskärelse av pojkar eller inte
3) Ulla Karlssons prövotid eller inte
4) Biskop Lindsay Urwin till Visby stift eller inte
Den röda tråden kanske på ytan kan beskrivas som en kamp mellan konservativa och icke konservativa synsätt. Religiös klädsel (framför allt niqab och burka) står för kvinnoförtryck. Alltså är det icke önskvärt. På samma sätt är omskärelse ett övergrepp på barn och därmed inte önskvärt. Ulla Karlsson ifrågasätter kyrkans traditionella förkunnelse kring synd, skuld och offer. Hon står för det nya. De andra för det konservativ. Biskop Lindsay Urwin må vara hur populär bland ungdomar som helst, men hans syn på prästämbetet mm står för något konservativt.
Om jag ska ta ställning i dessa frågor kommer nog mitt ställningstagande att bli olika. Så är det också med många kommentatorer och tyckare. Samma personer kan verka konservativa i vissa stycken och mindre konservativa i andra. Och det är väl bra.
Men bakom alla frågorna ligger en annan. Synen på den andra/den andre. Klarar vi av det annorlunda? Klarar vi av mångfald?
Det är många som är för mångfald. Men frågan är: var går gränsen?
Om jag börjar uppifrån anser jag att burka och niqab är uttryck för en syn på könen, som jag inte delar. Det förefaller mig som om kvinnan måste skyddas/skydda sig. Mot vem då? Är det nödvändigt? Dessa frågor tycker jag vi ska jobba med. Men det betyder inte att jag vill förbjuda dessa plagg. Det blir för mig lika fel som att krafter i vissa länder anbefaller att alla måste bära plaggen. I korthet: jag är mot burka och niqab men jag anser inte att det ska vara olagligt att bära dem. Om det är olagligt: hur ska det bestraffas?
Omskärelse av pojkar tycks mig vara helt OK. Jag har fått intrycket att det möjligen kan vara hygieniskt. Visst måste frågan kunna diskuteras. Så högt i tak måste vi kunna ha. Men jag skulle inte vilja förbjuda det. Inte heller beskylla dem som vill förbjuda det för att ha åsikter som de inte har.
Ulla Karlsson har fått tre års prövotid, för att hon ifrågasätter vissa delar av traditionell, kristen tro. Visst, det är många präster som ifrågasätter samma saker men inte får prövotid. Något säger mig att hon ville ha en konfrontation. Jag vill sätta in detta i ett sammanhang. När man präst- eller diakonvigs ställer man sig frivilligt under en biskops och ett domkapitels tillsyn. De flesta präster och diakoner anser att vi ska ha denna ordning. Men när man själv prövas är det inte så behagligt. Jag skulle önska, att relationen mellan biskop och präster/diakoner präglades mer av en gemensam önskan att tillsammans göra det bästa för kyrkan och kyrkans medlemmar. Kanske jag vill sträcka mig så långt som att säga att den som vigs till tjänst i kyrkan måste kunna tänka sig att underordna sig biskop och domkapitel. (Men då krävs naturligtvis väldigt mycket av just biskopen och domkapitlet. Det fungerar inte om de uppträder som härskare. Jesus har gett instruktionen:
Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem:
Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. (Luk 22:24-26).
Jag skulle önska att Ulla Karlsson i förtroendefulla samtal blir tagen på allvar. Säkert har hon mycket att tillföra men säkert har hon (liksom vi alla) också mycket att vinna på att lyssna på andra. Målet för prövotiden är väl inte att hon ska mista sitt prästämbete utan att hon ska få vara kvar och att både hon och kyrkan vunnit något på det.
Ska då biskop Lindsay Urwin få komma till Visby och föreläsa? Trots att han kanske (jag vet inte) är motståndare till kvinnliga präster och eventuellt är mot äktenskap för två personer av samma kön? Jag tycker nog att han borde kunna få tala. Han ska väl inte föreläsa om dessa två frågor. Jag grundar min hållning på de problem som uppstår om detta blir prejudicerande. Då måste alla föreläsare vid fortbildning för präster fylla i ett formulär, där de redovisar sina åsikter på ett antal punkter, innan de anlitas. Är det rimligt? Är det ens önskvärt? När han nu inbjudits är det väl bättre att lyssna på honom. Lyssna kritiskt och ställ de kritiska frågorna.
Det liknar det sätt på vilket Ny demokrati på sin tid och även Sverigedemokraterna från början bemöttes. Jag tror det är bättre att lyssna och att lyssna kritiskt.
På något sätt finns det i alla dessa frågeställningar en längtan efter att alla ska gå i takt och både tycka på samma sätt och bete sig på samma sätt. Eller en insikt i att vi alla är olika, tycker olika och drar åt olika håll. Så kommer det alltid att vara. Självklart är det viktigt med enhet. Motsatsen blir splittring. Men enheten måste bygga på samtal, förtroende och vilja att mötas. Förbud och ensidigt avståndstagande leder ju bara till mer splittring.
Den anglikanska kyrkofamiljen lever med detta och söker vägar att lyssna på varandra trots olikheter. Ärkebiskopen i Sydafrika, Thabo Makgoba, har kloka tankar om detta på sin blogg. Och tro mig: i Sydafrika går olikheterna nog så djupt! Vi har en del att lära.

Måla fönster på vintern ...

2012-01-09T15:08:00.006+01:00

Frågan är om det går. Jo, det går! Om man anlitar Anderssons Måleri AB. De tar några fönster itaget, åker iväg och målar dem. Kommer tillbaka med nya, fräscha bågar. Vi ska fixa karmarna själva till våren.

De första dagarna utan fönster var lite väl kylslagna. 14 grader i köket var inte kul. Men det var inga fånster med s k paraplyer men utan ordenlig frigolit. Det var inte bra när stormen Emil kom. Men med vältejpade frigolitskivor i fönstren och paraplyer utanför går det bra. Just nu ser vardagsrummet ut som kriget. Men det får vi leva med.

Hustrun - en 52årig julros

2012-01-09T14:13:00.005+01:00

Det känns viktigt att få skriva detta. Inte för att påpeka att jag själv endast är 51 och att vi därmed inte längre är jämnåriga. Framför allt vill jag skriva om hustruns födelsedag, för att berätta hur mycket jag älskar henne. Jo, jag har framfört det direkt till henne och kommer att göra det igen.
Kvällen ser ut som följer:
Yngste sonen och undertecknad lagar god födelsedagsmiddag. Som vi sedan själva avnjuter. Hustrun själv arbetar. Det gör hon inte varje måndag men nu visade det sig att materialet till Svenska kyrkans internationella arbetes fastekampanj ska beställas senast imorgon. Alltså passade det bra att samla alla internationella ombud i Stranda och Handbörds kontrakt just ikväll.
Men det är ju Din födelsedag?
Kan inte hjälpas. Nu handlar det om att inspirera män och kvinnor som också brinner för uppgiften att tillsammans med systrar och bröder i hela den världsvida kyrkan delta i Guds mission i världen. Som också vill dela resurser och skapa förutsättningar för att i ord och handling berätta om vem Jesus är och vad det betyder för vårt gemensamma liv på planeten jorden, att Gud vill frälsning och befrielse för alla.
Då kan ju inte en ynka 52-årsdag få sitta emellan. (Att relativisera födelsedagarnas betydelse finns som en tradition i min släkt, så jag kan ju inte säga så mycket!)
Anledningen till att jag skriver om detta är för att ge en glimt av en egenskap (bland många andra goda egenskaper) som hustrun har. Godhet!
I morse sjöng vi för henne. Yngste sonen, hunden Ludde och jag. Frukost på sängen och 2 paket. En liten blomma från trädgården klippte jag av och satte i en vas. Att en liten stelfrusen julros som man tar in från -5 C faktiskt lever!! Underbart!

En beskrivning av hustrun. I en många gånger mörk och kylig värld är hon full av liv och värme!
Men när hustrun sent omsider kommer hem ikväll kanske vi ändå sätter oss ner och firar lite i stearinljusens sken.

ANC 100 år 2

2012-01-08T21:13:00.002+01:00

Sydafrika upphör aldrig att förvåna mig. ANC firar 100 år. Det är ett parti som firar men själva firandet framstår som ett firande för hela nationen – kanske hela kontinenten. Drygt 40 statschefer är där. Samt en del före detta. Kaunda exempelvis. Gratulationer kommer från alla hall. Storbritanniens Cameron säger enligt iol-news:
The African National Congress has been a beacon for the world in the fight against discrimination and the struggle for freedom from oppression - it stood up for the rights of all South Africans.
It is incredible to see the changes in South Africa that the ANC has helped to bring about.
ANC och Desmond Mpilo Tutu har verkligen haft många konflikter. Han är en av få som tydligt kritiserar ANC och dess ledare. Men vid invigningen av 100-årsjubileums-facklan satt Tutu bredvid Zuma. Zuma tände och Tutu välsignade. Det kan man se på ett klipp, som Reuters har.
Ett knappt dygn efter det rituella slaktandet av en tjur, för att förfäderna (och förmödrarna) skulle involveras i firandet, invigdes facklan under en gudstjänst i en metodistkyrka. Här blandas friskt. Forna kombattanter uppträder sida vid sida. Sydafrika! Fascinerande.
Men det hörs även en del kritiska röster. Insmuget i hyllningsropen talas det om de utmaningar som verkligen finns. Även Zuma talar om det i sitt stora tal, som delvis återges av BBC.
Men visst har ANC en stolt och stundtals häpnadsväckande historia. Kampen fördes utan våld i 50 år och när man till sist tog till våld var det i jämförelse med apartheid-regimens övervåld begripligt. Ledare som Oliver Tambo och Nelson Rolihlahla Mandela har gett försoning ansikten. Nog finns det mycket att fira, även om det går att rikta kritik mot de nuvarande ledarna.
Det intryck jag får är att ANC förmår vara en enande kraft för en stor del av landets befolkning. I vilken utsträckning flertalet vita upplever att det är deras firande, ska jag låta vara osagt.
På SACC’s hemsida finns det inget att hämta om jubileet. Så sent som 22 december riktas dock skarp kritik mot Zuma, för att han uttalat sig negativt om kyrkornas roll i Sydafrika.
Det ska bli intressant att läsa kommentarer i den närmsta framtiden.

ANC 100 år

2012-01-06T20:58:00.001+01:00

När vi bodde i Sydafrika lärde vi känna en ung man, Fikile. Han är nu pastor i ett samfund, som jag inte riktigt vet vad det heter. Karismatiskt är det nog. Såhär skriver han på en FB-sida, som heter ”Get your shine on”. Sidan har över 400 medlemmar:
Kingdom greetings my brothers and sisters.
Kindly pray with South Africa as there will be an ANCESTORAL dedication of the country that will be done today. We sure want Theocracy in our country and not Demon-Crisis. As we well know, the African National Congress [ANC] was founded by pastors, but they went astray as years rolled. This ceremony that will be held today in Bloemfontein has to be rendered null and void by children of God. Make declarations against these evil forces that our government are is bringing into our country. Job 22:28, Matthew 18:18.
ANC firar 100-årsjubileum. Det börjar ikväll och pågår i tre dagar. I Bloemfontein, där vi bodde i 4 år. Det var just i Bloemfontein ANC bildades. 1912. Av bl a pastorer, som Fikile skriver. På ANC’s hemsida kan man också läsa om den bön, som kommer att äga rum. I en kyrka, eftersom ANC bildades just i denna kyrka eller i närheten.
18h00 Waaihoek, Wesleyan Church, the founding place of the ANC Night Vigil by CRATA and NICSA.
7th January 2012
05h45 Waaihoek Wesleyan Church, the founding place of the ANC, Cleansing and Restoration. This Ceremony takes place at the Marquee at Waaihoek.
Vi förstår begreppen ”Night vigil”, Cleansing and Restoration” som begrepp med anknytning just till den traditionella religiositet, som är just förknippad med förfädersandarna. Så långt har nog Fikile rätt. Men frågan är: är det oförenligt med kristen tro? Kyrkorna i Sydafrika svarar helt olika på den frågan. De karismatiska, pentekostala och evangelikala säger blankt nej. Traditionella kyrkor som lutheraner, anglikaner och metodister erkänner inte förfäderna i sina gudstjänster men alla vet att förfäderna vördas. Om det ska vara dop en söndag sker en traditionell ceremoni lördag morgon. Många kristna deltar. Men man skiljer på det som gäller förfäderna och det som gäller i kyrkan. Katolska kyrkan kan däremot väva in förfäderna i sin vanliga liturgi. Som en del av gudstjänsten.
CRATA utläses: The Commission for Religious and Traditional Affairs och NICSA betyder National Interfaith Council of South Africa. Det ska bli intressant att höra vilka kristna som är med på ceremonierna och på vilket sätt. NICSA är ett organ, som ANC tagit initiativ till. Förre presedenten, Mbeki, relaterade till ett annat råd, som hette National Religious Leaders Forum (NRLF). Sedan startade Zuma ett annat råd: National Interfaith Leadership Council (NILC).
I ett ANC-uttalande gjort av Mathole Motshekga, ledamot i ANC national executive council, läser jag:
The ANC Commission on Religious and Traditional Affairs (CRATA) has given effect to the Polokwane resolution on interfaith work. It has facilitated the dissolution of the National Religious Leaders Forum (NRLF) and the National Interfaith Leaders Council (NILC) and the formation of the National Interfaith Council of South Africa (NICSA) and its affiliation to the National Interfaith movement to the Interfaith Action for Peace in Africa (IFAPA). National Interfaith movements have already participated in Pan African Interfaith conference in Botswana and Kenya.
Under apartheid colonialism African culture and religion were suppressed, outlawed and defined as paganism. Our icon, Nelson Mandela unbanned and repositioned African Culture and religion when he called for religious tolerance between Islam and Christianity and between the two on one side and African Religion on the other. Nelson Mandela went on to say that African religion is no longer a superstition, which must be replaced, by other forms of religion.
Något är kanske på gång att hända. Hur kristna i Sydafrika kommer att förhålla sig till denna utveckling är intressant.
Vad jag förstår kommer en av mina kollegor, Hans S A Engdahl, vara på plats i Bloemfontein i helgen. Det ska bli intressant att läsa på hans blogg vad han eventuellt uppfattat av det hela.

Ilse Naudé

2012-01-05T11:57:00.007+01:00

Vid 98 års ålder gick Ilse Naudé ur tiden i torsdags – för en vecka sedan. Det kan man läsa i exempelvis the Sowetan eller på SACC’s hemsida. Hon är visserligen mest känd som maka till framlidne Beyers Naudé. Men hon står definitivt på egna ben som förebild. Sydafrikas nuvarande president, Jacob Zuma, säger enligt Sunday Times:
We will always remember Tannie Ilse as the pillar beside her late husband, Dr Beyers Naude, a pioneer of non-racialism and one of the stalwarts of our struggle for liberation both here and abroad.
(“Tannie” är Afrikaans och betyder “Tant”).
Ett annat omdöme kommer enligt samma källa från förre presidenten, Nelson Rolihlahla Mandela:
If someone asks me what a new South African should be, I will say 'Look at Beyers and his wife, Ilse'.
På samma hemsida kan man också läsa att äldste sonen, Johan Naude, sagt enligt Die Burger newspaper
... that were it not for his mother's strength, his father would never have achieved what he did in the fight against apartheid.
Jag träffade henne på hennes makes begravning och tog då denna bild.

Jag skrev då i ett rundbrev hem till Sverige:
På den efterföljande mingelmaten kunde jag föreviga en vacker händelse. Vilka övriga på bilden är vet jag inte men det är i alla fall Sydafrikas President Thabo Mbeki, som knästående talar med Tannie Ilse, änka efter Oom Bey. Jag tror inte det kommer att ske, men på något sätt skulle jag önska att även hon får en officiell begravning, den dag hon går ur tiden. Hennes kamp var förmodligen inte enklare än makens. Hennes bidrag var sannolikt inte mindre. Hon, som var Herrnhutare från Genadendal, en plats där människor av olika raser levde ihop på ett helt annat sätt än i den reformerta miljön, var med all sannolikhet det allra viktigaste skälet till att Oom Bey kunde ta avstånd från Apartheid. När även jag gick fram och tog henne i hand, var det första hon sa: ”Tack, för att ni i Sverige var vårt stöd!” Mycket har vi kvar att lära. Läxan stavas försoning och ödmjukhet. För mig var detta en viktig dag, som jag gärna ville dela med er alla som läser dessa rader.
(”Oom” är också Afrikaans och betyder ”farbror/morbror”.) Herrnhutare eller Moravians, som de heter på engelska, är även de Lutheraner. Det var en väckelse-rörelse från den lilla byn Herrnhut i Tyskland. Missionsstationen Genadendal blev stilbildande från mitten av 1700-talet. Man köpte mark och började odla den. Där inbjdös sedan kristna att bo tillsammans och det blev en sorts fristad i ett annars rassegregerat land.
Vi besökte Genaadendal 2010 och det är en fantastisk plats. Nådens dal, betyder orden.

Igår ägnade hustrun och jag mer än en timme åt att hitta fotot utan framgång. Idag pratade hustrun med sin syster, mostret. Och hon hade sparat fotot. Fantastiskt! Så nu kunde jag med hjälp av dessa illfundiga systrar, publicera min bild.

Nyårsafton

2012-01-02T17:44:00.004+01:00

Maten var god på saluhallen men ännu godare på Skogsliden 59. Vi brukar säga så: varför ska vi gå ut och äta, när vi kan laga mat själva. Visst, man får lite service när man är på lokal. Visst, det kan vara väldigt gott också. Men hemlagat! Denna nyårsafton var det hustrun som letade upp recepten och stod för idéerna. Gemensamt genomförde vi själva matlagningen.

Dukningen gjorde jag. Vi har numera plockat fram ett ovalt bord, som kommer från min morfars föräldrahem. Med andra ord från Skåne. Det är litet och nätt och passar en middag för två. Då sitter vi i varsin karmstol från min mormors föräldrahem. D v s från Värmland.

Förrätten bestod av kammusslor, räkor och kött från ett par krabbklor. Mosad avokado med chili, Philadelphia-ost med lök som kokat i vitt vin passade bra till denna smakfulla entrérätt.

Varmrätt var helt enkelt stekta tonfiskskivor och rostade rotsaker med en klick hemgjord majonnäs samt grönsallad, som inte kom med på bild.

Vad kan man mer säga om denna måltid? Jo, när vi skulle titta efter vad krabbklorna kostade insåg vi att de inte fanns med på kvittot. Vi hade helt enkelt stoppat dem i korgen utan att scanna in priset i självscannern. Så idag åkte hustrun tillbaka och gjorde rätt för sig (oss). Visserligen kostade dessa krabbklor knappt 20 riksdaler men rätt ska vara rätt. Enligt uppgift rördes expediten i det närmaste till tårar. Heder åt den rättrådiga hustrun. Som dessutom kan planera en god Sylvestermåltid.

Saluhallen - javisst!

2011-12-31T15:29:00.002+01:00

Även om svärfadren inte lyckades med sin kommentar denna gången, så blev det 56-årig bröllopslunch på saluhallen idag vid tolvtiden. Bremerssons matupplevelser rekommenderas. Det blev visserligen ingen utav de maträtter, som jag publicerade på bloggen igår. Däremot åt vi Wallenbergare (biff på kalvfärs) med potatismos, skirat smör, gröna ärtor och mycket god lingonsylt. Kaffe på maten med några praliner från Johannas choklad, som också finns i saluhallen.
En mycket bra start på årets sista dag.

Sånt som jäser och sånt som gror

2011-12-30T20:58:00.002+01:00

Sista föreställningen Byteaterns ”Sånt som jäser och sånt som gror” var en tänkvärd upplevelse. Vi känner Johan Sanne, manusförfattaren, en smula. Han är med i styrelsen för Världsbutiken i Kalmar. Den pjäs han skrivit och som Bodil Göransson regisserat handlar om vårt behov av mat, hur orättvis världsordningen är och hur de fattiga ändå kan sluta sig samman och hur mat kan produceras, så att den hungrige får något att äta.
Mitt i föreställningen sker någon slags långfredag, när ett litet hus rent fysiskt brinner upp och ett sädesfält, bestående av trägafflar, skövlas. Men det hindrar ändå inte pjäsens huvudpersoner lyckas baka bröd, som vi alla får smaka av. Ja, det bakas bröd i föreställningen och det femtiotal personer som publiken utgörs av, får dela brödet med varandra. Det blir en närmast eukaristisk upplevelse och den hungriga dockan, Parvin, får också äta sig mätt.
Som vanligt är dockorna halva behållningen. Både det sätt på vilket de skickliga skådespelarna hanterar dem och dockorna i sig. Mot slutet kommer en docka fram, som är så skickligt gjord, att man nästan tror att Mahatma Gandhi själv kommit in i rummet. Hans slut replik fastnar och blir sammanfattningen av pjäsens budskap:
Maten räcker för allas behov men inte för allas begär.

Saluhallen i Kalmar

2011-12-30T10:43:00.001+01:00

Imorgon är det nyårsafton. Det är i vissa avseenden en speciell dag. Årets sista och för många en dag med stora förväntningar. I andra avseenden är det en helt vanlig dag. 24 timmar. Inget konstigt. För svärföräldrarna är det bröllopsdag. Med andra ord en mycket speciell dag. Imorgon gläds de över hittills 56 år som gifta makar. Och vi är många som gläds med dem.
Därför kommer vi att bjuda dem på lunch på Bremerssons matupplevelser. Det är restaurangen på saluhallen. Det ska bli spännande. Vi har inte varit där. Men det ska också bli spännande, för i skrivandes stund vet inte svärföräldrarna om att de är utbjudna.
Kommer de att tacka ja? Har de andra planer? Ja, det är frågor som den nyfikne eventuellt kan få besvarade i kommentarfältet. ( D v s om svärfadren har ordning på sina inloggningsuppgifter. Vilket han brukar ha!)
Så nu börjar en orolig väntan: kommer ett jakande svar eller får vi gå dit själva? Bord för 4 är i alla fall bokat och såhär ser menyn ut.
Fisk: fiskgryta med vintergrönsaker med apelsinrostad fänkål, handpillade räkor och musslor samt olivaioli
Kött: grillad grisrygg med ljumen potatissallad, fetaost samt paprikaviniagrette
Chark: torkade isterband ifrån gullaskruv serbveras med grädddfilsstompad potatis samt rödbetor och kapris
Soppa: gratinerad fransk löksoppa
Rawfood: Elisabeth`s raw food, vegetariskt allternativ där du kan välja mellan ett par olika rätter varje dag

Polisen och maktspråk

2011-12-27T17:03:00.003+01:00

Hustrun och jag avser att åka till det stora landet i väster (inte Norge) nästa år. För att hälsa på yngsta dottern.
För att kunna köpa biljetter måste vi ha giltiga pass. Våra nuvarande tar slut i mars, så vi åkte till polisen nyss. I akt och mening att beställa nya pass. Det gick inte så bra. När vi kom in sa assistenten direkt:
Men vi har gått ut med sååå mycket information att vi inte tar emot passbeställningar i mellandagarna.
Verkligen? Jag hade inte sett någon information, så jag frågade om det stått på deras hemsida.
Jo, det har det.
Pyttsan. Såhär ser det ut när jag söker polisen i Kalmar.

Men det är klart – det är ju jag som medborgare, som ska stå där med dumstruten, för att jag inte har sett upp tillräckligt.

Symaskins-Arne och genusperspektiv

2011-12-27T16:52:00.006+01:00

Nu har hustruns symaskin inhandlats. På en butik i Kalmar, som heter Symaskins-Arne. Det hela måste resultera i en bloggpost. Dels uppstod i affären ett antal ordvitsar. Dels ett antal lärdomar. Vitsarna först.
Vi kommer in i butiken och möter en hund, som leker med sax (!). Jo, faktiskt! Då tänkte jag:
Här kan man nog göra sig ett klipp ...
När maskinen var köpt och betald, så fick hustrun ett antal spolar på köpet.
Va’ nu då? Spolar Du min hustru? ...
Dessutom fick hon några nålar – även de på köpet. Fick mig att tänka på akupunktören, som klagade på sin dåliga lön:
I jämförelse med en kirurg är min lön att betrakta som rena rama nålpengar ...

Men vi fick också en undervisning i genuslära. När maskinen skulle betalas skojade han och frågade om vi inte skulle ta den för 30 000 istället.
- Va! Finns det så dyra maskiner, sa jag!
- Javisst, det finns för 80 000 eller 100 000
Vi trodde att dessa mest säljs till företag men fick veta att det ofta är i hobbysyfte man köper dem.
När mannen köper en motorcykel för samma summa är det ingen som höjer på ögonbrynen!
Nej, det är ju sant. Lika sant är att symaskinen förmodligen gör mer nytta och mindre skada än motorcykeln.
Eller som mannen, som varit på dåvarande jaktbutiken tvärs över gatan och köpt en bössa för 40 000 med vilken han skulle skjuta lerduvor. Han vägrade betala 6 000 för en symaskin till sin lagvigda.

Symaskins-Arne kändes som ett naturligt inslag i bloggosfären. Fast där finns han ju redan. Vi fick höra historien. Tillsammans med hustrun träffade han på Robert Aschberg, när denne och Gert Fylking var ute och samlade in pengar, för protstatacancer-forskning. De träffade Aschberg på kvällen och när de skänkte en summa pengar, kändes det säkrast att skriva upp på en lapp, från vem det var. Morgonen därpå hittade Aschberg lappen och pengarna i sin byxficka och skrev om det på sin blogg. Två gånger. Kul! Bland annat under rubriken: Mysteriet med ”Symaskins Arne".

Mostrets gåva

2011-12-26T12:04:00.008+01:00

Familjen har ett moster. Det kallas så! Ibland håller mostret tal. Detta skedde vid gårdagens julmiddag. Kallrökt lax till förrätt, anka à l’orange till varmrätt och hemlagad ostkaka till efterrätt. Trevligt och gott. Jag inledde med ett tal utifrån upplevelser under julförberedelserna.

Motivet var en pappersjulbonad, där man kan urskilja sex personer. En förmodad mamma, tre döttrar och två söner. Nog så passande. Men frågan infinner sig: var är pappan? Utifrån detta talade jag något om situationen i huset dagarna före jul, när fadrens juldepression slår ut i full blom. Speciellt denna jul, när ingen av de tre döttrarna fanns på plats och hustrun var själv med maken och de två sönerna. I mitt middagstal var min poäng att själva bonaden beskriver mitt utanförskap. Ända tills äldste sonen säger:
Men pappa, vem är det då som tagit bilden?
Alltså är jag med och så är det naturligtvis. Vi deltar alla på olika sätt i julförberedelserna och i vår familj, liksom i varje familj, försiggår ett spel kring vem som gör vad, vilka traditioner som är viktiga eller kan slopas osv.
Nåväl, detta fick igång mostret, som vid middagens avslutning tog till orda och högt mediterade över hur julförberedelserna i släkten skulle se ut om familjens kvinnors drog sig tillbaka och lät männen agera projektledare. Ett tankeexperiment. Men ett spännande sådant.
Nu är det Annadag jul och jag tänkte: dags att ta initiativ och bli nästa juls projektledare. Punkt 1 blir att ur förrådet plocka fram den låda, som bär texten:
Julsaker som inte används.
Något kommer att sparas, en del kanske skänkas till stadsmissionen men det mesta är nu slängt. Inklusive yngste sonens egenhändigt tillverkade lucia och organga stjärngosse.

Arbetsledare 9 - julledig

2011-12-25T13:41:00.002+01:00

Ibland samtalar vi bland anställda om skillnaden mellan arbete och fritid. Ett potentiellt problem för den som har kyrkan som arbetsplats är att gränserna suddas ut. Nu är inte kyrkligt anställda ensamma om detta. Hur är det för en lantbrukare, exempelvis? Eller inom en stor del av restaurangbranschen? Många egenföretagare har det heller inte så enkelt.
Men det finns skillnader. På den kyrkliga arbetsplatsen är det många andra som engagerar sig ideellt. Så är det vanligtvis inte på en restaurang eller inom det privata företaget. I församlingen uppstår då lätt en situation att de frivilligt engagerade får lite för mycket att göra. Frivilligheten blir ett begrepp som töms på innehåll. Man känner sig inte längre frivillig. Man känner sig tvingad, nödgad att ”ställa upp”. Så är det också i föreningslivet. Någon vill avsäga sig ett uppdrag och andra övertalar henne eller honom att sitta kvar. Då är inte bara frivilligheten i fara. Även demokratin.
På den kyrkliga arbetsplatsen är det lätt gjort att de anställda känner skuld över alla utarbetade frivilliga och tänker:
Men jag har ju också en fritid. Jag kan ju också ställa upp ideellt i församlingen.
Det låter i förstone väldigt bra. De frivilligt engagerade jobbar kanske 40 timmar på sin vanliga arbetsplats och sedan gör de ett antal timmar ideellt i församlingen. Den kyrkligt anställde borde ju vara beredd till samma uppoffring. Inte sant?
Jag håller inte med! Låt mig förklara varför. Jag menar att vi måste skilja på Gud och församlingen. Gud vill jag ge all min tid. 24-7. Det finns inte (eller borde inte finnas) en sekund i veckan, som inte är Guds tid. Alltså handlar det inte om att ge några timmar extra till Gud. Gud vill ha hela mig! All min tid!
Är jag nu kyrkligt anställd och ägnar 40 timmar åt organiserat församlingsarbete är det bättre för alla om resten av min tid ägnas något annat. Familjen, fritidsengagemang etc. Varför inte avkoppling? Då blir jag väl en bättre kyrkoarbetare.
Men vad jag än gör på min fritid vill jag ge även den tiden till Gud. Så tror jag! Därför ska jag nu med gott samvete vara ledig resten av detta år. Men min Gudsrelation tar jag aldrig ledigt ifrån. Jag kan ju inte ta ledigt från livets källa. Gud som i julen visar sig vara Immanuel: Gud med oss!
Därmed hoppas jag också att Du som läser detta upplever en, i ordets alla bemärkelser, God Jul!

Julavslutning – accomplished

2011-12-22T18:27:00.005+01:00

En skola igår. Montessoriskolan. Två skolor idag. Djurängsskolan och ena halvan av Västra Funkaboskolan. Andra halvan fick kollegan ta hand om tillsammans med Östra Funkaboskolans två föreställningar.
Vad kan sägas om detta? Mycket. Jag väljer tre små glimtar.

1) Man får de svar man förtjänar!
På Montessoriskolans avslutning igår frågade jag barnen vad som saknades i julkrubban. (Där låg inte Jesusbarnet, som vi lägger dit på julafton.) Svaret kom direkt:
De tre vise männen!
Tablå!

2) Ombytta roller
Djurängsskolans avslutning slutade med att personalen sjöng för eleverna. En ny trend kanske? Det uppskattades dock och applåderna blev ljudliga mer än vanligt. Min reflektion är att många av de anställda inte fick sjunga, när de var elever. Tyvärr är det ju alltför vanligt med berättelser om människor, som av sin lärare fått veta att de helst borde vara tysta. Om det kan få eleverna att frimodigt sjunga de också är det ju bra.

3) Kära Örebroare …
När jag sedan skulle prata på Västra Funkaboskolans avslutning så sa jag visserligen rätt namn på skolan i början av avslutningen. Men i mitt tal, råkade jag säga Djurängsskolan. Det fick jag klart för mig, när rektorn inledde sitt tal med att påpeka mitt misstag. Jag tror (hoppas) att det var med glimten i ögat – men helt säker är jag inte.

Avslutningsvis två kommentarer:
Jag hoppas ha semester i juni, när det bär till igen. Det börjar bli ansträngande att dansa på denna slaka lina. I vanliga fall känns det bara fint att få välsigna. Att just välsignandet är ifrågasatt är besvärligt. På Montessoriskolans avslutning började jag välsignelsen med orden:
Herren vare med er!
Det är ju inte fel men det var liksom inte min tanke att de orden skulle slinka ur munnen på mig.
Kommentar två får bli med en bild, på pojken som är mer intresserad av att studera julkrubban än att sjunga med klassen. I like!

Skolans julavslutning i kyrkan igen

2011-12-20T20:05:00.001+01:00

Av någon anledning dyker frågan om skolavslutningar i kyrkan upp i tidningarna med jämna mellanrum. Företrädelsevis denna tid på året eller i början av juni. Ibland blir jag intervjuad. Så hände häromdagen och idag kom en artikel i Östran.
Om skolan väljer att lägga sina avslutningar på annan plats är det helt enkelt skolans beslut. Men egentligen är det märkligt att alla religiösa inslag ska förbjudas i det offentliga rummet. Jag håller med Helle Klein, som i förra numret av Kyrkans Tidning skriver:
Nyateisterna blandar ständigt samman den sekulära staten med det sekulära samhället. Det finns knappast någon i den svenska debatten som företräder idén att staten ska vila på religiös grund. Däremot hör självklart religion liksom kultur, politik, vetenskap och allting annat till själva samhället. Religion är en del av offentligheten liksom andra yttringar från folkrörelser och föreningar i civilsamhället.
Om samhället plockar bort religiösa uttryck i skolan, hjälper det inte våra barn och ungdomar. Hur ska de kunna förhålla sig till religion om de inte får möta den? Hur rustade blir det uppväxande släktet att stå emot religiös extremism om de aldrig får möta religion?
Men fortfarande är det skolan som äger problemet när det gäller skolavlutningarnas vara eller icke vara i kyrkorna.

Hur bloggar de mäktiga?

2011-12-18T15:22:00.005+01:00

Ibland läser jag andras bloggar. Låt mig kommentera två stycken. Dels högsta hönset (tuppen) i Kalmar kommun - Johan Persson. Dels högsta hönset (tuppen) i Svenska kyrkan.
Johan Persson hade följande bloggpost i torsdags.

Han citerar sig själv, märker man, när man läser närmare. Vilket rimligen innebär att han inte bloggar själv. Svagt, tycker jag!

Ärkebiskopen bloggar själv, det framgår med önskvärd tydlighet. Såhär skriver han i sin senaste bloggpost den 12 december. Lite spännande, för en ärkebiskop. Men bättre än att han en spökbloggare.

Bloggare ska vara på och vara flitiga. Så jag är ingen riktig bloggare. Men ni som ändå har tålamod att titta in här då och då har min beundran. Det går ju ett par veckor mellan inläggen.. Jag ser heller inte detta forum som mitt åsiktstorg. Jag har svårt att få ihop det med uppgiften som ärkebiskop. Det här blir mer lite småprat och delande av en del av det som upptar mina dagar. Och kanske någon förklaring av ”voffor gör di på dette viset”.

Skattereduktion - nej tack!

2011-12-10T21:56:00.003+01:00

Egentligen är jag förvånad att jag missat den ändring som inträder efter årsskiftet. Att man får skattereduktion för gåvor till ideell verksamhet. Jag såg det inte förrän nu. Först på facebook. Någon hade skrivit om skattereduktionen:
Vilken nyårsklapp - låt oss passa på direkt det är möjligt - t.ex. som avslutning av julinsamlingen på trettondedag jul!
Javisst, tänkte jag. Så bra. Då kan man ge mer. Men så hade en annan facebook-användare länkat till aftonbladet och Fredrik Virtanen.
Virtanen säger många tänkvärda saker. Inom Svenska kyrkans internationella arbete är detta inget nytt. Man kan ge av många olika skäl. Ibland har det känts som att vi inte ger för att andra behöver det, utan för att vi själva behöver ge, så att vi känner oss bättre.
Medaljen har både en framsida och en baksida. Så är det väl alltid. Alla har vi olika bevekelsegrunder. Självklart är det bra att vi människor vill dela med oss. Även om vi bland annat gör det för att må bättre, känna oss bättre. Ett gott samvete är väl inte fel?
Men om detta blir den enda anledningen, då bryr vi oss inte om vad vi ger till. Bara någon tar våra pengar och vi får känna oss präktiga. Virtanen beskriver detta, när han säger att välgörenhet är en slags konsumtion.
I jul är en ko till en familj i ett fattigt land den nya bakmaskinen, årets officiella julklapp är den färdiga matkassen som Stadsmissionen uppmanar att man skänker till någon som verkligen behöver den.
Kopplar man sedan skattereduktionen till nedmonteringen av välfärden, ja då lämnar den en besk eftersmak. Om samhället inte längre förmår bära medborgarna utan de ska förlita sig på andras välvilja – vart är vi då på väg?
På regeringens hemsida läser jag:
Regeringen lade i budgetpropositionen för 2012 fram förslaget om skattereduktion för gåvor till ideell verksamhet. Förslaget i sin helhet finns att läsa i budgetpropositionens första del, kapitel 6:16 (sid 442-482).

Den 23 november 2011 godkände riksdagen förslaget, vilket innebär att det kommer att införas som planerat den 1 januari 2012.
Man kan också läsa mer på skatteverkets hemsida.
Ska det alltså bli så? Att redan rika människor kan fortsätta ge det de brukar och så kunna dra av delar av gåvan på skatten?
Jag har både råd att betala skatt och dela med mig av mina pengar. Till mina systrar och bröder i Sverige såväl som till systrar och bröder i andra delar av världen. Ambrosius, kyrkofadern, skrev på 300-talet:
Jorden ska brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans. Den känner inga rika, bara fattiga, som den föder. Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.
Det minsta man kan begära av den som begär skattereduktion för en gåva är att han eller hon ger denna reduktion också. Allt annat vore hyckleri!

Min dotter, mångsysslaren, 3

2011-12-08T21:53:00.004+01:00

Det går inte att låta bli att länka till näst äldsta dotterns senaste inlägg på Svenska kyrkans agera-blogg:
En bloggpost handlar om möte med olika delegater.
En annan bloggpost om mötet med företrädare för olika religioner.
Det jag blev mest imponerad över var dock hennes bloggpost med funderingar kring dåligt samvete. Mycket djupsinnigt!

Dåligt samvete är något som bör [få] en att agera, inte sticka huvudet i sanden som USA gör. Kanske tycker de att det räcker att ha dåligt samvete. [Att] detta skulle vara någon slags kompensation. Sådana passiva tankar har jag inget till övers för. Jag brukade säga samma saker till personer jag talade med när jag jobbade som värvare för Läkare Utan Gränser. De brukade avbryta mig och säga att jag gav dem dåligt samvete, men jag brukade kontra genom att säga:

”Jag ger dig inte dåligt samvete, det är något som du själv sätter igång när du låter bli att göra något som du kan göra. Jag ger dig bara en möjlighet att faktiskt kunna sätta igång med att göra världen lite bättre, sedan är det upp till dig om du gör det eller inte”.

Jag skulle kunna säga exakt samma sak till USA, Kanada och alla andra som blockerar förhandlingarna här på klimatmötet.

Sydafrika i Kalmar

2011-12-08T18:11:00.003+01:00

Igår var vi Kalmarsalen. Äldsta dottern hemma. Vad kunde passa bättre än att gå på konsert. Lite tveksam var jag. Fick tipset av en musiklärare på Kalmar musikgymnasium. Det fällde avgörandet. När ungdomarna sjön Baba Wethu på gudstjänsten på världsaidsdagen tänkte jag: jag vill höra mer! Och mer blev det.
Organisationen Star for life ger möjlighet för ungdomar i Sydafrika att under tre år få en utbildning, som syftar till att få ett bättre självförtroende. Konserturnén heter Marching for life och är en del av Star for life, om jag förstår det hela rätt.
Triple & Touch (Göran Rudbo och Ken Wennerholm) är djupt involverade i detta arbete och ledde föreställningen. Svenska stjärnor som Molly Sandén och Gladys del Pilar var med. Behållningen var dock samspelet mellan de sydafrikanska ungdomarna och de svenska, dryga hundratalet, gymnasieeleverna.
Självklart var det för oss känslan av att för ett ögonblick vara i Sydafrika, som var höjdpunkten. Samt att äldste sonens flickvän var med i kören och att vi kände ljudteknikern, som kommer från Aneby. En härlig kväll.
På väg ut köpte vi några skivor och kunde hälsa på några av sydafrikanerna på isiZulu. Det uppskattades.

Radikalisera klimatpolitiken nu

2011-12-06T21:58:00.001+01:00

Jag fick en länk till ett upprop om en mer radikal miljöpolitik. Det kan verkligen vara på tiden. Enligt Aktuellt ikväll (6 december) hamnar Sverige efter i satsningar på miljön. Det måste vi ändra på. Såhär lyder uppropet. Längst ner finns en länk, som Du kan klicka på och skriva under. Det har jag gjort!
Vi som undertecknar detta upprop är oroade av den globala uppvärmningen. Det som förenar oss är två saker.
Det ena är att vi tillhör den rika delen av världens befolkning. Det andra är att vi är beredda att acceptera politiska beslut som kan leda till lägre privat konsumtionsnivå och till en förändrad livsstil, till exempel när det gäller transporter och matvanor. Detta under förutsättningen att resultatet av förändringarna kommer de människor tillgodo som riskerar att drabbas hårdast av den globala uppvärmningen – redan fattiga människor i vår nuvarande värld samt kommande generationer.
Vi tror inte att ett samhälle med förändrad livsstil behöver bli sämre för oss medborgare. Inte om det förenas med minskade orättvisor inom landet. Däremot kan stora orättvisor inom den rika världens länder skapa svårigheter för en bred acceptans för en radikalare klimatpolitik.
Vi tror att det kan vara bättre att leva i ett hållbart samhälle som präglas av ett mer etiskt tänkande och som är mer inriktat på kvalitet än på kvantitet. Det som gör oss beredda att ändra livsstil är dock inte grundat på tron att vi själva därmed ska få det bättre. Istället handlar det om omtanke om de människor som riskerar att drabbas värst av den globala uppvärmningens konsekvenser; såsom ökad fattigdom, svält och död.
Vi vill inte tyngas ner av samvetskval för att åtgärder som skulle kunna minska Sveriges bidrag till den globala uppvärmningen inte genomförs på grund av vår egen bekvämlighet och rädsla för förändringar. Istället vill vi att Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till efterföljd.
Dessutom kommer klimatförändringarna att leda till svåra påfrestningar på världsekonomin när de väl har uppstått. Det gör att vi förmodligen har att välja mellan att arbeta förebyggande, och därmed på ett planerat sätt ändra vår konsumtionsnivå, eller påtvingas förändringar av vår konsumtion på ett oplanerat och okontrollerat sätt.
Därför har vi en uppmaning till samtliga politiska partier: besluta om så radikala åtgärder att Sverige inte bidrar till utsläpp som fortsätter att driva upp jordens medeltemperatur på det sätt som forskarna varnar för – och det gäller även om åtgärderna leder till lägre konsumtionsnivå och till förändringar av den nuvarande livsstilen i Sverige.
Skriv på uppropet här!

Interreligiöst bönemöte

2011-12-06T18:50:00.003+01:00

Näst äldsta dotterna bloggar om miljömötet i Durban och varifrån engergin kommer. Jag uppfattar att det stundtals är motigt att kämpa för en bättre miljö. För en bättre värld. Och jag kan hålla med!
Så har hon varit på interreligiöst bönemöte. Följ länken och läs. Hon hade velat ha mer av afrikansk sång och dans. Som hon är van vid från sina år i Sydafrika.
Jag tror att vi hade kunnat behöva lite av den energin idag!
Sannerligen! På många håll behövs den kampglöden och intensiteten. Själv har jag varit på två timmars sammanträde med Världsbutiken i Kalmar. Där finns kampglöd. Vi är inte många. Vi står utan lokal fr o m sommaren 2012. Men vi ger inte upp. På lördag ska vi packa 90 julkorgar med rättvisa varor. Spelar det någon roll? Såklart att det spelar roll!
Men tillbaka till Durban. Vi står nu åter inför skolsamlingar i kyrkan. Frågan dyker upp: får vi välsigna? Får vi be? Vad betyder religionsfrihet i praktiken? Tänk om vi kunde lära av Sydafrika? Inte frihet från religion utan frihet att utöva den religion man vill eller avstå. Det går att tänka sig annolrunda uttryck!

Vilken fest!

2011-12-04T18:33:00.001+01:00

4 december 2011 var det fest i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. (Det har varit fest förut och kommer säkert att bli det igen. Men idag var det också fest!)
Högmässa med aktiv medverkan från ung som gammal. Hjalmar, som kanske är 3 år (tror jag) var med i processionen och hade andra uppgifter i gudstjänsten. Några av barnen i Kul-i-gulan sjöng under mässan. Emil, som är knappt 20, bar korset. Vuxna textläsare. Ett par äldre kollegor till mig var i kyrkan och hjälpte gärna till att dela ut nattvarden.
Det musikaliska språket sträckte sig från Panama, via Grekland, Sydafrika och Kina hem till Sverige. Mäktigt!
När vi sedan fortsatte i Ulfåsasalen hade Kyrkliga arbetskretsen dukat upp med ett antal fantastiska handarbetslotterier. Barnen hade gjort godis. Ungdomarna med. Diskantkören hade bakat. Diakonigruppen också! Internationella gruppen höll ihop det. Många enskilda kom med bidrag i olika former. Ja, det var verkligen liv och rörelse.
Mitt i allt meddelade vi pristagarna i skrivartävlingen. Det blev Lars Dahlgren, Joel Nilsson och Jonathan Grön. Den yngste 12 år och den äldste runt 80. En av jurydeltagarna, Tobias Sandblad, var där och berättade vilka som vunnit, samt läste ett par bidrag. Thomas Olsson, ordförande i S:ta Birgitta kyrkostiftelse, delade ut priser. Fotografier togs och det applåderades. Imorgon ska jag vara med i Sveriges Radio P4 Kalmar tillsammans med en av killarna som bidragit men inte var bland pristagarna. Trevligt.
Det var en intensiv förmiddag. Jag låg i som ett torrt skinn. Eller kanske en skållad råtta. Men det var kul! Roligast av allt: jag var långt ifrån ensam. Några arbetskamrater var på plats och skötte sig utmärkt. Och en stor mängd frivilliga. Då är det roligt att vara präst. (Och ganska ofta annars också!)

The people united, will never be defeated

2011-12-03T18:48:00.003+01:00

Näst äldsta dottern är I Durban. På COP 17. På barrikaderna. Ute på gatorna. Med plakat och slagord. Man kan läsa om detta även på Svenska kyrkans ungas blogg: Tro kan flytta berg! Det känns bra att veta att många människor är där och påverkar.
Imorgon ska vi göra vårt i S:ta Birgitta kyrka. Världens fest. Det blir psalmer från jordens alla hörn (!) i högmässan: Sydafrika, Panama, Kina, Sverige. Det blir lotterier, bröd- och godisförsäljning. Vinnare i skrivartävlingen i Berga ska koras. Det blir en bra förmiddag!

Och de 22 bidragen finns nu tryckta i ett litet häfte som säljs imorgon till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete.

Världsaidsdagen 2011

2011-12-01T23:00:00.003+01:00

För sjätte året i rad har vi varit med om gudstjänst med förbön och ljuständning i Kalmar. I kväll i Kalmar Domkyrka. Två år dessförinnan var vi med om det i Bloemfontein i Sydafrika. Där fanns människor med som stod upp och sa:
Jag lever med HIV och AIDS.
I Sverige är det annorlunda. Det finns också i vårt samhälle människor som lever med HIV och AIDS. Men mindre synligt. Förmodligen mer stigmatiserade. Därför är det viktigt att vi inte tystnar.
Men det är svårt. I år var vi inte många. Kalmar musikgymnasium var dock med och spelade och sjöng. För fjärde året i rad. Kalmar kommuns utvecklingschef, Kyrre Dahl, berättade om det projekt i Uganda, som vi gjorde en insamling till. Där fanns folk från Röda Korset, Rädda barnen och Svenska kyrkans internationella grupper. Ulla och Ulla-Stina i köket såg till att gymnasieungdomarna fick smörgås och vi andra kaffe på eftersitsen. Ungdomarna sjöng en sång, Baba Wethu, från Sydafrika. Vår fader! Den passade mycket bra under ljuständningen. Så visst var det en fin kväll. Men faktum kvarstår: HIV och AIDS är för många i vårt land okända begrepp. Överspelade, tror en del.
När jag läste på den hemsida, där man kan ladda upp arrangemang på Världsaidsdagen, fick jag tyvärr samma intryck.

Det saknas resurser! Jo, så är det kanske och då är orsaken att det saknas vilja. Därför är det viktigt att fortsätta engagera sig.

Min dotter, mångsysslaren, 2

2011-11-30T21:53:00.003+01:00

Nu drar snart näst äldsta dottern iväg till Sydafrika. Hon har inte varit där sedan julen 2005. Skälet är att hon är en av Svenska kyrkans representanter till COP 17 i Durban, FN's klimatmöte. Hon är där som aktivist men som sådan ackrediterad till mötesområdet. På lördag ska hon delta i den stora ”climate walk”. Hon har viss erfarenhet, för hon var med i Köpenhamn.
Det går att läsa ett och annat blogginlägg på agera-bloggen eller på Svenska kyrkans klimatblogg. Vi ser med spänning fram mot detta!

Svar på tal

2011-11-28T13:42:00.004+01:00

Nu har jag fått svar på mitt mejl till Johan Persson. Det kändes bra. Såhär skriver han bland annat:
Jag har då och då kommenterat turerna kring KSRR. På senare tid har jag inte gjort det, dels har jag inte fått någon fråga om det och dels så pågår rättsprocesser kring det. Då är det direkt olämpligt att jag kommenterar även om det har lockat, det får jag erkänna. Detta gäller bland den polisanmälan som lämnades in kring trolöshet mot huvudman och som enligt uppgift lades ned direkt.

Jag accepterar inte att bli kallad korrupt och det uppfattar jag inte heller att jag blivit anklagad för.

När krutröken lagt sig och rättsprocesserna haft sin gång så har vi fått en bedömning av sakläget. Det tycker jag är en bra princip.
Mycket riktigt har jag inte anklagat någon för att vara korrupt. Som titel till en av mina bloggposter valde jag en fråga: Korruption i Kalmar? Det var framför allt en fråga om situationen i KSRR.
Något svar på vad Johan Persson anser om Barometerns ledare fick jag inte. Men däremot blir det intressant att återkomma ”när krutröken lagt sig”. Vi inväntar alltså förvaltningsrättens dom.
En annan effekt av mitt mejl till Johan Persson, där jag bland annat länkade till en bloggpost, där jag undrar varför Johan Perssons blogg uppdateras så sällan. Jag skickade mitt mejl kl 10.27. Svaret från Kommunstyrelsens ordförande kom 11.05. Johans tankar uppdaterades 11.46 d v s drygt en timme efter mitt mejl.
Men där skriver han inte ett ord om demokratin i Kalmar. Jag väntar med spänning på några tankar om den!

Demokrati är en färskvara

2011-11-28T10:26:00.003+01:00

Nu har jag mejlat till Kalmar Kommunstyrelses ordförande. Men kopia till lokaltidningarna! Vi får se om det blir något svar. Såhär skrev jag:

Till Kalmar Kommunstyrelses ordförande, Johan Persson:

Hej!

Jag följer Din blogg. Dessutom bloggar jag själv. Just nu om bland annat om Dig!

http://moruti.blogspot.com/2011/11/korruption-i-kalmar.html

http://moruti.blogspot.com/2011/11/kommentarer-overflodiga.html

Det är med stor oförståelse jag följt händelserna i KSRR kring jävsförhållande, polisanmälan, revisorskritik och avgångsvederlag. Jag inser att KSRR är en egen juridisk person och att Kalmar kommun endast är en av medlemmarna. Men rimligen en ganska inflytelserik medlem.

Dessutom har Du ju blivit apostroferad i Barometerns ledare, 2011-11-25. På ett ganska grovt sätt. Nu prenumerar jag inte på Barometern, så jag vet inte om Du bemött kritiken men på nätet kan jag inte se att Du gjort det. Vad säger Du om att Ulf Wickbom skriver:

"Nu ska Kalmar styras av Johan Persson i samförstånd med Malin Petersson (M). Kommunen har fått en ny majoritet som håller smusslarna om ryggen."

Undrar i all vänlighet en nyfiken kommunmedborgare!

Anders Göranzon

Kommentarer överflödiga?

2011-11-27T16:44:00.005+01:00

Min förrförra bloggpost avslutar jag med några frågor om vad Kalmar Kommunstyrelses ordförande, kommunalrådet Johan Persson, månne har för synpunkter på att Barometerns ledare beskriver honom som en som håller smusslare om ryggen. Alltså måste jag ju titta på hans blogg. Googlar man ser man att han har bytt blogg. Än så länge har han inte kommenterat Barometerns ledare. Några reflektioner gör jag:

1) Den förra bloggen var försedd med sedvanlig möjlighet att kommentera.

2) Den nya bloggen är annorlunda upplagd. När man söker efter kommentarer finns det inga. Däremot finns det en möjlighet att skicka kommentarer. Men det blir då i form av ett mejl till Johan Persson. Man undrar: vad händer med dessa? Läggs de ut på bloggen?

3) Hur kommer det sig att Kalmar Kommuns kommunstyrelses ordförande, kommunalrådet Johan Persson, har en blogg, som han inte skrivit på sedan 14 november? Under november finns det bara tre (3) bloggposter.

Ergo: Mannen har stor makt i Kalmar. Han vet att man bör han en blogg. Han uppdaterar den knappt och ger inte utrymme för kommentarer. Säger det något?

Prematur

2011-11-27T16:17:00.001+01:00

1:a söndagen i Advent. Mycket folk i kyrkan. Sång, musik, ljus och god stämning. Konfirmander efteråt. Vi pratade om bibeln och det föll på min lott att gå igenom den bibliska historien. Med start i Sara och Abraham. När vi kom till Jesu blir ju frågan om varför Jesus föddes 7 år före Kristus. D v s före sin egen födelse. Då säger en av konfirmanderna, Embla, något i stil med:
Snacka om att vara för tidigt född!
Det tyckte jag var väldigt kvickt sagt! Men sanningen är kanske den att en skytiske munken i Rom, Dionysius Exiguus, räknade fel, när han år 525 utvecklade den kristna tideräkningen. Det kanske inte gör så mycket. Det visar ju att poängen med Jesu födelse inte var att den skulle vara normerande för alla folks sätt att beräkna tid. Poängen är att Gud blir människa och att det sker i historien. År 0 eller 7 år före. Spelar inte så stor roll!
I min avhandling använder jag ett vanligt sätt idag att beskriva tid och skriver C.E. eller B.C.E. vilket utläses som Common Era eller Before Common Era. På det sättet kan människor av olika tro känna sig mer bekväma.
Men om Jesus nu var för tidigt född, kan det kanske betyda något om synen på de för tidigt födda och vad en människa är. Men det är en annan historia!

Korruption i Kalmar?

2011-11-26T13:25:00.006+01:00

Nu får det vara nog! För ett antal veckor sedan läste vi om sammanträdet där jäviga personer stannade kvar och deltog i besluten. Det handlar om KSRR, Kalmarsundsregionens renhållare. Steve Sjögren, ordföranden, skulle eventuellt polisanmälas och när revisionsrapporten, som avhandlade just det som han eventuellt skulle polisanmälas för, diskuterades, då är det ju solklart att åtminstone Steve Sjögren var jävig. SOLKLART! Detta påtalades av Jonas Löhnn. Man kan läsa om det i § 26 från sammanträde med KSRR's förbundsfullmäktige 2011-10-07. Men de som var jäviga valde alltså själva att stanna kvar. Sådan total brist på omdöme! Man baxnar!
Då valde Jonas Löhnn (MP), Jimmy Svensson (MP) och Anna-Britt Wejdsten (FP) att själva polisanmäla Steve Sjögren. Det kunde man läsa i Barometern 2011-11-01. En anmälan skickades också till förvaltningsdomstolen.
Men nu blir det ingen förundersökning mot Steve Sjögren. Såg vi i Östran 2011-11-24. Man kan hoppas att i alla fall förvaltningsdomstolen tar upp ärendet. Revisorerna hade ju faktiskt riktat, som jag ser det, skarp kritik mot Sjögren. Om detta går det att läsa i prokoll från KSRR's förbundsstyrelse, § 40 2011-09-23: I Barometerns ledare igår, 2011-11-25, skriver Ulf Wickbom:
Jonas Löhnn har agerat juridiskt, när han ansåg att den politiska vägen var stängd av fegisar och mumlare i alla partier. Han har hållit en strikt principiell linje i frågan. Han kommer att utmålas som förloraren. Inget kunde vara mer fel. Han går ur kontroversen med hedern i behåll.
Nu ska Kalmar styras av Johan Persson i samförstånd med Malin Petersson (M). Kommunen har fått en ny majoritet som håller smusslarna om ryggen. Det bådar inte gott för den transparens som Petersson alltid efterlyste när hon var i opposition.
Det ska bli intressant att läsa vad Johan Persson har att säga. Det är ju egentligen häpnadsväckande att en politiker, som enligt Östran 20100429, d v s förra året, var landets populäraste kommunalråd, igår av den ledande lokaltidningen, på ledarsidan, beskrivs som en person som håller smusslarna om ryggen.
Jag skulle vilja läsa på Johans blogg hur han ser på detta. Försvarar han exempelvis en helt klart jävig politiker, som väljer att delta i ett beslut, som rör den egna personen?

Min dotter, mångsysslaren, 1

2011-11-25T19:47:00.005+01:00

Det börjar bli dags att skriva en drapa även över näst äldsta dottern. Mångsysslare är ett passande epitet. All-rounder, skulle man kunna säga på engelska. Någon som är mångsidig.
Nu senast har dottern blivit vald till biträdande kårmarskalk. Man kan på kuratorskonventets hemsida läsa följande beskrivning av övermarskalk och biträdande övermarskalk.

Övermarskalken (ÖM) är Uppsalastudenternas högsta ceremoniella företrädare och samordnar studenternas medverkan vid akademiska högtider. Till hjälp har övermarskalken en biträdande övermarskalk (BÖM).

Bland de återkommande akademiska ceremonierna där ÖM leder studenternas medverkan kan nämnas doktorspromotionerna (vinter och vår) samt professorsinstallationen (höst). Vid dessa tillfällen organiserar ÖM bl.a. fanborgen och studentmarskalkarna som medverkar i den högtidliga procession som inleder och avslutar ceremonierna i aulan. Det är inte ovanligt att ÖM får fler uppgifter i samband med de akademiska högtiderna, exempelvis att vara toastmaster vid banketterna i Rikssalen på Uppsala slott.

ÖM/BÖM tillhör organisatoriskt Kuratorskonventet och har ett nära samarbete med dess presidium, i synnerhet beträffande högtider såsom valborgsfirandet vid Gunillaklockan och Gustaf II Adolfsdagen samt recentiorsmottagning.

För att kunna fullgöra sina uppgifter på ett bra sätt är ÖM/BÖM ständigt adjungerade i Marskalkskonventet, Fanbärarkonventet och Uppsala Universitets promotionsgrupp.

Under min tid vid Uppsala universitet fanns jag ofta med i dessa sammanhang. Men som studentsångare. Allmänna Sången sjöng på många akademiska högtider.
Mångsysslande dottern, som annars är engagerad i Svenska kyrkans Unga, Fairtrade mm har dock vissa principer. Hon ställde inte upp vid kyrkomötet. Inte för att hon hade något emot kyrkomötet men för att det ingick att överlämna blommor till Kronprinsessan.
- Jag tycker att hon är en bra person. Jag skulle gärna lämna blommor till henne för den hon är men inte för att hon är kronprinsessa.
Jag tycker det är bra och klokt tänkt. Förmodligen inspirerat av kultfilmen ”Sopor” där barnen i filmen (inklusive Viktoria) ockuperar slottet och till slut kräver republik men vill att Viktoria ska bli president.

Inga tonåringar kvar

2011-11-25T18:47:00.001+01:00

Idag fyller yngste sonen, sjömannen, 20 år. Det innebär att familjen saknar tonåringar. Ja, saknar kanske var mycket sagt. Men visst hade de åren sin tjusning. Vi hade fem tonåringar på en gång från den 25 november 2004 – 18 augusti 2006. Det råkade bli så att det var just under de åren som vi bodde i Sydafrika. Detta kan ge anledning till en och annan fundering. Var det lättare att ha tonåringar där än i Sverige? På den frågan vill jag svara ett bestämt: NJA! Helt klart var det annorlunda. Vi åt lunch och kvällsmat ihop flertalet dagar i veckan. Vardagspusslet såg annorlunda ut. Vi skjutsade och hämtade mer än i Sverige. Även korta sträckor. Vi var nödsakade att vara betydligt mer noggranna med detta. På gott och ont!
En annan relevant fråga är ju: var det lättare att vara tonåring i Sydafrika än i Sverige? (Svaret på den frågan kan och ska inte jag ge!)
Nu är tonårsföräldratiden över. Vi saknar tonåringar! Jo, det kan jag definitivt säga. Det var en härlig tid med så många reaktioner och känslor. Både i Sverige och i Sydafrika.
Men det är en härlig tid även nu! Fast annorlunda!

It has arrived

2011-11-24T10:44:00.006+01:00

My doctoral thesis, which I defended at the University of the Free State in Bloemfontein, South Africa, in September 2010, has finally arrived. 250 books are safely placed in my garage. I have written about its journey, albeit in Swedish.
Many persons have helped me in this process. But most of all I am enormously thankful to Mike McCoy, my editor. He has been more than helpful from the beginning and he still is whenever I need assistance. He has really walked the extra mile with me!
Now only the final part remains: to distribute the book in Sweden and possibly also a few other countries. This is a pleasant part. I look forward to some reactions and reviews.

En svart tisdag?

2011-11-22T22:19:00.004+01:00

I Sydafrika pågår en kampanj. The Black Tuesday campaign. Saken är den att parlamentet röstat om ett nytt lagförslag. Lagförslaget heter: the Protection of Information Bill. 229 röstade för och 107 emot. Lagförslaget besgränsar, enligt vad jag förstår, meddelarfriheten i Sydafrika. Vid omröstningen närvarade ett antal redaktörer. När det visade sig att lagförslaget fått majoritet lämnade dessa parlamentet i en s k walk-out aktion. Mail & Guardian skriver att det redan 2008 las ett liknande förslag (som aldrig gick igenom) men att det som nu kommer är mycket värre:
When the Bill reappeared, its provisions were even more draconian than before. The new draft sought to create a law that would allow any organ of state, from the largest government department down to the smallest municipality, to classify any document as secret and set out harsh penalties of up to 25 years in jail for whistleblowers.
Den som då var ansvarig minister, Ronnie Kasrils, har uttryckt kritik mot det nya lagförslaget. För detta får han i sin tur kritik av ANC. Jag tycker dessvärre att det är rätt talande:
The African National Congress finds it strange and shocking that a former member of Cabinet and former leader of the ANC, cde Ronnie Kasrils, want to rule the Department of Intelligent, now State Security, from the grave through his negative commentary on the Information Bill.
Cde Ronnie Kasrils failed to deal with the mess in the then Department of Intelligence, where he was a Minister, which left us vulnerable to machinations of foreign spies, information peddlers and espionage activities.
Jag tror inte att detta är vad Sydafrika behöver. När jag bodde i landet upplevde jag, tyvärr, att vissa företrädare för ANC var misstänksamma mot pressen. Trots att pressen rimligen var på befrielserörelsernas sida i kampen mot apartheid.
Begreppet Black Tuesday syftar på den Black Wednesday som inträffade 19 October 1977 när tidningarna World, Sunday World och den kristna tidskriften Pro Veritas bannlystes och även nära 20 personer och organisationer bannlystes. Kopplingen som nu görs upprör ANC-talesmannen Mathole Motshekga:
The only result this unfortunate comparison and the planned campaign, in which people are urged to dress in black, will achieve is to dilute the real history of 1977's "Black Wednesday" and insult the victims of apartheid's barbaric laws.
Nu ska lagförslaget ut på en slags remissrunda innan den slutgiltigt antas. The National Press Club (NPC) har sagt till människor som är emot lagförslaget att de ska bära svarta kläder eller svarta band för att uttrycka sitt missnöje med lagförslaget.
Jag såg de första tecknen på detta i morse på en Facebook-sida.

Utan att vara alltför insatt i detaljerna är jag oroad över denna utveckling. Jag hoppas att det sydafrikanska civilsamhället kan mobilisera krafter, som står upp för grundläggande demokratiska rättigheter även på detta område.

Avhandlingens väg över oceanen

2011-11-21T18:20:00.002+01:00

Måndagen den 13 september 2010 disputerade jag. Avhandlingen fanns då i ett fåtal exemplar. Några häftade och några inbundna, enligt fakultetens anvisningar. I Sydafrika är det inte brukligt att man trycker sin avhandling. Vilket det är i Sverige.
Redan innan disputationen hade jag ansökt om medel att trycka avhandlingen. Jag hade fått ett par positiva förhandsbesked (och några negativa). Jag bedömde att de utlovade pengarna skulle räcka, för att trycka erforderligt antal avhandlingar. Därför påbörjade jag processen redan nere i Sydafrika genom att sätta mig med min redaktör, Mike McCoy, och gå igenom hur vi skulle jobba.
Väl hemma i Sverige kom mycket annat emellan men i februari 2011 var det mesta klart. Mike och jag hade tät kommunikation och det såg ganska bra ut, vid tryckeriets dead-line. Enda detaljen var själva person- och sakregistret, som jag skapade en mörk februarinatt. Men när jag fick korrekturet hade alla sidhänvisningar kommit fel. Kris!
Stryk hela registret!
Så kände jag och så skrev jag till Mike. Men han kunde ordna det genom något slags uppdateringskommando i ordbehandlingsprogrammet. (Nu har jag sett att det finns några fel kvar, men det får vara!)
Målet var att det skulle finnas en del avhandlingar till ett seminarium i Lund 23 maj, där jag medverkade med ett s k ”paper”. Det fanns det också. Med hjälp av en gästande sydafrikansk professor. Resten av avhandlingarna skulle sedan skeppas med båt. Piece of cake!
Eller inte. Det visade sig att någon (tryckeriet eller Mike) behövde ett exporttillstånd. Det blev Mike som fick ansöka om det. Och det tog viss tid. Sedan kunde processen startas. Böckerna skickades någon gång i höstas. Jag visade avin för min son sjömannen, som kunde utläsa att böckerna skulle lastas om i Hamburg.
När jag skulle åka till London häromveckan fick jag ett mejl från ett företag i Göteborg, som sköter förtullning mm. De meddelade att böckerna nått Hamburg. Och att de skulle förtullas där. Den tyska tullen behövde kopia på min faktura. Att jag betalt böckerna. Detta gick att ordna. Jag satt på tåget och hann precis mejla Mike, få svar och skicka det vidare innan vi passerade gränsen till Danmark och jag stängde av min iphone. Men när vi kom till London, fick jag veta att tullen hade stött på problem. På fakturan stod: 400 böcker och i lasten fanns bara 250. Vad har hänt med de andra 150? (Jo, de hade jag lämnat i Sydafrika hos Mike, som distribuerat de flesta till bibliotek, universitet, privatpersoner m fl.) En av böckerna hade jag skickat till Desmond Mpilo Tutu.

Hans sekreterare svarade såhär:
Dear Anders
On behalf of Archbishop Desmond Tutu I thank you very warmly for sending him a published copy of your doctoral thesis on the South African Council of Churches after 1990. Congratulations on your achievement.
The book will be shown to the Archbishop who I am sure will find it of interest because of his association with the SACC.
Yours sincerely
Anne Field
Office: Archbishop DM Tutu
Detta behövde tullen veta. Ja, kanske inte just vad Tutus sekreterare skrev men att boken distribuerats i Sydafrika. Nu kunde man stanna upp och något reflektera kring narkotika, trafficking, människosmuggling, vapenexport, valutahandel mm. Men jag ska inte bråka!
Jag hade bett hustrun hålla kontakten med företaget i Göteborg (vanguardlogistics) och hon föreslog att den på Londonresan medföljande kyrkoherden skulle anlitas. Varför? Jo, efter ett antal år i Berlin, torde han behärska tillräckligt god tyska, för att kunna författa en förklaring till tullen. Så skedde och böckerna kunde påbörja den näst sista etappen till Göteborg.
Dit kom de i morse. Jag fick telefonbesked att jag nu förväntades betala allehanda avgifter, vilket jag gjorde direkt. Men det borde jag inte gjort. För det kom ett till mejl, som sa att det var viktigt att pengarna skickades till bankkontot och inte bankgirot. Jag hade så klart valt bankgirot, eftersom det stod överst på fakturan. Här kunde ha uppstått problem, eftersom bankgirot tar något längre tid än bankkontot. Såvida jag inte hade gjort en s k skärmdump. Vilket jag hade! Mejlade alltså denna skärmdump från internetbanken och fick svar från företaget (denna gång ej vanguardlogistics utan KGH Customs Services). Nu var allt frid och fröjd och jag hoppas därmed att de 250 böckerna vägandes 178 kg är på väg mot Kalmar med lastbil.
När de väl är här återstår att distribuera lämpligt antal i landet. Universitet, bibliotek, andra institutioner, facktidskrifter mm. Men det känns enbart inspirerande.

Bob Hansson

2011-11-20T09:02:00.003+01:00

Berättarkväll med Bob Hansson. Trivsamt och i vissa avseenden utmanande. Bob Hansson uppträder som en slags stå-uppare men det han har att säga är betydligt mer substantiellt. Skämt under bältet lyste med sin frånvaro. I stort sett. Överhuvudtaget låg inte fokus på humorn. Att vi sedan drog på smilbanden både en och två gånger gjorde inget.
Grundtemat var: alla människor är mirakel. Så låt oss inte förminska oss själva. Exempelvis beskrev han med inlevelse hur vuxna fokuserar på barns växt under uppväxtåren:
Nämen, så stor Du har blivit!
När man sedan blivit stor, ska man akta sig för att bli större. Hellre förminska sig. Inte bara genom att banta utan även rent bildligt. En viktig poäng.
Inför domssöndagen, som det ju är idag, fastnade jag för följande mening. Han sa det igår men jag har klippt ut den exakta lydelsen från hans blogg.
Som jag brukar säga, att döma andra är onödigt eftersom de förmodligen redan gjort det själva. Att döma andra är bara bortkast[a]t dubbeljobb.
Förmodligen är det just detta som gör att vi kommer fel i relationen till Gud. Vi dömer ömsom oss själva, ömsom varandra. Poängen med Guds dom, och nu har jag lämnat Bob Hansson, är ju att det är Gud som dömer och att Gud är både rättvis och kärleksfull.
Även den som har gjort fel behöver ju just detta: Rättvisa och kärlek! Eller som Sydafrika visat: Sanning och försoning!
En strof ur en sång vi sjöng på 80-talet klingar in:
… evighetens vågspel är här …
Det är ju framför allt här och nu vi behöver ställas inför Guds rättvisa och kärleksfulla dom. För att bli befriade! Ibland genom att faktiskt erkänna och bli förlåtna. Oftare genom att inse att skulden är pålagd av andra (eller en själv) och i så fall behöver vi upprättelse och befrielse på ett annat sätt.
Vi funderar ju mycket över ungdomarna i Kalmar, som brände ner halva Berga Centrum. Såklart behöver de en rättvis dom. Men också (och ännu mer) kärlek och försoning. En möjlighet att komma tillbaka in i samhällsgemenskapen.
Ett sätt för detta är skrivartävlingen för män, som nu pågår för fullt. Jag har redan fått de första bidragen.
Igår lämnade Kristina och jag ett kuvert till Bob Hansson. Han pratar ju mycket om männens situation. Så vi tänkte visa honom att vi i Svenska kyrkan just i år fokuserar på mäns situation i världen. Det blev han glad för. Jag frågade om inte han ville lämna ett bidrag till skrivartävlingen. Alla bidrag bedöms ju anonymt. Vi får se hur det blir …

Bengt

2011-11-18T21:52:00.001+01:00

I går, torsdagen den 17 november, dog Bengt Sjöstrand. Bengt var präst i Kalmar sedan många år tillbaka. Han fördes till sjukhus på tisdag morgon den 15 november. Men hans liv stod inte att rädda. En vän och kollega finns inte längre bland oss. Mycket märkligt och som alltid, när någon som står en nära är borta, är det ofattbart.
Det är första gången som jag mister en arbetskamrat i aktiv tjänst. För några år sedan begravde jag Ingegerd, som också var präst och som jag arbetade tillsammans med i fyra år. När hon dog var vi inte arbetskamrater längre.
Många gånger har jag funnits med på andra arbetsplatser, när någon hastigt dött. Vid ett tillfälle satt jag med direktören på en fabrik efter att en anställd hittats död hemma. Jag frågade om vi kunde be tillsammans och blev förvånad över hans positiva svar. Det ville han gärna. Några dagar efteråt hade vi minnesstund på fabriken. Några skolelever hade jag bett följa med, för att inrama minnesstunden med musik.
Som präst är jag med i ett antal kris- och stödgrupper. Det handlar om skolor och förskolor. Jag finns med som en resurs. Om det värsta skulle hända.
Nu har det hänt oss i kyrkan. Inte var vi så förberedda och det kanske man aldrig kan vara. Någon krisplan fanns inte och hade det funnits hade det inte gjort saknaden efter en arbetskamrat mindre.
En reflektion är dock, att vi inte behöver anordna särskilda minnesstunder. Varje mässa vi firar är ett tillfälle att inte bara minnas en kollega som dött. Det är ett tillfälle att också på ett tydligt sätt, i vår tro på livets seger över döden, uppleva att den som nu inte längre finns ibland oss här på jorden ändå lever i en himmelsk dimension. Inte här men ändå nära. Det är en rikedom!
På söndag firar vi mässa i våra fem kyrkor. Bengt, som varit präst i Kalmar länge och arbetat mer eller mindre i alla, kommer att finnas med i vår förbön men också i gemenskapen kring altaret. En gemenskap som sträcker sig genom tid och rum.
Requiescat in pace – vila i frid!

Arbetsledare på resa

2011-11-11T09:12:00.004+01:00

Sedan länge har det varit planerat att kyrkoherden, den andre arbetsledaren och jag skulle åka till London. Nu är vi här. Vi bor på Svenska sjömanskyrkan, som ska läggas ner efter OS nästa år. (Är det ett bra beslut? Jag vet inte. Men det verkar som vi är på defensiven lite för ofta. Stället ligger ju i London och mitt intryck är att de har ganska fullbelagt. Det fungerar som ett slags vandrarhem. Enkel standard med trevligt.) Vi ska träffa en engelsk ledarskapskonsult, Malcolm Grundy, som varit mycket i Sverige och tillsammans med honom fundera över vårt ledarskap och hur vi ska gå vidare i vår förändringsprocess. Long overdue, som det heter på engelska. Samtidigt är det ju bra att det sker. Denna process befinner sig på så många nivåer samtidigt. Personalförändringar är en sida. Förändringar diskuteras bland de förtroendevalda. Delvis mot bakgrund av den strukturutredning, som gäller hela Svenska kyrkan. Just i Kalmar är en stor förändring också att kyrkonämndens ordförande just avgått. Han är ju över 80, så det var väntat men den funktionen är också en nyckelfunktion i en omorganisationsfas. Kommunhälsan har gjort två stora intervjuomgångar med all personal. Detta ska vi också bearbeta under december. Vi genomför medarbetarsamtal med all personal, för att utarbeta befattningsbeskrivningar och tjänstgöringsinstruktioner. Detta är också på tiden, eftersom en del anställda helt enkelt saknar dessa dokument. Och så kan man ju inte ha det. On top of everything arbetar vi med ett nytt bokningsprogram, insidan, och ska så småningom ha ett nytt schemaläggningsprogram, tid.
Så nu är det dags att stanna upp ett par dagar och ställa vissa frågor: Vart är vi på? Vartåt vill vi? Är alla med? Är förändringen kommunicerad i organisationen? Vad händer med dem som inte alls vill?
Klockan är 8.20 engelsk tid. Om en liten stund ska vi fira mässa i det vackra kyrkorummet, som är en slags naturlig fortsättning på sällskapsrummet i typisk sjömanskyrkostil. Då går vi in i en annan dimension, ett större sammanhang. Det är skönt och livsnödvändigt.
Prästen heter Anders Rune och visar sig vara en av mina sysslingar. Vi har aldrig träffats. Han blir, utöver att vara präst i mässan, länken till en annan dimension i tillvaron: släkten på min mormors sida. Spännande!
Just nu upplever jag en stor rikedom i detta, att vara insatt i så olika sammanhang eller nätverk.
Vissa dagar kan det vara stressande på ett helt annat sätt - men efter en lång och stärkande natts sömn, med morgonmässan i sikte och därefter frukost, känns det som att detta kan bli en riktigt bra dag. Trots att det är den 11/11 -11.

Höstbilder

2011-11-06T15:04:00.007+01:00

I min förra blogpost finns ett fotografi på en snigel. Signaturen Elisabet skriver i en kommentar:
Vilken härlig bild för retreat och pilgrimsvandring/cirkeldans (spiralen)!
Please maila originalet till mig!
Det har jag nu gjort och kan här göra några kommentarer. Elisabet har ett företag, som heter vilairörelse.nu, som bland annat, erbjuder cirkeldans. Kopplingen till snigeln och snäckan är uppenbar. Kopplingen till pilgrimsvandring är särskild påtaglig, när man betänker att den som gör en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela får en snäcka (som väl är S:t Jakobs attribut. Även om det snarare ska benämnas mussla än snäcka). Jag har försökt forska lite i varför just snäckan/musslan är S:t Jakobs attribut och hittat följande förklaring i boken: ”De heliga tecknens hemlighet” av Frithiof Dahlby. Han skriver:
När Jakobs döda kropp fördes i en båt från Joppe, passerade inte långt från stranden ett bröllopsfölje. Av någon anledning blev brudgummens häst skrämd och skenade ut i havet. När hästen åter dök upp ur vågorna alldeles i närheten av båten med Jakobs kropp, var både ryttare och häst översållad med musslor. Jakobs lärjungar förklarade då för brudgummen, att han räddats endast tack vare ett under av den döde aposteln. Detta gjorde ett så djupt intryck på brudgummen, att han omedelbart lät döpa sig, varefter han på vågorna red tillbaka till sina förvånade vänner på stranden.
Den snäckan/musslan ser dock inte ut som en spiral utan har en mer öppen form. Just denna plockade jag faktiskt vid stranden i Bohuslän under retreaten. Lite märkligt att jag tog kort på en snigel/snäcka och plockade med mig hem en snäcka/mussla.

Ungefär som busken jag fotograferade utanför husknuten. Spretar åt alla håll. Så kan livet också upplevas ibland.

Eller i Allhelgontid och höstrusk, som rosorna vid väggen. På väg att vissna och dö. Men de är fortfarande rosor och den högra är en knopp, som vägrar ge upp!

På något sätt innehåller varje fotografi taget i Guds underbara natur också en lärdom.

Lilla snigel akta dig ...

2011-11-03T21:41:00.011+01:00

När jag tog en av mina promenader på retreaten fick jag syn på en snigel. Det är inte alltid man ser sniglar. De har dessutom ett dåligt rykte. Särskilt de s k mördarsniglarna, som vi villaägare inte gillar. Men nu var det ju ingen mördarsnigel och kanske inte heller en snigel utan en trädgårdssnäcka el dyl.
Jag fick se den korsa asfaltsvägen, som jag gick på. Jag tänkte: Du lever farligt, lilla vän! Skynda Dig eller åtminstone, akta Dig!
Jag hade med mig kameran och tog ett foto. Den skiner som guld. Denna gyllene varelse berättar mycket. Livet i snigelfart glänser. Något jag tog till mig då och försöker fortsätta att ta till mig.

Hemma igen efter retreaten

2011-10-30T19:42:00.002+01:00

Underbart att få vara fem dagar i tystnad. Ett enkelt dagsschema med mässa, tre andra bönetillfällen, måltider, två undervisningspass och en meditation. Dessemellan många promenader i ett vackert bohuslänskt höstlandskap.
Efter dessa fem dygn några dagar i huvudstaden med anledning av äldsta dotterns något försenade 25-årskalas. Också det underbart. Fick träffa många av hennes trivsamma vänner, samt större delen av barnaskaran. Yngsta dottern var till och med närvarande inledningsvis via skype från Boston.
Stor tacksamhet!

Tänd hoppets ljus

2011-10-22T16:10:00.001+02:00

Internationella gruppen i S:ta Birgitta församling drar igång en skrivartävling för män i Berga. Av flera skäl. Dels ska vi som vanligt ha Världens fest i Birgittakyrkan i december. Det blir andra söndagen i advent, den 4 december. Vi behövde hitta på något som eventuellt intresserar och drar folk. Dels har det ju hänt mycket i Berga den senaste tiden med alla bränder.
Svenska kyrkans internationella arbete har varje år en advents- och julkampanj. De två senaste åren har den handlat om kvinnors och barns situation i världen. I år ska den handla om mäns situation. Det är bra!
I den internationella gruppen tänkte vi: Berga är också en del av världen. Om det framför allt är pojkar och unga män, som ligger bakom bränderna, så landar ju advents- och julkampanjen mitt i vårt bostadsområde. Hur mår män och pojkar i vår egen närhet? Varför inte dra igång en skrivartävling.
Fram till första söndagen i advent är det fritt fram att lämna in bidrag. Högst 2500 tecken (inklusive blanksteg). Vinnarna kan räkna med en mindre summa pengar. Alla bidrag ska publiceras i ett litet häfte. Detta häfte säljs till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete.
Juryn består av Odd Zschiedrich, som är kansliansvarig vid Svenska Akademien, Björn Wennerström, direktor på Kalmar Stadsmission och Tobias Sandblad, som är reporter vid Sveriges Radio Kalmar.
Det ska bli spännande att läsa bidragen. Svensklärarna på Östra Funkaboskolan ska jag träffa den 9 november.
Men först ska jag åka på retreat. Tillsammans med hustrun. Vi kommer att gå in i tystnaden söndag kväll och då ligger blogg, e-post, facebook, mobil, sms nere. Skönt ska det bli! Vem vet – kanske ska jag själv skriva några rader på temat. ”Tänd hoppets ljus”. Men i så fall får jag delta utom tävlan!

Kalmar flygplats 22.27

2011-10-18T22:26:00.003+02:00

Just nu är jag på flygplatsen. Det är jag och några taxi-chaffisar. Ska hämta avärföräldrarna som varit i Mälardalen och förlustat sig. Det tycker jag de gjort rätt i. Men nu är flyget försenat. Inte mycket att göra åt. Jag sitter inte i sjön.jag minns den gamle sydafrikanske prästen, Fathet Ezekiel, som predikade om "the beauty of waiting". Men han hade nog inte satt sig och bloggat utan bara satt sig och ..... väntat. Därför ska jag nu också göra det.

Berga centrum

2011-10-13T16:54:00.003+02:00

I natt brann det rejält i Berga centrum. Apotek, bageri och bank totalförstördes. Många i området oroliga. Polisen behöver tips. Jag gick upp till radion vid 11 och berättade att vårt cafe Birgitta alltid har öppet torsdagar. Det har sällan varit så mycket folk. Sedan var jag i radion igen vid 15.30 just efter polisen.
Nu hoppas jag att polisen hittar den eller de skyldiga. Men också att vi alla hjälps åt. Den 23 oktober blir det stormöte i området. Hoppas alla goda krafter då hjälps åt.
När jag var uppe i Berga Centrum mötte jag en del ilska och frustration. Idag var det fullt av politiker, poliser och andra i Berga Centrum. Många boende tycker att det är på tok för sent.
Vissa personer med utländsk bakgrund känner sig utpekade.
Nu gäller det att inte rusa iväg och dra förhastade slutsatser.

Systrar och bröder i Egypten

2011-10-11T21:17:00.003+02:00

På Sveriges Radios hemsida kan man läsa om massakern på 23 koptiskt kristna i Egypten. Fruktansvärt! Men det finns ljus i mörkret. Enligt Ekot:
En ung muslimsk kvinna som kommit för att visa sitt stöd för kopterna säger att om det kommit något gott ut av denna tragedi så är det att folkets naiva tilltro till militären nu är fullkomligt utraderad.
Dels visar muslimer stöd för kristna. Underbart. Dels blir det tydligt att den arabiska våren i Egypten avstannat. Militärrådet verkar inte stå för förändring utan för fortsatt förtryck. Om detta blir tydligt för fler, har de 23 inte dött förgäves.
Att det ska vara så svårt för demokratin att få fotfäste. Och hur viktigt är det inte att vi vårdar den demokrati vi har i vårt land. Den är inte självklar.

Hällqvists 100 år

2011-10-09T13:56:00.002+02:00

I Kalmar finns många klädaffärer. Men om jag ska köpa kostym eller dylikt går jag till Hällqvists. Ägaren, Georg Ekenberg, har arbetat i affären i 60 år. Började som springpojke. Affären fyllde 100 år i fredags. Jag var där och skrev i gästboken, samt bjöds på smörgåstårta, prinsesstårta, kaffe mm. Eftersom jag kom från lunchen och hade druckit kaffe, nöjde jag mig med en geléråtta. Inredningen i ek är från 1920-talet. Vill man besöka butiken utan att åka till Kalmar kan man se ett bildspel på Barometerns hemsida.
I Östran kunde vi i fredags läsa om denne särpräglade affärsinnehavare. Jag fäste mig mest vid svaret på frågan om det ska bli rea i samband med 100-årsfirandet:
Vi har inte haft rea på hundra år och ska inte ha någon rea nu heller.
Jag har från annat håll förstått att de kläder som av olika skäl inte säljs, istället skänks till nödlidande. Mer sådant!
Det passar en dag som denna. Tacksägelsedagen. I kyrkan var platsen framför altaret smyckad med s k skördealster. Några skänker, andra går fram och hämtar det de behöver och lägger pengar i en korg, så mycket de kan avvara. Pengarna, idag 5 105:-, går via Svenska kyrkans internationella arbete, till Afrikas horn. Mer sådant!
Efter söndagsmiddag, som snart ska avnjutas, åker hustrun och jag till Växjö. Sammanträde med Internationella rådet i Växjö stift. Vi börjar nu förbereda inför advents- och julinsamlingen, missionsakademin ska träffas 16 januari och därefter står det inte på förrän det är fastaktion. Vi är många som engagerar oss i dessa frågor i Växjö stift. Det är roligt att vara med. Mer sådant!

Arbetsdag i sommarstugeområdet

2011-10-08T21:42:00.001+02:00

Klockan 10 stod ett stort antal män och ett par kvinnor nere på midsommarplatsen. Det var mestadels personer något äldre än jag. Instruktioner delades ut. Klockan 13 skulle det bli korvgrillning och allt skulle vara slut klockan 16, då de som ville kunde basta. Jag följde med bort till dämmet. Där handlade det om att dra ris, som skulle eldas. På vägen dit frågade jag Bengt vilken strategi vi skulle ha:
Att göra så lite som möjligt, fåt det att ta så lång tid som möjligt och dessutom få så mycket betalt som möjligt.
De två första delarna kanske kunde uppnås men betalning var ju inte aktuellt. Ebbe och Ola var utrustade med motorsågar. Vi andra drog, slet och kastade stora grenar, små kvistar, ruskor osv på elden, som slukade allt.
Ann-Margret kom med lite väl små kvistar. Hon fick då veta att hon inte behövde vara så noga och hennes man, Rolf, utbrast glatt:
Hämta dammsugaren, Ann-Margret.
Bengt, ålderman, fick ibland höra kommentaren:
Gå och sätt Dig och vila, Bengt.
God stämning och jag jobbade parallellt med projekt lära mig namnen även på fruarna. I sommarstugeområdet finns en idé om att man utgår från männen:
Det var värst vad de hade trevligt hos Karl-Martins igår!
Nu vet jag att hans fru heter Helena. Och att deras grannar inte heter Ebbes utan Ebbe och Ros-Marie. Våra grannar heter Ann-Margret och Rolf och därefter bor Irene och Curt, samt Karin och Willy. På andra sidan Lennart och Runa, Bengt och Ulla, samt Kristina och Kalle. Jag tror jag fick med alla de närmaste.
Vid kaffet berättade Karl-Martin att han varit nere hos muslimerna och blivit omvänd. Kanske mest för att se min reaktion. Det handlade nog mest om sol och bad i Egypten. Men på ett vattenland hade han sett en egyptisk man med sin familj. Alla klädda i badkläder utom frun, som kom i våtdräkt. Det samtal som sedan utspann sig fördes på ett mycket respektfullt sött kring hur olika könsrollerna är i olika delar av världen. Vi kom in på vår egen kultur, våldtäkter i krig, fredspristagarna osv. Mycket inspirerande.
Sedan fortsatte vi, män och kvinnor, och dra ris och röja kring dämmet. Jo, det är klart att männen sköter motorsågarna. Men helt plötsligt ropar Ros-Marie till Ebbe att hon vill ha saxen och sedan hon fått den hugger hon tag i en större stock och drar den till högen med andra stockar.
När vi skulle sluta tyckte någon att Ola var väl hård mot sina undersåtar och ett samtal utspann sig kring vilken slags undersåtar vi är. Backstugusittare ströks. Möjligen torpare. Daglönare, föreslog Karl-Martin och sa att hon hoppas få ut sin lön senare och så gav han sin fru, Helene, en stor kram. När vi väl var inne på gamla maktförhållanden och vad torparna hade för förpliktelser mot bonden och huruvida de skulle bidra med ost, mjölk osv så sa Ola, att det väl snarare var till prästen man skulle komma med tionde.
Jo, jag tackar jag. Hugger Du veden innan Du levererar den? frågade jag glatt.
Det lovade Ola att göra, så nu får vi se hur det går med den saken. Någon korvgrillning blev det dock inte och inte heller bastu, fast jo, men inte på sommarstugeområdet utan hemma i bostaden med hustrun. Också det en dagslön som heter duga. Tiondet klarar jag mig säkert utan.

Hur stort är Afrika?

2011-10-07T23:22:00.003+02:00

Denna bild åker nu runt i cyberspace. Jag måste säga att jag själv gör misstaget många gånger att tala om Afrika som vore det något homogent. På ett sätt är det ju det. En kontinent. Klart avgränsad med några större och mindre öar. Men hur stor är inte denna del av världen? Och hur många folk, kulturer, språk, religioner osv finns inte representerade? Nigeria – den folkrikaste nationen – har över 150 miljoner invånare. Enligt wikipedia finns det 527 katalogiserade språk. Vi talar nu bara om en enda nation. 55 länder finns det. 1 miljard bor i Afrika. Också detta enligt wikipedia.

Vad spelar då denna kunskap eller insikt för roll? Jo, vi tenderar att generalisera, när det gäller Afrika och finna trygghet i denna generaliserade bild. Det tror jag inte hjälper upp världsläget. Nej, låt oss ta in en något mer komplex verklighet. Ja, det finns enorma problem i Afrika men det finns också unika möjligheter. Visst, det finns korruption så det kunde räcka för generationer framåt men det finns också människor, som osjälviskt ger allt.
Därför är det fantastiskt att Norska Nobelpriskommittén gett tre kvinnor nobelpriset, varav två kommer från Afrika. Grattis inte bara till Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee ochTawakkul Karman utan också till alla andra kvinniskor och människor i Afrika och även Jemen och resten av världen.
Idag, när Desmond Tutu fyller 80 år och idag, när det är den Heliga Birgittas dag.
Det värmer – en verklig brittsommar – både i Skandinavien och på denna enorma kontinent, som vi kallar Afrika – motherland.
Long live the mothers of Africa.

Närhet och samverkan

2011-10-04T20:23:00.006+02:00

Idag var förtroendevalda i Kalmar pastorat samlade till överläggningar. På programmet stod den s k strukturutredningen: Närhet och samverkan. Gäst var Lars Johnsson, som varit ordförande i utredningen. Utredningen handlar om hur församlingarna ska samverka i framtiden, utan att tappa bort närheten till människorna. Lokal gemenskap men rationell förvaltning. Lars Johnsson delade upp sitt anförande i tre delar.
• De lokala strukturerna
• Gemensamt ansvar för kyrkobyggnaderna
• Den administrativa samverkan
Det mesta av tiden användes till hur organisationen kring församlingar, pastorat och samfälligheter ska se ut i framtiden. Tanken är att de kyrkliga samfälligheterna ska bort. Det ska finnas två modeller:
• Församlingar. (Som styrs av ett kyrkoråd, som utses av kyrkofullmäktige, som väljs i kyrkoval)
• Pastorat, där det ingår två eller fler församlingar. (Där väljs ett kyrkofullmäktige, som dels utser kyrkorådet, dels två eller flera församlingsråd.)
Skillnaden mot nu är att pastoratets kyrkoråd får fatta beslut när det gäller den kyrkliga verksamheten. Idag får exempelvis kyrkonämnden i Kalmar pastorat bara fatta beslut som rör resurser (personal, fastigheter mm). Det gör att en del frågor landar mitt emellan stolarna. Församlingskyrkoråden i Kalmar pastorat kan fatta beslut som går stick i stäv med kyrkonämndens beslut och då hamnar hela organisationen i limbo. Framtidens idé är att organisationen ska bli tydligare.
Lars Johnsson berörde att det ändå kan bli problem, om det råder misstro mellan pastoratsnivån och församlingsnivån. Men så är det säkert inte i Kalmar, tillade han, varpå de flesta i lokalen fnissade berört.
När det gäller kyrkobyggnaderna är förslaget att de ska förvaltas av stiften. Som det redan är i Visby stift. Den administrativa samverkan berördes väldigt lite.
Frågorna är viktiga. Under större delen av 1900-talet har Svenska kyrkan haft 2500 församlingar. Idag finns knappt 1500. Den utvecklingen har ägt rum utan att Svenska kyrkan direkt haft någon strategi. Jag ser många positiva fördelar med att behålla små församlingar. Men styrningen av personal, fastigheter och verksamhet bör ske på samma nivå. Annars bygger man in onödiga konflikter i systemet. Konflikterna kommer säkert att finnas kvar men kan lösas på bättre sätt i den föreslagna strukturen tror jag.
Lars Johnsson var insatt och påläst. Lätt att lyssna på. Men under hela föredraget försökte jag slå undan tanken att han utseendemässigt påminner om TV-figuren ”Gynekologen i Askim”. (Jacob Nordenson, som även spelade en av bröderna i Pistvakt). Döm själva:

Paus i arbetet

2011-10-03T17:24:00.005+02:00

Fredag förmiddag stängde jag av min arbetsmobil. Satte på frånvarohanteraren för min e-post. Jag gör det när jag ska vara ledig. För det mesta. Åtminstone när det handlar om ett par dagar. Och det gjorde det nu.
Först åkte vi till Uppsala. Där finns näst äldsta dottern. Vi besökte en trivsam etiopisk restaurang, som heter Messob. Rättvisemärkt och kravmärkt. Dessutom kan man dricka sydafrikansk öl. Det gjorde vi. Men inte så mycket. Samt åt injera. (Typ pannkaka). Lördag var hustrun på sammanträde på kyrkans hus medan näst äldsta dottern och jag var ute och gick i mycket vackert britt-sommar-väder. Uppsala är en härlig stad.
Därifrån till goda vänner utanför Alunda. Långpromenad. Bastu. Mat och trivsel.
Söndag förmiddag högmässa i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala. Höll inte med om allt. T ex menar jag inte att människor är änglar. Vi kanske kan vara ”som änglar” i någon mening. Men änglar, enligt bibeln, är ju en annan typ av varelser. Men det var en fin gemenskap och vi brukar gå dit, när vi är i Uppsala. Mycket för att följa med vår dotter.
Så mot Stockholm. Lunch på vägen, tänkte vi. Och hamnade utanför Upplands Väsby på en golfklubb. Nja! Kanske inte vårt rätta element. Men hustrun återkommer till att bordsgrannarna glatt började prata handikapp med oss, som om vi vore insatta och hörde dit. Det var ju i och för sig en positiv sida av saken.
Kaffe hos gamle högstadiekamraten med familj och sedan kvällsmat hos äldsta dottern med sambo. Dit även äldste sonen anslöt.
Efter en god natts sömn på har vi nu tagit oss hem. Stopp för lunch och skoinköp i Norrköping. Glad hund, som vi hämtade på hundpensionatet. Fortfarande ledig kväll innan arbetet börjar imorgon igen.
Med andra ord en mycket god helg.

Är den här platsen ledig?

2011-09-29T22:11:00.003+02:00

Idag träffades präster och pastorer i Kalmar till gemensam lunch och bön. Vi valde att göra det på sjukhuset (eller som en av kollegorna kallar det: hälsohuset). Vi ställde oss i kö i matsalen, som är personalmatsal men även öppen för allmänheten. God mat! Verkligen! Vi tog våra brickor och siktade in oss på ett ledigt bord. Inget konstigt med det. Jag såg några läkare, som kom i vår riktning men tänkte inte så mycket på det. Några stannade upp och gick ut, för att sätta sig på uteplatsen. I ögonvrån kunde jag kanske skönja någon slags oro men tänkte inte så mycket på det.
Efteråt berättade någon för oss att vi hade satt oss vid ett av läkarnas bord. Det hade vi inte förstått. Det finns inga skyltar som säger att borden är reserverade för läkarna. Det bara är så!
Hemliga koder. Självklara för alla som vet. Vi visste inte. Men jag pratade med en vän, som arbetar på sjukhuset men inte som läkare. Hon sa:
Va' bra att ni satte er där. Det borde hända oftare.
Men jag tänker samtidigt att det finns platser i kyrkan också. Som bara vissa sitter på. Vad händer när någon sätter sig på någon annans plats? Eller på prästens plats? Viktigt att fundera över.

Rosa testet

2011-09-28T17:23:00.002+02:00

Nu fungerar länken till Rosa testet. Klicka i rutan till höger. Det är en bra sak. Om någon upptäcker förändringar i brösten, söker hjälp och får vård har det lett till något gott.
Men även här smyger sig sponsorvärlden in. Philips är huvudsponsor för kampanjen. Bra eller dåligt? Kanske nödvändigt? I den bästa av världar borde väl den gemensamma sektorn i samhället finansiera det som har med vård att göra. Å andra sidan är det väl bra att framgångsrika företag pytsar tillbaka en del pengar till samhället på detta sätt. Samtidigt finns det såklart en baktanke.
Detta paradoxala liv. Att allt vi gör kan tolkas både som något gott eller som slugt beräknande.
Genom att skriva om detta och tillhandahålla länken på min blogg har jag dock bestämt mig för att tro på det goda hos människan.

Guldfågel Arena

2011-09-28T16:48:00.005+02:00

Idag var anställda i Kalmar kyrkliga samfällighet på studiebesök på Guldfågel Arena. Intressant! Vi har varit på IKEA, konstmuseet, länsmuseet mm. Det är ju också viktigt att bekanta sig med dessa typer av miljöer och sammanhang.
Jag reagerade dock på visningen. Vi började i restaurangdelen. Vi brukar börja med frukost, så även denna dag. Efter morgonbönen fick vi veta lite om restaurangen. I samband med matcher är den bara öppen för sponsorerna. Sedan kom Björn Andersson, som har hand om evenemangs- och säkerhetsfrågor. Han började med att visa VIP-avdelningen. Det finns dussinet loger, som olika sponsorer hyr. Där kan de mötas innan match, äta mat med full service inne i logen och sedan gå direkt ut på läktaren och se matchen. Företagen får naturligtvis betala en slant. Kanske inte mycket att säga om men en stor del av vår visning var just denna avdelning. Min tanke var: Vad gör vi här? För det är naturligtvis inte byggjobbarna på NCC och andra företag, som sitter i logen utan cheferna.

Men så tänkte jag vidare. Var det inte såhär kyrkor finansierades förr. I domkyrkan hänger vapensköldar och epitafier. Vad är det annat än sponsorrelaterat? Och i slottskyrkan får ingen sitta i den främsta bänkraden, eftersom den är reserverad för kungen och drottningen. Och själv är jag ju chef. Vilka privilegier har jag?

Sedan fick vi även se säkerhetsavdelning, presslounge, själva arenan, läktare, omklädningsrum mm. När jag kom ut på den lilla del konstgräs, som fanns mellan spelargången och själva planen, såg jag en liten gräsplanta som hade slagit rot i konstgräset. För mig blev den en slags stilla protest. Visst, jag förstår att man måste skilja på penningstinna företag och vanliga besökare, för att finansiera denna fotbollsindustri. Men jag gillar det inte.

Segeltur i Kalmarsund

2011-09-27T20:19:00.004+02:00

I fredags, när jag funderade över om jag arbetar lite för mycket just nu, fick jag ett mejl. Från en person, som jag träffat bara en gång. Mejlet innehöll en fråga:
Vill Du följa med ut och segla någon dag? Kanske har Du några timmar över!
Idag hade jag det. Jag satte mig i bilen och åkte ner till Ekenäs. lite söder om Kalmar. Där mötte David och hans son. Vi gav oss ut direkt. Underbart väder. Solsken och lagom temperatur och dessutom god vind.
När vi kom in satt vi sittbrunnen och drack kaffe. Så härligt. Precis vad jag behövde. Tack, David!

Det som var lustigt, när jag tittade på www.marinetraffic.com, som ju visar större båtars position, såg jag att min son sjömannen just åker på andra sidan Öland. Vi var alltså ute i båt samtidigt, i samma vatten. Märkligt!

Afrika kom hit 2

2011-09-26T22:26:00.003+02:00

Det är inte så ofta Barometern skriver om det som sker kyrkligt sett i norra Kalmar. Men idag fick vi in en stor bild på framsidan. Martin Svensson utbrast i lördags:
Det här är ett riktigt Halleluja moment!
Bildtexten lät inte vänta på sig. Även på insidan fick vi ett stort uppslag. Med bilder. Bland annat denna:

Att lägga band på sig

2011-09-26T22:00:00.009+02:00

Begreppet "att lägga band på sig" betyder oftast att hålla en låg profil. Det är kanske inte riktigt min grej, som det brukar heta. Däremot "bär jag band" ibland. T ex ett aidsmärke, som ju är ett rött band.

Men det finns många olika "band" - oftast för olika former av cancer.Idag fick jag en fråga om jag kunde lägga upp ett av dessa band på min blogg. Det gäller det rosa bandet, som ju handlar om bröstcancer. Tanken är att man klickar på länken och sedan kan man göra ett enkelt test. Nu är jag en s k testperson för detta, så det kommer inte att fungera förrän på onsdag. Men då kan man alltså klicka på det rosa bandet längst uppe till höger på bloggen. Sedan handlar det om tre saker

Titta
Röra
Göra
Allt för att öka chansen att få vara frisk. Välkommen tillbaka på onsdag!

Något att bita i för en gammal präst

2011-09-25T16:25:00.003+02:00

En vän till mig skickade ett mejl för ett tag sedan. Rubriken för mejlet är rubriken på denna bloggpost. När vi sågs någon dag senare frågade jag om jag fick publicera tankarna på min blogg. Det fick jag och det gör jag nu:

Jag stannade vid bäcken

Steg av min cykel

Såg upp

Mot det väldiga himlavalvet
Som Gud spänt över oss

Jag stod där
Skyddad av Guds hjälm

Jag log
_____________________________

Livet skrider vidare, framåt. Slagfälten, ödemarken och ovädren är passerade.

Med dagens nya ögon ser jag gräset gro, känner den tidiga morgondaggen mellan mina tår och njuter av doften av kvinna.

Jag söker mönster, strukturer och sammanhang men förvirrar mig och blir desorienterad i mångfalden av tankebanor. Ett ögonblicks bristande uppmärksamhet och jag slirar in i grubblandets labyrinter och snaran av desperation drar mig allt längre in i mörkret.

Jag vill sluta att irra och vandra framåt, men åt vilket håll ligger framåt? Vilka är dess koordinater? Framåt ligger ju åt alla jävla håll! Hur skall man veta? Vi har kanske vänt upp och ner på hela universum för att just vi skall vara högst opp!

Så jag går ut i natten. Van vid mörkret trevar jag mig fram och söker efter Gud. Jag kan inte finna Gud: Jag blir arg. Vreden driver mig vidare. Rasande ropar jag efter Gud. Jag befaller Gud att uppenbara sig och jag muttrar över Guds trilskande.

Jag rusar över hedarna, bergen och fälten. Jag söker i städerna, skogarna och bland böljorna på havet men ingenstans finner jag Gud.

I gryningen når jag utmattad fram till ett vattendrag. Jag känner hur kylan hugger till när jag stoppar ned mina svullna fötter i det klara, kalla vattnet. Jag sitter i paralys. Skov av självömkan griper om mitt sinne och min aura skimrar av letargi.

Jag är på väg att falla in i ett transliknande tillstånd då jag plötsligt bryskt vaknar upp.

Där borta under pilträdet sitter ju Gud! Rofyllt sitter Gud med sitt metspö och väntar tålmodigt på att det skall nappa.

Jag närmar mig – försiktigt.

När jag slutligen står tätt intill så hör jag hur Gud nynnar på en gammal schlager. Jag blir frustrerad när jag inte minns namnet på den välkända sången. Jag är nervös. Jag är så liten vid sidan av Gud. Generad som en skolpojke lyckas jag tillslut haspla ur mig min fråga:

– Åt vilket håll ligger framåt?

Gud slutar att nynna. Det blir tyst. Det bildas ringar på vattnet när de små vågorna leker med flötet.

– Det nappar dåligt, muttrar Gud efter en stund, Det var bättre förr.

Jag sätter mig ner och medan gryningen föder fram ännu en dag så betraktar jag Gud som fundersamt iakttar sitt flöte. Jag ser hur vacker Gud är, så ohyggligt vacker och medan jag sitter där märker jag plötsligt att en ton har slagit an på mitt hjärta. Så småningom övergår tonen till en melodi, en bortglömd visa som aldrig tidigare spelats – en jubelsång.

Gud vänder sig mot mig och ler.

– Framåt är åt det håll du går när du följer ditt hjärta!

Ljuset blir allt intensivare. Världen strålar i ljus och jag känner mig fullkomlig för att jag vet att någonstans i bröstet – bakom ångest, skam och skuld – så finns mitt gamla hjärta som ännu slår.
Jesper Adin

Birgittakyrkan - en helt (o)vanlig söndag 2

2011-09-25T16:11:00.004+02:00

Det är roligt när vi får vara många i Guds hus. Förra söndagen fick jag ett sms av min kollega, där det bland annat stod:
.... go högmässa med 137 personer!
Högmässan kommenterades sedan även av vår kyrkorådsordförande på dennes blogg med rubriken:
Såna här dagar behövs.
Idag hade vi högmässa igen. (Det händer minst en gång i veckan. Alltid på en söndag!) Jag kände mig föranledd att sms:a till min kollega med följande ord:
Det går utför med Birgittakyrkan. Bara 128 personer idag. ;-)
Med andra ord sitter jag nu hemma och tar igen mig och känner stor glädje över att få arbeta i ett sammanhang, där vi får vara många. Att det inte beror på mig vet jag, eftersom jag arbetat i andra sammanhang och betett mig ungefär likadant och firat högmässa med 20 personer eller i vissa fall även med färre än fem deltagare. I mitt arbete som präst försöker jag arbeta målmedvetet och på det sätt som jag uppfattar som riktigt oavsett om det ger snabba kvantitativa resultat eller ej. Kvaliten måste ändå vara överordnad. Även när det är få deltagare kan en högmässa bära. De gåvor Gud ger har samma värde oavsett antalet.
Samtidigt är det uppuntrande när fler människor upptäcker detsamma.

Afrika kom hit

2011-09-24T22:20:00.003+02:00

Idag har jag varit en stund i Afrika. Inte länge men kanske så där 8 timmar. Dessutom slapp jag den långa flygresan, för Afrika kom hit.
Det var de tre kyrkokörerna i de tre norra församlingarna i Kalmar, som sjöng tillsammans. Först övning i Två Systrars kapell. Sedan sång på Norrlidstorget. Därefter mat och så mer övning i Heliga korsets kyrka. Under ledning av Martin Svensson, som har arbetat i Zimbabwe. Vi avslutade med att fira Sondomässan och det var ca: 140 personer, som tyckte att det passade en lördag kväll. Underbart! Och så fint att vi kan göra detta tillsammans i Norra Kalmar. Bland annat tack vare tre hårt arbetande kyrkomusiker.

Ledighet hos Sven

2011-09-22T20:04:00.003+02:00

Två dygns ledighet. Resa med tåg till Växjö. Kaffe på ett litet cafe. Buss till Petersburg, d v s hållplatsen vid Boasjön. Ny buss till Lidhult. Bil mot Södra Unnaryd men inte ända fram. Sjö. Så heter platsen. Te, samtal om livet, döden och mycket annat. Mat. Sitter vid elden. Snart kaffe. Sedan bastu. Kanske bad. Tystnad och samtal varvas. Med Jounis sånger och med bön. Återhämtning.

Septemberbröllop

2011-09-18T16:46:00.005+02:00

Äldsta brorsdottern gifte sig igår. Underbart höstväder. Solen sken från klarblå himmel. Lite svalt men vackert i Källa gamla kyrka. Hustrun och undertecknad fick äran att sjunga på vigseln. Bland annat en sång med text av Pär Lagerkvist, som vi inte hört. Tål att återges.

Jag har gått inunder stjärnor,
för att komma hit till dig,
där du väntat mig
med händer som blev varma.

Du skall giva mig din kärlek.
Du skall smeka värma mig.
Du ska tro att jag
är en av livets armar.

Jag har gått inunder stjärnor,
för att komma fri till dig.
Så stolt, så fri,
som en människa får vara.

Du ska binda mig till jorden.
Du skall övervinna mig,
att min frihet blir
min ljusa tankes bara.

Jag har gått inunder stjärnor,
för att komma ung till dig.
Ung av evigheten,
ung av deras glädje.

Här är jorden där vi bor.
Jag skall åldras här hos dig,
till en djupare
och hemligare glädje.

Jag skall åldras här hos dig ...

Ett bröllop är en högtid, som innehåller så mycket. Något som är härligt är att det är tillåtet att berätta för varandra, offentligt, hur mycket man håller av, älskar eller uppskattar varandra. Inte bara dom som gifter sig emellan. Alla andra får också tala om för de nygfita vad de betyder. Jag gillar det.
På översta delen av bröllopstårtan stod ett gammalt, slitet brudpar, som var med 1950, när min föräldrar gifte sig. Det var fint! Såhär såg det ut - i närbild:

The voice Sverige

2011-09-12T14:29:00.002+02:00

Förlåt svengelskan men TV4 har en slags talangjakt, som heter så. Voice Sverige. Varför inte, tänkte jag. Man kan ladda upp 30 sek på deras hemsida. Jag valde en kort låt av Robban Broberg:
Låt mej värma din frusna själ
blåsa på falnande glöd
göra trasig längtan hel
innan den lägger sej död
ge dej ny inspiration
att leva...
Det var ungefär det enda jag kom på. Framför allt tänkte jag: Hur mycket hinner man sjunga på 30 sekudner? Nu får vi se hur långt det räcker.
Ps. Man kan gå in och rösta. Länken kommer här.

Gapskratt

2011-09-09T17:35:00.003+02:00

Detta har jag bara fått återberättat. Men det var så komiskt, så jag måste skriva om det.
Det arbetslag jag är ansvarig för arbetar i tre församlingar. I alla tre ber vi morgonbön varje vardagsmorgon. I en församling är det morgonbön varje dag och även aftonbön varje dag. Fint, tycker jag.
I förrgår, onsdag, var den föreslagna bibelläsningen hämtad från Jeremia. En av mina arbetskamrater, som har rakat huvud, skulle läsa bibelordet. Det ska i vederbörlig ordning avslutas med orden:
Så lyder Herrens ord.
Denna gång blev det i stället ett gapskratt. Enligt vad jag har hört. Varför? Läs själva och förstå varför min skallige arbetskamrat inte kunde hålla sig:
Lejonen ryter och morrar mot honom. De har lagt hans land öde och hans städer är nerbrända, ingen kan bo i dem. Ja, män från Memfis och Tachpanches skall beta din hjässa kal.

Happy, happy

2011-09-02T17:09:00.003+02:00

I går debatterades boken: Happy, happy – en bok om skilsmässa. Det var i aktuellt. En av författarna, Maria Sveland, diskuterade med Hanne Kjöller, ledarskribent på Dagens Nyheter. Intressant! Jag har inte läst boken. Ännu! Men jag kan ju få ha en synpunkt utifrån diskussionen, som jag såg. Jag undrar:
Finns det bara två alternativ när man har relationsproblem:
1) Skilja sig
2) Stanna kvar och ge upp
Det gamla ordspråket: Bättre fly än illa fäkta, kanske inte stämmer. Kanske man kan ”fäkta gott”. D v s försöka klara ut sina problem.
Visst, jag förstår ju att det finns situationer när man verkligen kämpat och det inte går längre. Eller så destruktiva relationer att man måste gå sin väg, för att överleva.
I en kommentar på Maria Svelands hemsida skriver en person:
Hej Maria, jag vill tacka dig för den här boken. Jag har levt i ett långt äktenskap där jag blev misshandlad på olika sätt. Nu har jag äntligen tagit mig ur det. För oss som levt i sådana äktenskap är det en stor tröst att läsa om skilsmässans fördelar eftersom vi liksom alla andra kvinnor som skiljer sig brottas med den ständiga sorgern [sorgen] över att vara ifrån barnen.
Det är inte om det jag talar. Men jag reagerar på företeelsen att glorifiera själva skilsmässan. Man kanske inte ska göra alltför stor affär av ordvalet på Maria Svelands egen hemsida:
Nu är den äntligen här ”Happy Happy -En bok om skilsmässa”!
Vad kan jag säga, mitt hjärta sprängs av stolthet. Så satans fin och bäst!
Men det är klart, jag skulle inte använt just de orden. Och jag tycker det är märkligt att göra en bok, som inte i första hand problematiserar skilsmässan utan faktiskt verkar rekommendera den. På bokus kan man läsa texten:
I antologin Happy, happy - en bok om skilsmässa bjuds läsaren på en annan bild av separation än den som vanligtvis ges. Det är berättelser om skilsmässor som positiva och berikande erfarenheter. En bok som vill stärka och inspirera alla som tagit steget - och alla som kanske funderar på att ta det...
Nej, jag blir inte imponerad. Även om jag håller med om att det är viktigt att stärka den som gått igenom en skilsmässa. Liksom den som inte har det. Kanske kommer jag ändå att läsa själva boken, för att bilda mig en egen uppfattning om texterna. Trots allt är det ju en antologi, så rimligen finns nyanser.
Hanne Kjöller skriver i DN:
I ivern att rättfärdiga separationen sker en olycksalig sammanblandning mellan barnet och jaget. ”Inget är värre än att säga att man stannar för barnens skull”, skriver Katarina Wennstam. Tja, det skulle väl i så fall vara att låtsas som att man skiljer sig för barnens skull.
Vi får se om jag håller med, när jag fått tag på boken och läst den.

Arbetsledare 8

2011-09-01T20:51:00.002+02:00

Idag har vi fått utbildning av ett företag som heter Agrando. De förser Svenska kyrkan med olika dataprogram. Däribland ”insidan” och ”tid”. Nu kan vi snart säga att ”vi använder insidan” och ”vi har tid”. Det känns bra!
Skämt åsido, så verkar det vara två bra program. ”Insidan” är ett bokningsprogram. Var jag än befinner mig i pastoratet, kan jag kontrollera om en lokal eller en person är ledig eller bokad. Ett viktigt verktyg för mig som arbetsledare. Som jag hoppas också ett viktigt verktyg för andra anställda.
Det andra programmet, ”tid”, är nog ännu viktigare. Det är ett schemaläggningsprogram. Jag sitter och knåpar med schema i word och får ta fram miniräknare, för att summera timmarna. Lite bakvänt, när det finns program, som räknar åt mig.
Det bästa tror jag blir att vi får system, där jag kan känna att det finns personal på alla arbetsuppgifter. Jag vet att det är en församlingspedagog avdelad att ha hand om samlingen för barn/söndagsskola i högmässan, att vaktmästare finns på plats osv. Om jag försöker placera en kyrkomusiker på en gudstjänst och jag samtidigt gett henne eller honom semester, eller beviljat en kurs, säger systemet till. I like!
Samtidigt måste vi ju träffas och prata. Men i bästa fall blir det då så, att när vi träffas IRL (in real life) kan vi ägna tiden åt viktigare saker än almanacks- och schemafrågor.
När vi satt på utbildningen tänkte jag att vi, som alltid, är inne i olika brytningstider. Exempelvis skickas fortfarande vissa saker ut per fax, trots att alla anställda har mejl. Varför? Vi har planeringskalendrar både i pappersformat och digitalt. I sak är inget rätt eller fel. Men förekomsten av dubbla system förvirrar åtminstone mig.
Själv har jag almanackan i min mobil. Visst finns det svagheter. Jag måste be om ursäkt ett tag, när jag bläddrar fram den under ett pågående telefonsamtal. Men det går ganska bra. Om min telefon skulle komma bort finns det back-up i min dator. Eller rättare sagt i någon server.
Jag är inte någon teknik-freak. Men om det finns teknik som underlättar arbetet, är det väl en välsignelse? Eller vill någon skrota tvättmaskinen och börja tvätta för hand?
Så vad händer då om strömmen går? Förmodligen löser vi det. Då får vi väl improvisera. Det är inte hela världen!

Om Guds existens

2011-08-29T21:40:00.005+02:00

Roligt att få svar på min blogg, både från Adventskyrkans församlingsföreståndare, som jag tror Sven Sparavec är och ifrån Carl Gustav Olofsson. Jag håller med om att det är positivt med ett samtal, som är fyllt av respekt och öppenhet. Nämnas ska att jag även fått svar från Vesa Annala, men i form av ett mejl. Även det i grunden positivt.
Carl-Gustav Olsson är lite mer utförlig i sin kommentar och det kanske inte är så konstigt, eftersom jag uppehåller mig mest kring hans inlägg. Jo, jag förstod ju att han verkligen är ateist. Undrade bara lite om det kanske ändå fanns en gnutta tveksamhet på den punkten. Nu har jag fått svar!
När det gäller den metodologiska ateismen i förhållande till meningsfrågorna kan det förstås vara utmanande för en kristen. Men jag skulle säga, beroende på vem man talar med. För jag ett samtal om meningen med någon som inte tror på en gudomlig makt, i metafysisk mening, får jag ju föra samtalet utifrån de premisserna. Förmodligen kan vi mötas i mångt och mycket. Min livshållning är inte sådan att jag måste relatera allt jag säger till Guds existens. Exempelvis ger det mitt liv mening att vara förälder och make. När jag dessutom tror att Gud är den som gett mig gåvan att kunna älska och när jag uppfattar min familj som en Guds gåva till mig fördjupas min tacksamhet. Jag tror därmed inte att det skulle vara omöjligt att föra ett samtal med en ateist kring hur fantastiskt det är att få vara förälder eller leva i en kärleksfull relation.
Självklart inser jag också problemet i att alla inte kan bli föräldrar eller att alla inte får uppleva kärlek på det sätt jag beskrivit ovan. Frågor kring var Gud finns i de sammanhangen väcks ständigt även hos mig. Ännu värre blir det naturligtvis att tänka på det Carl-Gustav beskriver med
… barn till föräldrar som utöver att vara missbrukare slår och misshandlar. Där ödeläggs det sköra, spirande livet innan det har formats en egen reflekterande röst, än mindre finns det en trosgemenskap dit barnet kan gå för att hämta styrka för att stå ut, stå emot och kanske få kraft att göra uppror.
Jag tror inte att det finns en mening bakom allt som sker. Jag har inget behov av att försvara Gud. Jag tror helt och fullt att Gud finns mitt i det svåra. Frågan är var jag finns? Mitt svar blir därför att fundera över hur jag kan bidra till att göra livet mer uthärdligt för exempelvis de barn, som tvingas leva under dessa och andra outhärdliga förhållanden. I den kampen tror jag (och vet av erfarenhet) att jag kan samarbeta både med gudstroende och med ateister.
Men ska jag använda mitt eget språk, oberoende av vem som lyssnar, blir Jesus Kristus omistlig, både som förebild, inspirationskälla, medvandrare och befriare.

Finns Gud?

2011-08-28T16:12:00.005+02:00

Den frågan debatterades igår, lördag, i Adventkyrkan i Kalmar. Jag var där. Lite märkligt var, att jag två timmar tidigare hade ett dop och förstod att en av dopgästerna också var på väg till samma debatt. Det var adventkyrkan som stod som inbjudare. (Ja, det heter adventkyrkan och inte adventistkyrkan, som jag trodde. Varför vet jag inte! Däremot heter det adventistsamfundet.)
Församlingens pastor, Vesa Annala debatterade med Kalmarhumanisternas Carl Gustaf Olofsson, som är från Mönsterås och är ersättare i styrelsen. Enligt vad han sa, var det ingen annan som var intresserad av att ställa upp.
Men ungefär 50 personer var intresserade av att samlas denna soliga lördag eftermiddag i adventkyrkan. Jag var en av dem. På adventkyrkans hemsida kan man läsa om debatten att frågan
… om Guds existens är den absolut mest centrala frågan människan kan ställas inför. Om Gud inte finns, då kan inte heller livet ha något bestående mening eller värde. Om Gud finns då måste han vara grunden för allt annat.
Detta höll inte Carl Gustaf Olofsson med om. Han har skrivit boken:
Existentiell livssyn - kristen tro?
som man kan läsa gratis på nätet. Det har jag i sanningens namn inte gjort. Men han verkar plädera för ett slags existentiellt, icke-teistiskt perspektiv, där han läser de kristna berättelserna på nytt och han menade också i debatten att bibeln i den meningen också är hans bok.
Han bakgrund är att vara uppvuxen i en pastorsfamilj medan pastor Annala var ateist och blev kristen som 28-åring. Det gjorde att de båda debattörerna ganska väl förstod varandra.
Tillbaka till grundfrågan: Är frågan om Guds existens den mest centrala? Jag kommer att tänka på per Frostin, som i sin bok: ”Liberation theology in Tanzania and South Africa: A first world interpretation” beskriver skillnaden mellan västerländsk teologi och befrielseteologi. Frågan västerlandet ställer är: Finns Gud? Befrielseteologin däremot frågar: På vems sida står Gud? Svaret blir med Gustavo Gutierrez att Gud alltid står på de fattigas sida. Det som på engelska kallas för: God’s preferential option for the poor. (Opción preferencial por los pobres.)
Samma sak gäller stora delar av Södra Afrika, menar jag. Bland de människor jag mött är frågan om Guds existens redan besvarad. Den är självklar. Men frågan är om Gud är med mig. Därför hade det varit intressant att haft med någon från något annat sammanhang. Nu blev debatten i viss mening förutsägbar.
Karl-Gustaf Olofsson menade exempelvis att det är svårt att tro på Gud med tanke på allt lidande som finns. En pust av Hedenius blåste in i rummet. Märkligt nog är det ofta den som lever ett privilegierat liv, som upplever denna motsättning starkast. En afrikansk kristen kunde snarare fråga: Hur kan man klara av lidandet utan en Gudstro?
På adventkyrkans hemsida finns en annan doft av en gammal, fastlåst debatt, när de skriver:
Hur kommer det sig att Sverige har blivit ett icke-kristet land? Det finns flera orsaker. En viktig faktor är den naiva tron på utvecklingsläran. Denna tro utgör idag grunden för svenskarnas livsåskådning. I denna tro har Gud ingen del.
Visserligen menar jag att utvecklingsläran måste ses som en vetenskaplig teori och ingen absolut sanning men om man håller den rågången klar, har jag inga avgörande problem att kombinera naturvetenskaplig forskning med kristen tro.
Åter till debatten. Jag gick efter en och en halv timme men det verkade som om publiken då kommit igång rejält. På något sätt fick jag intrycket att Carl-Gustaf Olofsson i det han kallar för ”existentiell religiositet” närmar sig något slags gudsbegrepp. Han skriver i sin nätbok:
I en existensreligiös livshållning finns utrymme för intensiva upplevelser av skapelsen och människovarandet som under och gåta, andlöshet inför det ofattbara att finnas till som en medvetet kännande och reflekterande aspekt av kosmos, av 'hemhörighet i tillvaron', djup och oresonlig kärlek till livet på gott och ont - inte för att det är gott, rättvist, harmoniskt utan trots dess brister, trots att det drabbar människor med gåvor och olyckor utan någon bakomliggande gudomlig eller karmisk rättvisa, en kärlek till livet för att det är.
Men givetvis, han säger att han inte tror att det finns en gud, så jag får respektera honom i det. Möjligen uttrycker han någon slags paradoxal gudstro i alla fall. Han läste en dikt och den kan man också hitta på hans hemsida. Döm själv:
Jag får allt svårare
att engagera mig i frågan
om Guds vara eller icke-vara.
Om Han finns verkar Han förkasta
alla mina försök
till bilder och konstruktioner.
Hur ska jag annars förstå att
Han - eller Hon - börjat bära mig först sedan
jag blivit ståndaktig i min otro.
Varför måste vissa bli gudsförnekare
för att Han ska öppna sin famn?
Eller är min otro
kanske bara trohet mot lagens påbud
att inte göra några beläten,
att inte skapa några bilder
av den stora namnlösa gåtan,
att inte tillbe några avgudar
vare sig de är gjorda av sten, guld
eller den mänskliga tankens stoff.
Vad är gudsförnekelse och otro?
Vad är tro och bärande relation?
Är den frälsande tron kanske bara detta enda:
Tron att jag - vi, alla - rymmer kärlekens möjlighet?
Och Livets Väg -
att i all vår bristfällighet bejaka denna möjlighet?
Under alla hemlösa år sedan tonårens ’nej’
har han där på korset hjälpt mig
att hålla fast detta enda.
Den givna otrons förvandling
till allvarlig fråga överraskar
som en komisk poäng.
Jag tycker mig höra en röst
som viskar:
Var ståndaktig mitt barn!
Din otro har funnit nåd inför mina ögon!
Jag måste skratta!
Om Gud finns måste det vara
hans hand som bär.
Om ej finns ändå detta gåtfulla
som bär min sköra existens,
detta ogripbara
som för några svindlande sekunder
gör hela tillvaron till ett hem.
I sitt första inlägg presenterade han sig som ”metodologisk ateist”. Jag frågade om detta men fick inget tydligt svar. Men jag förmodar att det betyder att han inte är ”ontologisk ateist”. Jag tror helt och fullt att Gud bär oss även i vår otro. Och det är spännande att mötas i frågorna kring livet. Mer kanske kring vems sida Gud står på än huruvida Gud finns eller ej.

Fairtrade och orkanen Irene

2011-08-26T23:00:00.007+02:00

Fem timmar i världsbutiken gick fort. Många kunder och goda försäljningssiffror. Det var fyra-fem kunder, som läst mitt blogginlägg om att jag skulle bjuda på choklad, om de kom och handlade idag. Samt några som sett det på facebook. Kanske sammanlagt 10. Inte så illa, kan jag tycka. Mig gladde det och varje krona som kommer in gör nytta.
Annars funderar vi ikväll hur yngsta dottern har det i New York. Det är svårt att avgöra hur omfattande orkanen Irene är. Irene, som rimligen kommer från grekiskans ειρεηε [eirene] betyder ju fred. Vi ber och hoppas att det inte är en tillfällighet. Jordbävningen, som hände i veckan, var inte av det allvarligare slaget. Om det kan man läsa på dotterns blogg. I bästa fall blir första veckan i USA en vecka med både jordbävning och orkan utan att ha kommit till skada.
Hustrun och jag har efter tjänstgöring i världsbutiken varit bortbjudna på god fredagssupé och sitter nu och njuter. För tillfället vid tangentbord respektive tidning.
Nedan några av de glada bloggläsare, som bjöds på choklad i världsbutiken.

Kerstin, diakon och arbetskamrat, kom kvart över 1 och utbrast glatt:
Är jag först?
Jo, det var hon!

Eddie var på stadstur med mormor och var möjligen mer intresserad av glassbutiken, som är i samma lokal. Men leksakerna såg ju ändå kul ut.

Gerthie, mormor och känd bloggare, handlade glatt i butiken. Hon undrar på sin blogg om många nappade på chokladerbjudandet och har nu alltså fått svar.

Självklar kund var naturligtvis även svärfadren, som handlade både kaffe, te och örhängen till svärmodren. (Men jag tror visst att hon fick betala dem själv!)

Vi ses i Världsbutiken

2011-08-25T10:30:00.006+02:00

Imorgon, fredagen den 26 augusti, ska hustrun och jag vara expediter i Kalmars Världsbutik. Det har jag redan skrivit om i en tidigare bloggpost. Det ska bli roligt. Välkommen dit mellan 13 och 18. Vi finns i Kullzénska huset, på Norra Långgatan. Vi har funderat ut följande:

Den som läser dessa rader och kommer in i butiken och handlar, ska vi bjuda på en chokladkaka!

Varför? Självklart av två skäl:

1) Både hustrun och jag brinner för fairtrade! Ju fler som blir medvetna om vad det innebär, desto bättre.

2) Egoistiskt: Jag får reda på om någon läst min blogg.
Men det första skälet är viktigast. Så kan Du inte komma imorgon fredag, mellan 13 och 18: Kom någon annan gång! Eller sök fairtrade-produkter i din vanliga affär, på systemet eller var du nu handlar.

Jo, jag vet att fairtrade inte löser alla problem och jag vet att det förekommer fusk och missbruk. Men jag vet också att det mesta av verksamheten fungerar väl. Finns det något bärande skäl att inte handla fairtrade, när det går?

Men som alltid: Gör det lilla Du kan, gör det villigt och glatt! Själv beställde jag ett par fairtrade prästskjortor! Men de går inte att köpa i Världsbutiken. Åtminstone inte ännu!

Vad händer sen – eller konsten att klippa av en navelsträng

2011-08-19T21:51:00.001+02:00

Året är 2011. Månaden augusti och barnen lämnar boet, ett efter ett. Äldsta dottern var bara hemma och vände i början av månaden. Det resulterade i alla fall i en traditionsenlig middag på sommarstället. Hela barnaskaran samlad. Samt morföräldrarna, såklart! Därefter hastade sjömannen iväg. En vecka tidigare än beräknat mönstrade han på ett nytt skepp. Denna gång tankfartyget Astral, med första destination Luleå. Även då åt vi mat ihop, hela familjen. Avskedsmiddag nr 2, alltså. Avresan hemifrån skedde sistlidna lördag. Fem minuter innan sysslingen från Geneve anlände till Kalmar, så med hjälp av denne yngling behölls den ungdomliga närvaron konstant. Sysslingen åkte iväg igår, torsdag och vi passade på att ställa till med avskedsfest i onsdags, för säkerhets skull. I morse skjutsades näst äldsta dottern till bussen, för att fortsätta tredje årets studier i Uppsala. Vi åt lite mat igen igår kväll. Även denna gång med mormodern och morfadren, för säkerhets skull. Idag packar vi det sista för yngsta dottern, som åker imorgon vid tolvtiden. Första anhalt Lund och sedan bär det av till USA ett år. Om detta kan man läsa på bloggen ”Lerato”, som på seTswana betyder ”Kärlek” och är det namn yngsta dottern fick i Sydafrika, ett antal år sedan. Snart ska vi äta lite mat igen. Ytterligare en avskedsmåltid. Denna gång är det pannbiff och lök på menun!
Kvar blir endast äldste sonen, men det kan nog hända att även han drar mot nordligare trakter inom kort. Då blir det lämpligt med ytterligare näringsintag.
Vad kan vi alltså lära oss av detta? Barn föds, navelsträngar klipps. Sedan ska barnen lämna hemmet. Och navelsträngar klipps. Konsten att göra detta, är att äta tillsammans! Avskedsmåltiden är inte oviktig. Kanske ett tal, eller en skål eller bara känslan av att vi hör ihop.
Jesus valde att markera sin samhörighet med lärjungarna på liknande sätt, kvällen innan han skulle lämna dem. Genom att upprepa den måltiden behålls gemenskapen genom tid och rum.
Mina barn känner jag stark gemenskap med även efter alla dessa navelsträngsklipp. Genom tid och rum!

Borde man vara otrogen?

2011-08-13T17:45:00.002+02:00

Igår var vi på Larmtorget. Kalmar Stadsfest. Mycket folk och trevlig stämning! Det fanns en del att välja på. Vi tänkte att Wille Crafoord lät bra. Så vi cyklade ner i den svala sommarkvällen och parkerade cyklarna i närheten av gamla vattentornet. Vi kom under första låten. Hamnade långt bak men i takt med att folk gick sin väg, kom vi längre och längre fram. Till slut hittade vi sittplatser tre bänkrader från scenen.

Bra musiker och trevliga låtar. Inte för att jag kände igen så värst många. Wille Crafoord gjorde allt han kunde för att få med publiken och det gick bitvis ganska bra. Som när han avbröt en ballad efter två rader och sa:
Det här är en av mina bästa ballader och när jag börjar sjunga den brukar min publik börja jubla. Jag tror vi alla skulle må mycket bättre om ni gör det, när jag tar om den.
Kul grepp! Men sedan blev det lite jobbigt, när han märkte att folk gick och att alla inte tillhörde hans absoluta fan-club.
Nåväl! Det var trevligt och vi uppskattade det vi hörde. Ända till en mycket duktig bandmedlem, Marika Willstedt, skulle sjunga en låt själv. Hon introducerade låten med att berätta om sin mormor, som var en klok kvinna. Marika hade frågat sin mormor på hennes dödsbädd, om hon kunde säga något klokt, ett minnesord. Då sa mormorn:
Jag borde varit otrogen mer …
Låten var visserligen medryckande och svängig. Man förstod att stackars mormor haft ett jobbigt äktenskap. En krävande morfar skymtade fram. En familjeterapeut hade väl varit bättre, tänkte jag eller i sista hand en skilsmässa. Men otrohet! Är det verkligen OK att sjunga om det, även om alla fattar att det ”bara” är en låt-text? Att det ”bara” på skoj? Låten kändes tragisk och efter att artigt ha lyssnat färdigt, reste vi oss upp och gick hem.
Står detta för något? Är det så OK med otrohet, att det går att sjunga om det på detta sätt? Fast egentligen är det ju vad 99 % av alla Hollywood-filmer handlar om.
En annan fråga man kan ställa sig är vad som hade hänt om det var morfar som legat på dödsbädden och sagt att han borde varit mer otrogen? Kanske hade det varit mindre provocerande. Hur som helst börjar jag reagera mer och mer på företeelsen. Även när det gäller filmer. Och även när det gäller män!
Stadsfesten i övrigt var dock trevlig! Mer sådant!

Trade – not aid!

2011-08-12T18:03:00.002+02:00

Idag har jag varit på introduktion i världsbutiken. Hustrun och jag är med i styrelsen och vi kommer att hoppa in som volontärer fredagen den 26 augusti kl 13-18. Skriv upp det och kom och handla då! (Eller närsomhelst!)
Idag har jag betjänat fyra kunder. Jag har slagit in både livsmedel och saker. Dessutom har jag slagit in fel summa en gång. Då slog jag ut kvittot och sedan slog jag ut ett returkvitto. Ingen skada skedd!
Vi har också märkt lite varor. På sesamkakorna fick vi fästa innehållsdeklaration på svenska. Sedan var det lite te och lite kryddor.
Fairtrade är bra! Jag gillar den slogan som jag hörde för några år sedan:
We want trade, not aid!
Däremot behöver världsbutiken hjälp. Just nu har vi en mycket bra lokal i Kullzenska huset med ingång från Norra Långgatan. Hyran är mycket förmånlig. Men denna lokal får vi bara ha ett knappt år. Sedan måste vi hitta en annan lokal. Eller kanske dela lokal med annan butik. Det kallas shop-in-shop! Ett tredje koncept är att göra en slags saluhall för medvetna konsumenter, tillsammans med närproducenter, eco-kläder, återbruk mm. Vi får se hur det blir!

Det kunde slutat illa

2011-08-12T07:53:00.002+02:00

Min vän Staffan Grönte, som jag seglade med, när vi var på Gotland, har varit ute och seglat igen. Han var tillsammans med en annan god vän och plötsligt blev det oväder. I Gotlands Allehanda kan man läsa om hur de klarade sig, eftersom Staffan hade med sig sin mobil i en vattentät påse i sin flytväst. Klokt! Vi tackar Gud för att detta samt sjöräddningen, helikopter, ytbärgare mm snabbt fanns på plats.
Staffan hänvisar till den kurs han var på för fem år sedan och säger enligt tidningen:
- När jag köpte båten för fem år sedan gick jag på en navigeringskurs där jag fick lära mig att mobilen måste förvaras vattentätt så att man kan ringa och larma om något händer. Det är jag väldigt glad för i dag att jag tog fasta på.
Den kursen gick vi tillsammans och det visar ju hur viktigt det är med kunskap. Man vet aldrig när man kan behöva den. Kunskap är alltid lätt att bära och ingen kan ta den ifrån en.

Kyrkkaffe en vanlig söndag

2011-08-07T17:36:00.000+02:00

Det händer att det är svårt att få tag på någon som vill fixa kyrkkaffet. Under terminerna är det gudstjänstgrupperna, som tar ansvar för kaffet. Nu i sommar har gudstjänstgrupperna ledigt. Så vi föreslog en enklare lösning: Mingel på kyrkbacken. En mugg cider. Eller snarare: En mugg dryck med ciderkaraktär.
Nu blev det inte så populärt. Kyrkfolket vill ha sitt kaffe. Därför har Willy tagit ansvar för kaffet de senaste söndagarna. Tack för det!
Idag satt jag vid ett bord, som visade sig bli ett internationellt bord. Själv bor jag ju i Kalmar. Gerthie, som kommer från centralorten Torsås, satt vid bordet. Hon hade med sig två gäster. Båda arbetar i Dubai. Men de kommer från Filippinerna och Nepal. Så småningom kom en kyrkvärd, som är född och uppvuxen i Etiopien och sedan ytterligare en gudstjänstbesökare, som är född i England och har bott i Baluchistan (tror jag det var).
En vanlig söndag i den världsvida kyrkans lokalkontor i Berga och Funkabo.

Ps. Jag har glömt att lägga i en länk till en av Gerthies bloggposter, där jag finns med på ett annorlunda dopfotografi.

Är Jesus fet?

2011-08-07T16:11:00.005+02:00

För ett antal år sedan var jag präst i Aneby. Där fanns ett ekumeniskt ungdomsarbete och vid ett tillfälle skulle ungdomarna åka på skidresa. Efteråt skrev några av ungdomarna böner på en hemsida. En av bönerna, var ett tack till Jesus, för skidresan.
- Tack Jesus. Du är bara för grym.
Visst förstod jag innebörden men ordvalet kändes främmande.
Idag, Kristi förklarings dag 2011, cyklade jag efter familjehögmässa i Två Systrars kapell, högmässa i S:ta Birgitta kyrka och ett dopsamtal, hemåt. På en plåtlåda, som jag tror används av brevbärarna, såg jag följande klotter:

Även denna mening känns något märklig, men jag förstår även denna gång innebörden. Skillnaden idag är att jag kan googla på båda meningarna: "Jesus är grym". "Jesus är fet". Och visst får jag träffar. Det finns en facebookgrupp som heter: "Jesus är grym, Han fixa loven åt oss!" Rimligen handlar den om att det är p g a av Jesus, som vi har bl a jul- och påsklov. På temat ”Jesus är fet” finns en bloggpost på bloggen ”Army of Bältdjur”. Bloggaren fick i i november 2010 det lokala församlingsbladet i brevinkastet. Där skrevs det om ett klotter med texten: ”Jesus är det!” Samma sak på bloggen: ”Rondellhunden”, som också sett ett klotter med denna text. Vid Härlanda hållplats. Bloggaren skriver:
Varför skriver man att Jesus är fet på en vägg? Troligen menar man att han är grym, som i häftig, som i "en skön snubbe".
Här återkommer ordet ”grym” och även ”häftig” som ju också har andra betydelser.
Kristi förklarings dag! Hur kan Jesus beskrivas idag? Vilka ord använder vi? I dagens evangelium berättar evangelisten Lukas att två män samtalade med Jesus på förklaringsberget:
Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem.
Ordet ”uttåg” när Mose är i närheten för tankarna till uttåget ur Egypten. Med detta som bakgrund valde jag att beskriva Jesus som en befriare. Visst är Jesus också min frälsare. Visst sjunger jag med inlevelse ”O, Guds lamm”. Visst kan många andra av de bibliska bilderna passa. Men ”befriare” är ett sätt, som jag mer och mer väljer att beskriva Jesus som. Befrielseteologi intresserar mig. Det som är en svårighet är att ordet ”befriare” inte används om Jesus i bibeln. Däremot säger Jesus själv, med ett citat från profeten Jesaja, enligt Lukas 4:18, att hans ärende just är ”befrielse”. Det räcker gott för mig:
Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet.

Sista semesterveckan

2011-07-31T22:14:00.013+02:00

En mycket innehållsrik vecka med start i Kalmar men sedan besök på Gotland. Första gången för hustrun. Tredje för mig. Vi hade en fin första kväll med solnedgång i Visby. Smolk i bägaren var ett restaurangbesök där laxen visserligen var god men den s k romsåsen i stort sett oätlig. Visby restaurang och pub vid Stora Torget rekommenderas inte! Men solnedgången var OK och efter god sömn på hotell vandrade vi runt ringmuren och njöt av solen och allt det vackra. Vidare via Gotlands största rauk, Jungfrun, bad i havet och därefter Krusmyntagården. På bilden där hustrun figurerar, är det den lilla stenformationen i bakgrunden, längst ut på udden, som är själva Jungfrun. Sedan var det dags att åka till goda vänner i Baju, på östra sidan av Gotland. I kvällningen seglade Staffan och jag med hans allmogebåt, en s k tvåmänning. Underbart. Med doft av tjära och två sprisegel. I en båt av denna typ känner man sig som en viking. På bilden nedandför syns båten nästan inte men i verkligheten är den ganska imponerande.

På torsdagen besökte vi dels en verkstad där man bränner keramik med s k raku-bränning. Intressant!

Vi var också på Sidengården och det var likaledes mycket intressant. Att silkesfjärilens larv spinner in sig med en tråd, som blir mellan 600 och 1000 meter är ju häftigt. Ja, det fanns mycket att lära sig och ett besök rekommenderas starkt!

Det sista kulturella besöket denna dag blev på ett mycket litet museum, inrymt i ett gammalt stationshus, som även varit ett EFS-missionshus. Där föddes jazzmusikern Lasse Gullin. Museet finns i Sanda och när vi var där, var det helt obemannat. Charmigt!

Fredagen åkte vi till Fårö och hann med en lång vandring på Digerhuvud med alla raukarna och andra stenformationer.

Men när vi kom till Langhammars blev vi överraskade av ett ösregn, som fullständigt blötte ner oss, trots goretex-skor. Fika på Sylvis Döttrars hembageri och café var mycket trevligt, så även restaurangbesök i Visby. Denna gång med god mat! Munkkällaren rekommenderas!
Från Gotland åkte vi till Falun och hämtade yngste sonen på stationen, för att sedan åka till syrsans 60-årskalas på Sundbornsgården utanför Falun. God mat, mycket sång och trall, cirkeldans i den ljumma sommarkvällen och avslutning med serenad- och gluntsång. Ja, det blev sent men det var det verkligen värt.
Idag har vi suttit i bilen med undantag av en blixtvisit hos gudföräldrarna i Örebro. Väl hemma kunde vi både njuta av nyklippt gräsmatta, nymålade trädgårdsmöbler och nylagad mat. Det är trevligt att komma hem. Särskilt när man möts av vuxna, hemmavarande barn, som tar ansvar!

Tyst minut

2011-07-25T14:56:00.004+02:00

Vi var relativt många som var samlade till en tyst minut på Larmtorget. Samma sak skedde i Domkyrkan i samband med middagsbönen. På Larmtorget hade SSU i Kalmar organiserat det hela. Både Barometern och Östran skrev om att det skulle ske. Representanter för de flesta andra politiska ungdomsförbund var där och talade. Det handlade mycket om hur vi ska bemöta våld och extremism. Jens Stoltenbergs ord från högmässan i Oslo Domkyrka citerades av flera talare:
Vårt svar er mer demokrati, mer åpenhet og mer humanitet.
Det som berörde mig mycket positivt var att ungdomarna som talade stod över partitillhörighet och visade sådan värme och inklusivitet mot varandra.
Ett frågebatteri som hänger i luften var dock:
- Varför var inte Sverigedemokraternas ungdomsförbund med? Var de tillfrågade? Finns det representanter i Kalmar?
Det hade varit spännande om de också varit med och tagit avstånd från våldet. På deras hemsida gör de faktiskt det och i nuläget skulle det känts bra om även de varit med. Men förmodligen finns de inte representerade i Kalmar.
Med tanke på vad deras hemsida i övrigt innehåller kanske det ändå varit väl magstarkt för dem att vara med i en manifestation för ett öppet samhälle. Där skriver de bland annat:
SDU vill verka för ett val för den som invandrar: anpassa sig till det svenska samhället eller återvända
En sådan mening tyder på stora kunskapsluckor och en människosyn, som jag på intet sätt delar.
Min poäng är dock att vi inte ska nöja oss med att ens någon ställer sig utanför det öppna samhället. Det är just det utanförskapet som kan skapa grogrund för dåd likt det i Oslo.
Att de andra ungdomsförbunden stod enade idag var dock mycket positivt. Bland dem som talade och i det som sades fanns en stor mångfald. Det mångkulturella samhälle vi ofta talar om var verklighet på Larmtorget. Tjejer, killar, med eller utan synliga funktionshinder, med olika politisk tillhörighet eller olika etniskt ursprung. Det som inledningstalaren sa, präglade samlingen:
Idag är vi alla vänner.

Fruktansvärt

2011-07-23T23:07:00.004+02:00

Det som hänt i Norge är helt enkelt fruktansvärt. Det väcker många tankar. Vilken tragik för dem som drabbats. Hur viktigt det är att kämpa för ett öppet och demokratiskt samhälle. Inte minst när något som detta händer.
En av de första kommentarerna i TV riktade misstankarna mot Al Qaida. Näst äldsta dottern reagerade skarpt. Jag måste erkänna att jag inte tänkte direkt hur fel det var att direkt rikta misstankarna åt det hållet. Så visade det sig att det var en ensam galning. Visserligen med högerextrema åsikter. Men ändå en ensam person. En reflektion är att det är oerhört viktigt att ingen i samhället får bli så ensam att hon eller han kan vara i stånd att utföra ett dåd som detta. Det ser jag som viktigt att kämpa för.
Ondskan finns inte bara långt bort. Den finns nära. Handen på hjärtat finns den också inom mig själv. Jag ber och hoppas att jag aldrig kommer att utföra något så hemskt som detta.
Imorgon ska jag fira högmässa och bära med mig mina norska systrar och bröder i bön inför Guds ansikte. Alla de som drabbats men också den person som lånade ut sitt liv till ondskan.

Sommarläsning

2011-07-21T22:53:00.004+02:00

Något som hör till sommaren är böcker. Och just nu håller jag på att läsa färdigt en del böcker som blivit liggande. En av dessa är boken ”Förnyarna” som är skriven av min kollega Dag Sandahl. För de flesta i Kalmar och säkert de flesta i Svenska kyrkan är Dag välkänd. Få är oberörda av honom. Denna bok handlar om arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF). En gång i tiden var jag själv medlem. Jag var student och jag tror jag var medlem ett eller två år. Men säkert är att den högkyrkliga rörelsen, som aKF är en del av, har påverkat mig mycket. Glädjen över gudstjänsten, kärleken till kyrkan och insikten att kristendomen bygger på en uppenbarelse, som vi möter i bibeln är viktiga delar av denna fromhet. Mycket mer kunde sägas. Exempelvis att jag efter mitt år i Sydafrika (1981-82) upplevde aKF som en trång gemenskap. Visserligen omnämns jag i boken i samband med att ett utbildningsprogram för studenter formades i Uppsala i mitten på 1980-talet men det var inte formellt knutet till aKF.
Nåväl, jag menar att aKF ändå har bidragit med mycket positivt i Svenska kyrkan och säkert kan fortsätta att göra det. Boken om förnyarna är därför läsvärd och viktig. Men samtidigt kan jag inte komma ifrån att den handlar mycket om utanförskap. Det Dag Sandahl skriver om är inte bara den s k kvinnoprästfrågan men den upptar en stor del av boken. Och här finns ett slags ”vi och dom”-tänkande.
Därför var det intressant att läsa en helt annan bok nästan samtidigt: ”Tätt intill dagarna” av Mustafa Can. Han skriver om sin kurdiska mamma och boken handlar mycket om författarens upplevelse av att vara både kurd och svensk. Boken berör definitivt könsroller och även ”vi och dom”-tänkande.
Men denna bok är ju helt annorlunda än den förstnämnda. Det är inte en faktabok utan en roman och skriven med ett helt annat ärende. Den polemiserar inte och bjuder in läsaren i brottningen kring hur författaren (eller hans mor för den delen) upplever främlingskap i ömsom Sverige, ömsom Kurdistan.
Så jag fortsätter att fundera över detta med att vi som människor är olika och vad det betyder. I min läsning av Martin Merediths bok ” The State of Africa: A History of Fifty Years of Independence” som jag nu snart hållit på ett år med. Jag har skrivit om den förr. Just nu läser jag kapitlet: ”The graves are not yet full” och det handlar om folkmordet i Rwanda. Hur konflikten mellan två befolkningsgrupper (hutuer och tutsier) till slut kan urarta till regelrätt slakt och hur västvärlden ser på utan att göra något (kanske framför allt Belgien och Frankrike).
Självklart inser jag att det är gigantiska skillnader mellan de företeelser jag läst om. Men det finns också beröringspunkter. Mitt i sommarläsningen finns möjlighet att fundera lite djupare kring vad det innebär att vara människa och leva med andra människor. Det uppskattar jag!

Hårddisken upphittad men Kalmar FF förlorade

2011-07-18T22:09:00.005+02:00

Kvällens stora begivenhet var besök på Guldfågeln Arena tillsammans med svärfadren och Olle. Olle är inbiten Helsingborgare och det var han (samt övriga HIF:are) som drog det längre strået ikväll. Även om jag klätt upp mig i KFF-färger kan jag inte uppbåda alltför stor besvikelse. Någon fotbollsnörd är jag inte, har aldrig varit och kommer kanske aldrig att bli. Men det var en fin kväll, nästan fullsatt arena och bitvis välspelad fotboll.
Mitt i första halvlek kom ett sms från hustrun:
- Hårddisk upphittad.
Den låg naturligtvis i min egen garderob. Där jag letat ett antal gånger. När jag nu fick se den inser jag att jag under våren hunnit glömma hur liten den är. Alltså är jag inte heller någon datanörd.
Semestern fortsätter dock och idag, när det regnade hela förmiddagen, låg jag inne i en soffa, på sommarstället, och läste en deckare av Anna Jansson: Drömmen förde dej vilse. Mord och intriger. Anrättningen kryddad med gotländska folksägner och släkttragedier.

Kanske inte den bästa läsningen med tanke på att vi åker till Gotland nästa vecka. Men en typiskt bra sommarsemesterdag. Sammanfattning: Regn på förmiddagen, en spännande deckare, trevlig fotboll, ljummen sommarkväll, trivsamt matchsällskap och en upphittad hårddisk. Jag kan verkligen unna Olle och HIF segern.

Dropbox

2011-07-16T20:24:00.001+02:00

För någon tid sedan flyttade min far och min mamma från en villa till en lägenhet. (Nu undrar vän av ordning varför jag skriver ”far” och ”mamma”. Antingen skriver man väl ”far och mor” eller ”pappa och mamma”. Saken är den att min mor dog för 12 år sedan. Några år senare gifte sig far igen och jag fick helt enkelt en mamma. Det insåg jag, när jag i Afrika försökte förklara att min mor var död och att den kvinna, som gift sig med min far, inte är min mamma. Ingen förstod vad jag menade.
She is your mother!
I en afrikansk kontext är det inget problem att ha mer än en mamma eller mor. Nu är dock ordet ”mor” förbehållet just ”mor” men en mamma är jag glad att ha fått på gamla da’r. Nåväl tillbaka till flytten.)
Vi var där och hjälpte till med packningen och sedan dess pågår en viss aktivitet inom den närmaste släkten. Allt det som fanns i villan ryms inte i lägenheten och vi som är barn och barnbarn har nu möjlighet att få en och annan minnessak från vårt föräldrahem/morföräldrahem/farföräldrahem. Eftersom flytten skedde ganska snabbt och villan är ute till försäljning, behöver vi dela upp det som blev över. Att fyra barn och sjutton barnbarn ska kunna träffas nu i sommar låter sig inte göras. Då finns något som heter ”dropbox”. Man kan ladda upp listor, fotografier mm och sedan bjuda in alla som ska ha tillgång till det man laddat upp. I denna dropbox är det som aktiviteten pågår.
Jag tror det kommer att gå bra med uppdelningen. Det handlar ju om att få något minne med sig. Och själv blir jag nog lika glad över att jag får det jag önskat som att något av mina syskon eller syskonbarn eller för den delen mina egna barn, får något de önskat sig. Det som ingen vill ha skänks till en loppmarknad, där överskottet går till internationellt arbete.
Samtidigt pågår en viss aktivitet i min egen hjärna. Saker, prylar, minnen. Behöver jag mer saker? Eller ägodelar? Nu pratar jag inte om Feng Shui och negativa energier. Utan vanligt sunt förnuft. Därför kommer en viktig del av hösten innebära att hustrun och jag går igenom vårt hem och rensar ut en del saker, som vi egentligen inte behöver.
Men nu finns det också ett annat skäl till detta städprojekt. För en tid sedan köpte vi en extern hårddisk. På den laddade vi ner en massa fotografier mm. Sedan skulle vi vara bortresta och jag tyckte det var en god idé att gömma den externa hårddisken, om det, mot förmodan, skulle bli inbrott. Så jag hittade ett mycket fiffigt ställe, där jag placerade den externa hårddisken, för att ingen eventuell inbrottstjuv skulle kunna hitta den. Detta mycket fiffiga ställe kan jag nu inte själv komma på var det är. Vi har verkligen letat men nu återstår alltså att metodiskt gå igenom skåp, lådor mm. Samtidigt kanske sortera ut ett och annat. Vilken ”dropbox” dessa tillhörigheter ska hamna i återstår att se. Något kanske ska erbjudas ätteläggarna. Ett och annat säljas. Annat skänkas och mycket förmodligen kasseras. När/om vi hittar den externa hårddisken, kommer den dock att behållas och placeras på ett ställe där vi kan hitta den.

Semesterns mittpunkt

2011-07-13T17:32:00.003+02:00

Det blir fyra veckors sammanhängande semester denna sommar. Om allt går enligt planen. Dessutom blev det ledig helg innan. Så man kan säga 30 dagar. Nästan en hel månad! Just nu är det mitt i vecka 2. Jag har ännu inte kommit till semesterns mittpunkt. Det känns som om jag varvat ner. Med hjälp av vännerna Maphuti och Calvin. Det är aldrig fel att umgås med afrikaner. Tidsuppfattningen är en annan och det är bara att hänga på.
Ändå kan det inte hjälpas att jag funderar över tiden, även på semestern. Känslan av att ha obegränsat med tid framför sig är underbar. När dagarna går och blir till veckor och det så småningom har gått halva tiden kan jag ibland gripas av vemod. Men just nu gör jag inte det. Jag försöker känna efter men den känslan infinner sig inte. Tvärtom. Det känns som om jag fortfarande har oceaner av tid framför mig.
Och det har jag ju! (Mänskligt sett! Om morgondagen vet ju inget något.) Men, Deo volente (om Gud vill) har jag ju tid även efter semestern! Insikten fyller mig med hopp. Även när jag är inne på min sista semesterdag ska jag suga på denna karamell. Försöka bära med mig vila och lugnet in i arbetet.
Jag tackar delvis Calvin och Maphuti för denna tidsinsikt. På fotografiet är de på väg in i rosenträdgården på Capellagården, Öland.

Mission i retur

2011-07-10T15:15:00.001+02:00

Maphuti och Calvin hälsar på oss just nu. De är från Sydafrika och vi firade högmässa i Birgittakyrkan imorse.
- Var är alla ungdomar, frågade de?
Så pratade vi ett tag om situationen i Svenska kyrkan och jag sa, att det är dags för missionärer att komma till oss från Afrika. Jag sa detta på väg till ICA i Berga Centrum. Vi hade inte mer än kommit in i affären, så kom en ung man fram och frågade:
- Hur kan man få kontakt med Gud?
Inom loppet av mindre än fem minuter hade Maphuti blivit den missionär, som jag önskade att vi skulle få från Afrika. Jag vet ju att Gud hör vad vi säger men blir ändå förvånad när det händer.

Toto

2011-07-06T12:40:00.001+02:00

Toto! Det blev en trevlig helkväll tillsammans med konsert-räven Lasse. Tur det, eftersom vi annars hade släpat med oss tre brasse-stolar. Nu behövde vi bara lämna en brasse-stol utanför slottsruinen. Man får ju inte ha med sig stolar in.
Vi fick höra de välkända låtarna: Hold the line (2 gånger), Rosanna och så klart: Africa, som vi lyssnade så mycket på under våra år i Sydafrika.
It's gonna take a lot to drag me away from you
Ja, så upplevde vi då. Och så upplever vi alltid suget efter Afrika!
Det var en ljummen, härlig kväll och mycket god musik för pengarna. Konsertturnén görs delvis som stöd för gruppens basist, Mike Porcaro, som lider av ALS. Flera av de som var med vid starten har bytts ut och vad jag förstod var de nya artisterna minst lika bra. Liksom de två som stod i bakgrunden och körade. De fick även komma ut på scenen och visa upp sig. I en av låtarna dök plösligt ”no women, no cry” upp. Kul!
Medelåldern på denna konsertkväll låg väl kring 50. Vi kände oss hemma!

Semester

2011-07-04T20:12:00.003+02:00

Mycket skönt och säkert välbehövligt. Efter en intensiv vår. Första dagarna har gått åt till att hjälpa far och bonusmamman att flytta. Det var meningsfullt och gick över förväntan. Glad att ha en hustru, som sliter hårt. Nu får andra ta vid när det gäller uppackning, övrigt hjälp och stöd. Nu kan det kanske blir lite mer avkoppalnde semester.
Imorgon blir det t ex Toto i Borgholms slottsruin. Det ser jag fram emot!

Arbetsledare 7

2011-06-29T21:52:00.003+02:00

Ikväll firade Två Systrars församling och S:ta Birgitta församling sin veckomässa på Kalmar pastorats lägergård: Nyttorp. Först mässa i kapellet, som är inrymt i den gamla lagårn. Bengt ledde mässan, Eje och jag spelade. Annika ringde i konsekrationsklockan. Vi var ett 20-tal. Från både Birgitta och Två Systrar och även andra.
Sedan blev det korvgrillning. Några hade egna spett med sig. Gemytlig samvaro. Henrik stannade kvar och hjälpte till med disken.
Det hade säkert gått att fira mässa ihop på detta sätt även i den gamla organisationen. Möjligen är det så att den nya organisationen, som krånglar en del, ändå underlättar denna typ av trivsamma samarbeten.

Ludde på djursjukhus

2011-06-28T19:58:00.003+02:00

Familjens hund betedde sig besynnerlig igår kväll. Kliade sig i mungipan så till den milda grad att blodvite uppstod. Vi undrade! Ett getingsstick? Slagsmål med en igelkott? Det enda raka var att ringa veterinären. Efter diverse telefonsvarare kunde vi komma fram till att det journummer som fanns att tillgå kostade - hör och häpna - 200 kr! Men vad gör man inte för människans bäste vän! Så vi ringde och den som svarade tyckte det var bäst att vi åkte in. D v s till Läckeby halvannan mil norrut.
Vi fick komma in ganska snart och eftersom Ludde inte gillar att andra rotar i hans mun (vem gör det?) beslutade doktrinären att ge honom lite lugnande, så att han skulle sova. Men vill sova, när det vankas trubbel? Så det blev nedsövning! Det gick ganska snabbt och munnen öppnades. (Det ville inte doktrinären göra, eftersom risk förelåg att Ludde skulle bita. Hon skulle jobba hela natten och ville ha båda sina händer hela. Fair enough!)

Döm om åtminstone min förvåning, när en 5 cm lång pinne plockades ut ur djurets mun. Den hade kilat fast sig mellan tandraderna uppe i gommen. Jag kan föreställa mig att det inte var behagligt att ha den där. Tassar är inte heller så ändamålsenliga, när det gäller att plocka ut fastkilade pinnar ur gommen.
helt gratis blev inte heller besöket hos djursjukhuset. Kanske täcker försäkringen en del. Men självrisken får vi ju ta. Vilket är helt i sin ordning!
Idag mår Ludde prima!

Midsommar med vigslar och dop

2011-06-26T20:06:00.004+02:00

Midsommarhelg med sedvanlig sill, dans kring midsommarstången, vigslar och idag även dop. Det har varit en innehållsrik helg med lite ovanliga inslag. Exempelvis blev jag i torsdag tillfrågad om jag kunde viga ett par - på lördagen. Två dagars varsel är lite kort. Men det visade sig vara väg övervägt. Förlovningen var ett år gammal, så förhastat var det inte. Vigsel blev mycket spontan och att bruden var mandé gjorde inte det hela mindre märkligt. I mandeismen spelar Johannes Döparen en avgörande roll och enligt västlig tradition är ju 25 juni Johannes Döparens födelsedag.
Idag har jag haft dop. Tredje barnet i samma familj och dopet skedde i högmässan i Torsås. Jag kunde se på församlingen att de gladdes åt dopföljet, som säkert utgjorde majoriteten av den gudstjänstfirande församlingen. När fem kusiner ställde upp sig och med klara röster sjöng en norsk bön, var vi alla berörda. Själv blev jag också väldigt berörd av dopbarnets klara blick och generösa leende. Rakt in i mina ögon under hela dophandlingen. Det är mäktigt att uppleva hur ett litet barn kan utstråla sådan total närvaro.
Som tack för hjälpen fick jag med mig en utav de goda doptårtorna med mig hem. Skulle tagit ett kort när den var hel men nu får det bli ett kort efter att vi kalas på den i eftermiddag.

Tågluffare

2011-06-22T22:34:00.006+02:00

Den ömma modern har gjort det fyra gånger. Själv har jag gjort det bara en enda. Näst äldsta dottern två och yngsta dottern en. Nu är det dags för sönerna. Tågluff! En livsstil. Vi önskar dem allt gott på resan!

Arbetsledare 6

2011-06-22T22:24:00.003+02:00

Ikväll hade jag mässan i Birgittakyrkan. Organisten har semester och det hade blivit en dubbelbokning när det gäller vikarien. Det visste jag om. Dessutom har vi ju ersatt vaktmästaren med en ungdomsledare. Men ungdomsledaren har slutat sitt vikariat och den nya börjar nästa vecka.
Jaha, tänkte jag. Jag får fixa det själv. Vi kan ju sitta på stolar i koret och skippa ljudet. Det kommer nog inte så många en onsdagkväll några dagar före midsommar. Tar jag en gitarr med mig kan vi lösa musikerfrågan smidigt.
När jag kom till kyrkan mötte jag tre ungdomar: Angelica, Johan och Amilia. Så bra, tänkte jag. De kanske kan hjälpa till. Så blev det också!
Angelica spelade till psalmerna på flygeln och Amilia sjöng med, för att leda församlingssången. Johan skötte vaktmästaruppgifterna. Ljudet, psalmnummer, ljus, disk av nattvardskärl mm. Super-bra!
När jag räknade ihop var vi 26 personer. Ganska bra på en mässa några dagar före midsommor. Och mycket bra att tre ungdomar var beredda att bidra med sitt engagemang, så att det inte behövde bli one-man-show. Det är roligt att vara präst!

Memoarer

2011-06-19T16:18:00.006+02:00

Det är inte ofta som jag läser någons memoarer. De få gånger jag gjort det handlar det inte om berömdheter. Det har varit då jag antingen köpt eller fått en bok, som någon jag träffat själv skrivit. Jag köpte t ex distriktssköterskans i Jokkmokk, Birgit Tjikkom, memoarer för många år sedan och läste. Boken heter ”Bland medmänniskor” och är en dokumentärskildring i hur sjukvårdsarbetet i Lapplands glesbygd bedrevs under efterkrigstiden. En annan memoarbok är ”Vad livet gav mig” skriven av Wera Stenlåås. Jag tror jag fick den av henne i Birgittakyrkan någon gång på 1980-talet. Denna bok handlar mycket om författarinnans kontakt med det ”översinnliga”. Nu senast fick jag ett exemplar av Lennart Marklunds självbiografi ”Fem M”. Titeln ska utläsas ”Mina Många Minnen Med Mera”. Eftersom framsidan pryds av ett fot på den familj Lennart föddes in i, familjen Marklund, trodde jag att detta var betydelsen av titeln. Men den kanske kan vara mångtydig. Lennart har jag lärt känna i Kalmar på senare tid. Framför allt i ekumeniska sammanhang. Vid en bokmässa i Två Systrars Kapell kom Lennart med ett exemplar till mig och nu har jag läst den. Det är intressant att följa hans liv från de tidiga barnaåren i Skellefteå till dags dato. Jag har ju också bott i Skellefteåbygden och även i Uppland, där Lennart också levt många år.

Som varje människoliv är en blandning av både ljus och mörker finns beskrivningar av både det som varit fyllt av smärta och det som varit fyllt av tacksamhet. Berättelsen inramas av det svåraste, att Lennarts hustru, Gunvor, drabbats av Alzheimer.
Lennart berättelse är helt igenom ärlig och uppriktig. Det som gör mest intryck på mig är den ärliga gudsrelation, som går som en röd tråd genom boken. Efter pensioneringen och flytten från Skellefteå till Kalmar drabbades Lennart av en depression och skriver:
Min bön till Gud om hjälp var som ett hån. Han hörde mig inte.
Det är starkt att våga skriva ner dessa tankar och dessutom låta trycka dem i en bok. Att dessa tankar finns med, gör resten av boken trovärdig. Det återkommande är inte tvivel och dysterhet utan tvärtom hur Gudstron burit. I bokens sista kapitel sammanfattas denna grundtrygghet med två ganska skilda citat. Den ena från det jag tror är Svenska missionskyrkans sångbok, nr 636 och det andra ett citat av Mark Levengood (som ju är Romersk Katolik). Genom dessa två citat visar Lennart inte bara hur Gudstron kan bära utan också vikten av ett öppet ekumeniskt sinne. Lennart själv är aktiv i Västerportskyrkan, som hör till Sveriges yngsta samfund, som ännu saknar namn. Det som bildats genom att Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Baptistsamfundet gått ihop. Men nu till citaten:

Var dag du åt mig ger, det som du nyttigt ser.
Stor är din trofasthet, Herre, mot mig.
- Framtiden ljus och lång, möter jag nu med sång,
tills jag hos dig en gång vid målet står.
Stor är din trofasthet, Herre, mot mig.
Vart jag än går och vad som än händer mig
är jag inte ensam. I mig bor Gud.
Och när min livsdag når sin ända,
är det tid att byta.
Då är det min tur att bo i Gud.

Det handlar om makt

2011-06-18T08:30:00.003+02:00

”Allt går sönder” är att betrakta som en klassiker. (Chinua Achebe. Allt går sönder. Översättning: Ebbe Linde. Stockholm, Tranan. 2004.) Författaren beskrivs som portalfiguren i den moderna afrikanska litteraturen. På baksidan av den pocketutgåva jag just läst står det om boken att
… den skildrar kollisionen mellan det traditionella Afrika och det Europa som med vapen och mission beredde vägen för hundra år av kolonialism.
I boken är det huvudpersonen Okonkwo som står för motståndet mot det nya. Man kan inte sympatisera med allt han står för. Inte heller med allt som européerna står för. I början av deras möte utspelar sig en smått komisk ordväxling, som kan passa dagen före Heliga Trefaldighets dag. Genom en tolk har missionären berättat om Jesus Kristus, Guds son. Okonkwo är närvarande men mest intresserad av att det ska bli lite tumult, så att de kan piska upp de objudna gästerna. Han kan dock inte låta bli att ställa en fråga:
”Ni sa med egen mun att det bara fanns en gud. Nu talar ni om hans son. Vem är han då gift med?” – Hopen mumlade bifall. ”Vi har aldrig sagt att han är gift”, sa tolken lamt. ”Nej, men din bak sa att han hade en son”, sa den skämtlystne. ”Då måtte han väl ha en hustru och hon också en bak!”
Missionären ignorerade honom och började tala om den Heliga Treenigheten. När han slutat med det var Okonkwo fast övertygad om att karlen var komplett rubbar. Han ryckte på axlarna och gick sin väg för att tappa palmvin till kvällen. (sid 189)
(Det är oklart vad som avses med ordet ”bak” men det är någon slags ordvits, som har att göra med att tolken uttalar orden på folkspråket, Igbo, lite konstigt).
Just i den ovan beskrivna situationen är det lite svårt att säga vem som har makten. Missionären och hans tolk är nog att betrakta som relativt utsatta. Mest beroende på att de endast är två. Men ganska snart förändras bilden och den engelska kolonialmakten visar på olika sätt att de är militärt överlägsna de människor, vars ättlingar idag utgör Afrikas folkrikaste nation, Nigeria.
I min bibelläsning denna morgon läser jag om Petrus och Johannes som står inför Stora Rådet, anklagade för att ha predikat om Jesus och dessutom botat en lam man. Vid denna situation är det definitivt Stora Rådet som har makten, även om de är rädda för folket. Vilket ju alltid makten är. I förhöret med Petrus och Johannes beskriver Lukas att rådsherrarna blev förvånande över hur frimodiga Petrus och Johannes var, trots att de var enkla och olärda män.
De kallade in dem och sade åt dem att aldrig tala eller undervisa i Jesu namn. Men Petrus och Johannes svarade dem: "Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört." Då gav de dem en ny sträng varning men släppte dem sedan. För folkets skull såg de ingen möjlighet att straffa dem; alla prisade ju Gud för vad som hade skett, ty mannen som hade blivit botad genom detta tecken var över fyrtio år gammal. (Apg 4:18-22)
Jag kan inte låta bli att tänka att det finns en viss parallellitet med skolavslutningsdiskussionen. (Förlåt mig nu för att jag drar upp den igen, trots att jag sagt att min förra bloggpost var ett slutord.) Om jag ska vara frimodig eller inte har att göra med vem som har makten. Samma sak när det gäller mötet mellan kristen tro och afrikansk kultur bland Igbo-folket i det nuvarande Nigeria.
Man kan också beskriva det som ett möte mellan olika diskurser. Det handlar om vem som ska ha tolkningsföreträde. I en hegemoni är detta inget större problem. Men när diskurserna möts och det uppstår en diskursiv kamp, då synliggörs dolda maktrelationer. Man kan fundera mycket om detta både när det gäller händelserna i Jerusalem kring år 30-40 e. v. t. liksom man kan fundera över det i mötet mellan kristen tro och det traditionella Afrika, både nu och då. På samma sätt kan meditera över vilka dolda maktrelationer som synliggörs i mötet mellan kristen tro och det omgivande samhällets värderingar i Sverige och Europa just nu. Att Svenska kyrkan fortfarande har mycket makt är självklart. Vad jag säger är att det pågår en diskursiv kamp. Hegemonin är bruten och frågan är vilken diskurs som ska råda i framtiden. Diskursiva kamper upplöses förr eller senare i det som kallas för en hegemonisk intervention. Hur den kommer att se ut återstår att se.

Skolavslutning - slutord

2011-06-17T16:32:00.004+02:00

Detta blir nog sista bloggposten om skolavslutningar. Hoppas jag! Rågrut skriver in en kommentar:
Men jag undrar fortfarande hur skolan gör med de elever som av sina föräldrar inte tillåts gå till kyrkan. Eller är det en sån skola där alla är mer eller mindre blonda, heter Jansson och är sådär lite lagom medelklassekulariserade?
Ja, det är just frågan. Hur gör skolan? För problemet är ju helt och hållet skolans.
Idag har jag haft 4 skolavslutningar. Igår 1. Jag hade haft annat att fylla min dag med. Det känns lite knepigt att stå på sin arbetsplats, försöka göra det man är utbildad och vigd att göra och tänka: Ju bättre jag fullgör min uppgift, desto större risk att jag gör fel.
Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bli anmäld, för att jag har förkunnat Guds ord "rent och klart" men det är ju skolan som torskar, så att säga.
Lösningen för mig blev att, åtminstone på tre skolavslutningar säga ungefär såhär:
Välkomna till ett studiebesök på min arbetsplats. Såhär brukar jag vara klädd. (Jag tar på mig mitt röklin och min stola.) Jag brukar ofta prata i mitt jobb. Nu vill jag prata om en psalmtext, som vi ska sjunga, enligt det program jag fått från skolan. Där står det att sommaren påminner oss om Guds godhet. Vad gör jag mer? Jo, jag brukar förmedla Guds önskan om att det ska gå bra för er. Det kallas välsignelsen. Det ska jag göra nu. (Jag läser välsignelsen). Nu är det slut på studiebesöket.
Var detta bra eller enbart knäppt? Svårt att avgöra. Det var det bästa jag kunde klura ut i min klurighet. Jag broderade såklart ut texten. Exempelvis sa jag att den vita dräkten påminner mig om min stora förebild i livet. Jesus. Jag sa också att man kan tro olika. Inför välsignelsen sa jag att det är frivilligt att ta emot den.
På två av skolavslutningarna, för de mindre barnen, anknöt jag till olika psalm- och sångtexter i programmet. Exempelvis texten: Du ska inte tro det blir sommar, ifall inte nå’n sätter fart … Jag berättade att Astrid Lindgrens text verkar säga att det är Ida som sätter fart på sommaren. Så berättade jag att vi i kyrkan tror att sommaren kommer från Gud.
Ja, kontentan är att det blir lite bökigt att uttala sig. Jag tror att detta är sista gången jag medverkar vid en skolavslutning. Åtminstone på detta sätt. Kanske har jag fel.
Sista sången på 9:ornas avslutning kändes i det avseendet profetisk. Jag gillar sången och tycker att den är en stor utmaning, inte minst till en människa som tror på Gud. Texten kommer här och min kommentar efteråt:

Somliga går med trasiga skor
säg vad beror det på
Gud fader som i himmelen bor
kanske vill ha det så.

Gud fader som i himmelen bor,
blundar och sover sött.
Vem bryr sig om ett par trasiga skor,
när man är gammal och trött

Vem bryr sig om hur dagarna går
de vandrar som dem vill.
Medborgare om etthundra år,
finns du ej längre till.

Då har nån annan tagit din stol
det vet du inte av
du känner varken regn eller sol
ner' i din mörka grav

vem bryr sig om hur nätterna far
jag bryr mig inte ett spår
Bara jag får ha mitt ansikte kvar
Dolt i min älsklings hår.

Jag är en tvivelaktig figur.
Duger ej mycket till.
Bakom ett hörn står döden på lur.
Han tar mig när han vill.

Somliga går med trasiga skor,
tills de har slutat gå.
Djävulen som i helvetet bor
får sig ett gott skratt då.
Definitivt är inte Gud Fader gammal och trött. Men själv kan jag, i skolavslutningssammanhang, känna mig gammal och trött. Jag tycker att Cornelis’ text är spännande och utmanande. Att Djävulen skulle få sista ordet, är självklart inte bra.
Så bra då, att vi gemensamt sjöng: Den blomstertid nu kommer, efter denna sång. Rektorn pålyste och bad alla att stå upp. Spännande! Det sista vi fick sjunga om var ändå att Guds nåd räcker året om. I detta vilar jag! Glad sommar!

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas ljuva sommar
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma
och allt blir åter fött.

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd.
De rika örtesängar
och lundens gröna träd.
De skola oss påminna
Guds godhets rikedom
att vi den nåd besinna
som räcker året om.