Att vara kyrka i samtiden 2

Min doktorsavhandling handlar om hur det sydafrikanska kyrkorådets (SACC) profetiska röst förändrades runt 1990, när Mandela släpptes ur fångenskap och ANC inte längre var olagligt. I denna bloggpost kommer jag att fokusera på begreppen ”critical solidarity” och ”critical engagement”. En artikel som jag läste i sammanhanget var Tracy Kuperus: “Building Democracy: An Examination of Religious Associations in South Africa and Zimbabwe” i The Journal of Modern African Studies, vol. 37, no. 4 –1999, sid 657. Kuperus skriver såhär:

More specifically, in the early 1990s, religious leaders, especially those connected with the SACC, decided that a different contextual theology – a theology of reconstruction (rather than resistance) – was needed to ground the churches’ goals and purposes in the new South Africa (sid 657).

Med andra ord fick jag stöd i mitt antagande att det var 1990 som SACC’s roll förändrades. Kuperus fortsätter:

A theology of reconstruction involves churches that are in critical solidarity with a democratically elected government. Churches and religious organisations cannot simply retreat to saving souls and letting politicians do the politicking, nor can they continue criticizing and resisting the state, making unrealistic, utopian demands. Instead, the church ‘must be critical’ but from within the context of solidarity and support for what is good and laudable in the government’s programmes’ (sid 657-658).

Att Kuperus använde begreppet “critical solidarity” var intressant, för det hittade jag också ofta i mitt material. Så skriver exempelvis generalsekreteraren för SACC år 1995, året efter det första demokratiska valet i Sydafrika:

The Churches are committed to stand in critical solidarity with the Government, participating in and supporting those aspects that uphold justice, that bring new dignity and create greater opportunities for the people, but challenging the Government when it forgets the marginalised, the needs of the poor, and its responsibility to all sectors of society. The Church’s role in civil society is well established, it has a strong base from which to call accountability’ (GS rapport till National Conference 1995, sid 15).

Det som sedan hände var att röster utanför och inom SACC börjar ifrågasätta huruvida det var rätt att bygga relationen till regeringen på just ”solidaritet”. Är det inte något som visas dem som är fattiga och lever i utsatthet? Vid SACC’s nationella konferens 2001 beslutades att införa ett nytt begrepp, nämligen ”critical engagement”. Här talas inte heller om regeringen utan om staten, vilket i sig är intressant:

… that the SACC adopt an attitude of critical engagement in its dealings with the state and other organs of civil society and therefore requests the NEC to develop clear policies that will inform the concept of ‘critical engagement’ and to assist SACC members in defining our relationship with the State; (SACC National Conference 2001, resolution 18).

Det går att ställa många frågor om dagens situation i Sydafrika. Min uppfattning är att SACC fortfarande kämpar med att hitta sin nya roll i relation till Sydafrikas regering och till staten.

Hur ser det då ut i Sverige? Anledningen till att jag skriver denna bloggpost är att något nytt inträffade i år, när ett högernationalistiskt parti fick tillträde till Regeringskansliet. Som jag skrev i min förra bloggpost är regeringen legitim. Det finns ingen anledning att ifrågasätta det. Däremot behöver vi som kristna förhålla oss extra vaksamt i denna nya situation. Det är förstås alltid viktigt. Exempelvis skrev jag ett antal debattartiklar – tillsammans med andra personer – under den förra regeringens ämbetsperiod. En av dem handlade om Bibelns ställning i skolans kursplaner och tidningen Dagen skrev då under rubriken: ”Bibeln struken ur skolans kursplan – blev fråga för Löfven”

Skolverket har strukit Bibeln från skolans nya kursplan. Det konstaterade biskop Åke Bonnier och Anders Göranzon, ordförande respektive generalsekreterare för Svenska bibelsällskapet, i en debattartikel i Dagen, vilket blev startskottet på en stor samhällsdebatt.

En utmaning är att det finns tecken på att den nya regeringen möjligen är något mer välvilligt inställd till kristendomen. Det är i och för sig bra men inte om det sker på bekostnad av andra religioner, vilket jag befarar med tanke på regeringens stödpartis syn på exempelvis islam. Jag misstänker också att kyrkan i allmänhet och Svenska kyrkan i synnerhet förväntas ägna sig åt ”interna”, frågor och inte lägga sig i det som rör politiken. När jag läser Sverigedemokraternas kyrkopolitiska valplattform 2021 finner jag följande:

Sedan länge har Svenska kyrkans identitet, organisation och relation till staten och det offentliga samhället diskuterats flitigt, samtidigt har den interna diskussionen om Svenska kyrkans prioriteringar i det externa kommunikations- och informationsflödet kommit något i skymundan. Frågan är samtidigt viktig att ta tag i, särskilt mot bakgrund av de senaste årens stora oro och kritik mot att kyrkan är otydlig i sin identitet, sina konturer och prioriteringar. Något som vuxit och bidragit till medlemstappet. Mot bakgrund av Svenska kyrkans storlek, medborgerliga förankring och starka opinionsbildande roll är valet av frågor och prioriteringar i de externa kommunikations- och informationsflödena avgörande. Såväl för det omgivande samhällets och omvärldens syn på kyrkan, som för Svenska kyrkans egen självbild och medlemmarnas förtroende för kyrkans arbete och val av prioriteringar. Det har de senaste åren konstaterats att Svenska kyrkan på nationell nivå agerat som en politiskt opinionsbildande aktör och det i frågor som inte kan anses vara kyrkans kärnfrågor och det med en tydlig slagsida åt vänsterliberalism. Man kan ställa det i relation till vad Svenska kyrkans medlemmar kan tänkas vilja att vår kyrka ska prioritera. Studier har visat att det medlemmarna prioriterar lägst är klimatfrågor och deltagande i samhällsdebatten. Vi menar att Svenska kyrkan främst ska prioritera hjälp till utsatta i lokalsamhället, själavård och att sprida det kristna budskapet. Gudstjänst, undervisning, mission och diakoni (sid 16).

Ett parti som har enormt stort inflytande på regeringen ifrågasätter om det största samfundet, Svenska kyrkan, ska engagera sig i klimatfrågor och delta i samhällsdebatten.

Här behöver kristna i Sverige samlas och fundera. Hur ska vi vara kyrka i samtiden? Vi kan lära oss något av SACC som vid en viss punkt menade att det var vettigare att använda begreppet ”critical engagement” i förhållande till den politiska makten än ”critical solidarity”. Hur ska vi idag beskriva vår relation till staten?

Att vara kyrka i samtiden 1

För någon vecka sedan skrev jag en insändare i Dagens Nyheter. Där kritiserade jag Tidöavtalet, som jag ser som oerhört problematiskt. Utifrån detta funderar jag nu över hur jag som kristen ska förhålla mig till den politiska makten och hur jag utifrån det ska påverka min egen kyrka eller kristenheten i stort, att förhålla sig till den politiska makten på ett liknande sätt.

Det jag skriver i denna bloggpost grundar jag på saker jag fann, när jag studerade Sydafrikas kyrkoråd (South African Council of Churches) och deras relation till den politiska makten före och efter 1990. Det går att läsa mer om det i min avhandling.

När jag skulle beskriva SACC’s roll hämtade jag begrepp från en amerikansk teolog; Walter Brueggemann. Han talar om olika ”trajectories” i den Hebreiska bibeln (det kristna kallar Gamla testamentet). Det finns ingen bra svensk översättning – en trajectory är den bana en boll eller kula löper i. Men jag använder det svenska ordet ”perspektiv” i brist på bättre. Brueggemann skiljer på ett mosaiskt perspektiv och ett davidiskt. När Mose går till Farao (2 Mos 5) är det för att befria sitt folk från en illegitim tyrann. Israels folk ska lämna Egypten. Uttåget, exodus, är målet. Det är ett mosaiskt perspektiv.

När profeten Natan går till David (2 Sam 12) och ställer honom mot väggen, eftersom David förgripit sig på Batseba och tagit livet av hennes man Uria, är det ett annat perspektiv. Natan ifrågasätter aldrig att David är kung. Han ifrågasätter Davids sätt att vara kung.

Under kampen mot apartheid övervägde det mosaiska perspektivet. Efter demokratiseringen det davidiska.

I Sverige har vi en legitim regering som samverkar med ett parti utanför regeringen. Rent konstitutionellt är det inget märkligt. Det har hänt förr. Men Tidöavtalet är i så stora delar ett uttryck för den politik som regeringens stödparti för, att det är viktigt att vara observant.

Det behövs en profetisk röst som liknar Natans. Ett mod att gå till makten och säga ifrån när de personer som lever i utsatthet hotas. Gäller kritiken regeringen så är utgångspunkten att den är demokratiskt vald och legitim.

I nästa bloggpost funderar jag över några begrepp som SACC använde efter 1990. Det handlar om begreppen ”critical solidarity” och ”critical engagement”. Det var inte helt enkelt för SACC att hitta sin nya roll i förhållande till en regering som man fäste så stora förhoppningar vid men som med åren ådrog sig mer och mer kritik.

Missakta befolkningen

På sidan 37 i Tidöavtalet står det:

Utred en möjlighet att utvisa en utländsk medborgares (sic!) på grund av bristande vandel

Den som befinner sig i Sverige och åtnjuter svenska (sic!) gästfrihet har en skyldighet att uppvisa respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar och inte i handling missakta befolkningen.

Att det finns stavfel i båda meningarna är illa nog. Fyra partier kommer överens om ett dokument som ska ligga till grund för den kommande politiken. Och det går inte ens att få tag på någon som korrekturläser. I ett dokument som på sidan 11 skriver:

Språkkrav ska utredas för personal i äldreomsorgen 

Men låt oss bortse från detta. Det är ändå petitesser i sammanhanget. Skälet till att jag citerar just dessa två meningar handlar om något annat. Jag undrar vad det innebär att ”inte i handling missakta befolkningen”.

Enligt SAOL betyder "missakta" att "ringakta".

En rad frågor uppstår: Vilka räknas till befolkningen? Vad innebär det att missakta dessa? Hur ska man kunna bedöma om någon har missaktat befolkningen? Vem ska bedöma om någon har missaktat befolkningen? Hur ska detta kunna komma i närheten av rättssäkerhet?

Egentligen skulle jag kunna skriva en oerhört lång bloggpost om allt jag chockas över i detta dokument. Men jag orkar inte. Inte för tillfället.

Just nu besöker vi en äldre släkting. Som talar om vårdbiträdena i hemtjänsten som "sin familj". Vi bor långt bort. Vi är så tacksamma för att dessa – ofta unga män – behandlar vår släkting med kärlek och ömhet.

Ingenstans i detta 63 sidor långa dokument läser jag något om detta. (Överbevisa mig gärna. Jag skulle helt ärligt bli oerhört glad om Tidöavtalet innehöll ett erkännande av den insats många personer med utländsk bakgrund gör i Sverige.) Det jag däremot ser är att människor som kommer från andra länder klumpas ihop och … ringaktas.

Vår äldre släkting kan kommunicera mycket bra med sina vårdgivare. Oavsett språkkrav.

När jag var ung bodde jag ett år i Kapstaden. Lagstiftningen byggdes på en politisk idé som kallades apartheid. Som i sin tur byggde på föreställningen att människor med olika hudfärg är olika och helst inte bör blandas. Jag fick otaliga bevis på att det inte går att bygga ett samhälle på den grunden. Det gick inte i Sydafrika och det kommer inte att gå i Sverige heller. 

Att leva ihop i ett samhälle är aldrig enkelt. Vi är olika. På så många sätt. Jag är inte naiv. Jag förstår att det finns samhällsproblem och stora utmaningar. Men låt oss lösa det tillsammans i vårt land. Alla vi som bor här. Att dela upp ett land i ett "vi" och ett "dom" löser inga problem.