På lokal upptäcktsfärd

Inför gårdagen hade hustrun och jag bestämt oss för att besöka norra Öland. Fågelvägen är det inte långt men i verkligheten tar det några timmar för oss att komma dit. Vårt fritidshus är beläget ett par mil norr om Kalmar. Ska vi ta bilen är det närmare 13 mil och tar ett par timmar från oss till exempelvis Trollskogen. För att skapa en större känsla av utflykt åkte vi först norrut till Oskarshamn och tog färjan därifrån till Byxelkrok. Det tar dryga två timmar och kostar en slant för den som vill ha med bilen, så vi sparade varken tid eller pengar. Möjligen blev det något bättre för miljön.

Trollskogen var vårt primära mål. Jag besökte den sommaren 1978 då jag var en del av Ölands sommarkyrka, stationerad på Ekerums camping, söder om Borgholm. Hustrun däremot har aldrig varit där. Trots att hon är uppvuxen i Kalmar. Det blev en tidig morgon eftersom vi skulle vara på plats i Oskarshamn redan halv åtta. Överfarten med färjan var solig och blåsig. Men så friskt det är att sitta på däck och insupa havsluften. Vi passerade Blå Jungfrun, där vi var för några år sedan.

Blå Jungfrun skymtar längs horisonten.

Väl framme i Byxelkrok styrde vi kosan mot Neptuni åkrar. Det är spännande att gå omkring på dessa klapperstenshällar och se växtligheten som kämpar mot väder och vind i detta karga strandlandskap.

Jag är osäker om detta var en del av gravfältet.

Nästa stopp var Långe Erik. Där hade aldrig jag varit och jag förväntade mig en fyr och inget mer. Men vi läste oss till att det var en liten koloni bestående av fyrmästare, fyrvaktare och fyrbiträde med familjer. När det fanns många barn runt fyren bodde även en lärarinna där och barnen gick i egen skola. Så fantasieggande att tänka sig hur detta lilla samhälle fungerade? Hur många kan de ha varit? 25? 35? De hade några kor, svin och höns för att klara maten då vädret gjorde att de var isolerade. Det är något visst med öar. Och då ligger Långe Erik på en ö utanför en annan ö.

Vi gick runt på platsen en god stund innan vi fortsatte mot dagens egentliga resmål. Jag trodde att det var en urskog men så är inte fallet. Däremot är den ett naturreservat, precis som Neptuni åkrar. Och därmed var det ett tag sedan människan bedrev skogsbruk i Trollskogen. Men kor betar och vissa ingrepp görs. Samt förstås en strid ström av besökare. Oavsett var det skönt att få sträcka på benen och upptäcka både spännande trädformationer och stifts bekantskap med allehanda historiska lämningar. Allt från vikingagravar och ett skeppsvrak, till en tjärdal och lotsmästarens gård. Även där måste det alltså ha bott en familj.

Tänk hur många platser som var bebodda förut. Hur familjerna var utelämnade åt varandra och sina närmaste grannar på gott och ont. Då fanns varken telefon eller internet och intrycken från omvärlden måste ha varit betydligt färre. Något av detta är väl vad några sommarveckor i stugan vill uppnå, även om vi hela tiden har tillgång till den stora världen utanför. Helt klart blir dock nyhetssändningarna färre och det kan gå dagar då jag är totalt ovetande av vad som händer på andra platser.

Matsäck hade vi med oss men den hade vi ätit utanför skogen innan vi gick in. Vi tillbringade nog två timmar med att gå runt. Sedan var det skönt att åka några kilometer söderut och svänga av mot kusten och bada i Bödabukten (men inte på Böda sand).

Efter några stopp vid lokala loppmarknader anträdde vi resan hemåt och landade i stugan ungefär tolv timmar efter starten. Det var en skön dag med mycket frisk luft och nya intryck. Norra Öland rekommenderas.

Pommac – väl avkyld

Yngste sonen, sjömannen, bad mig köpa en stor flaska Pommac, när jag var inne i Kalmar igår, för att hämta äldste sonen på stationen. Jag återkommer till varför. Just nu har vi glädjen att ha våra fyra yngsta barn på besök. Igår kväll såg vi på diabilder i två timmar. Det är i sanning en trivsam umgängesform. Det går långsamt och alla har möjlighet att kommentera och ofta ombeds den som sköter projektorn att vänta eller klicka tillbaka till förra bilden. Vi såg på bilder från åren 1990 och 1991.

Men idag var det alltså dags för Pommac. Skälet till att min son sjömannen ville att en flaska införskaffades var en av skyltarna som sitter i Ebbas café. (Om detta Café har jag bloggat tidigare och länken kommer här). I en kommentar till den bloggposten skrev svärfadren (som dog för ungefär två år sedan) om sin mor:

Ebba Svensson, f Widell, Kullen, Bolmsö. Caféet fanns till sommartid 1935-55.

Det var alltså ett bycafé, som min hustrus farmor drev i hemmets trädgård, för att dryga ut hushållskassan.

Varje sommar sätter vi upp caféskylten men också Pommac-skylten. Men mig veterligen har vi aldrig druckit väl avkyld Pommac i Ebbas café. Tills nu. Passande nog var svärmodren och svägerskan med.

Genom Wikipedia kan jag lära mig ett och annat om Pommac. Namnet är en kombination av "Pomm" som är första delen av champagnemärket Pommery och "ac", sista delen av cognac. Skälet till det senare är drycken lagras på ekfat för konjak. Med andra ord är det ingen skräpläsk. Drycken har funnits sedan 1919 och togs fram som ett alternativ till Champagne. Och jag måste säga att den är god. Betydligt godare än vissa drycker med ciderkaraktär. Söt, javisst. Men inte för söt. Utöver äppeljuice innehåller den hallonextrakt. Det visste jag inte. Jag tror nog vi ska dricka det oftare.

Ett annat kuriosum är att Pommac alltid betraktats som något eklusivare än vanlig läsk. Alltså dyrare. Och därför säljs den inte på 1,5 litersflaska, utan 1,4 litersflaska. Rimligt!

Det påminner mig om hustruns fyrtioårskalas. Av någon anledning bestämde vi oss för att servera en liknande dryck som fördrink. Alla fick då en flaska Champis. När jag läser om Champis på Wikipedia förstår jag att även denna dryck kom till som en ”följd av dåtidens debatt om svenskarnas alkoholkonsumtion”. Den är äldre. Från 1910. Båda dryckerna har sitt ursprung i Närke. Min reflektion är att det hänger ihop med väckelsens utbredande kring Örebro.

Till saken hör att både svärfadren och min egen far var nykterhetsvänner under sina tidiga år. Far var resesekreterare i De Kristna Samfundens Nykterhetsrörelse (DKSN) som idag heter Hela Människan. Det var på 1950-talet. Svärfadren var engagerad i någon annan organisation, vars namn jag just nu har glömt. Mor hade bilen försäkrad i Ansvar och fick lägre premie, eftersom hon aldrig inmundigade alkoholhaltiga drycker.

Pommac och champis är definitivt trevliga alternativ som törstsläckare och välkomstdrinkar i sommarsamvaron. Men de bör då drickas väl avkylda.

Kamp mot våldtäkt – även mitt i sommaren

Igår lyssnade vi – för första gången denna sommar – på Sommar i P1. Det var ett mycket berörande program. Sommarvärd var Mathilda Hofling och hon hade valts till Lyssnarnas Sommarvärd 2021. Hennes berättelse var skrämmande. Den handlade om hur hon som 13-åring blev utsatt grooming på nätet. Något som påverkat henne under hela hennes uppväxt. Så upprörande. Jag förstår om inte alla orkar lyssna men vi var tacksamma för att vi gjorde det. så viktigt! 

Hennes berättelse var inte utan hopp. Hon ville framför allt berätta för andra i samma situation att det går att ta sig ur det hela.

Att vi människor är i stånd att skada både andra människor, oss själva och resten av skapelsen är inte någon nyhet för mig. Ändå blev jag mycket berörd över hur män kan utnyttja en ung flicka på detta sätt. Dels upprörs jag över den person som stod för själva groomingen. Så beräknande! Det är illa nog. Dels känner jag vrede mot alla de män som betalade för att få våldta henne. Vanliga män. Någon gång hade en av dem plockat bort barnstolen ur framsätet, innan hon klev in i bilen. Återigen, jag vet att det är så men att höra henne berätta om det gjorde att insikten trängde djupare in i mig.

Med andra ord är det viktigt och nödvändigt att även mitt i sommaren höja sin röst och påtala att detta är en verklighet som oerhört många flickor och kvinnor i världen tvingas in i. Det måste få ett slut.

Torsdagar i svart – en global kampanj för en värld utan våldtäkt och våld – utmanar mäns våld mot kvinnor. Jag är ambassadör för kampanjen i Sverige och vill dra mitt strå till stacken. Det är Kyrkornas Världsråd som står bakom den.

Mathilda Hofling nämnde en annan organisation, nämligen

Föreningen #intedinhora

Den hade betytt mycket för henne och jag har stött på den på andra håll. Ytterligare en organisation som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från sexuellt våld är

Me Too Sweden

Jag är medlem i den senare och känner flera av dem som är engagerade i antingen styrelsen, som kassör, revisor eller webmaster. Kanske vill Du också bli medlem eller på annat sätt stödja deras arbete. Det gör skillnad!

På olika sätt kan vi bidra till att vårt samhälle blir tryggare för flickor och kvinnor (och även för de många män som ofta utan att våga berätta, utsätts för våld i nära relationer). Att arbeta för detta behövs varje dag. Även mitt i sommaren.

Sydafrika – tragik

Det är med tungt hjärta jag skriver dessa rader om situationen i Sydafrika. Sedan förre presidenten, Jacob Zuma, fängslats, har landet drabbats av de värsta oroligheterna under sin demokratiska period, som började 1994. Människor har plundrat affärer och shoppingcenter samt vandaliserat byggnader och anläggningar i aldrig skådad omfattning. Vi får rapporter från vänner vi har i landet. Rapporter som fyller oss med lika delar bestörtning och chock.

Att förre presidenten fängslades – för att han vägrat inställa sig i domstol – är vad jag förstår den tändande gnistan. Under ytan finns frustration över att landets fattiga fortfarande, efter så många år, inte får del av landets rikedomar. Det absurda i situationen är att just Jacob Zuma och hans gelikar till stora delar orsakat den situation som råder. Han är egentligen anklagad – tillsammans med många andra – för State Capture, en form av systematisk korruption på högsta nivå. Sydafrikas största företag har tömts på pengar och dessa resurser har inte gått till de fattiga utan till de redan besuttna.

Att Sydafrika drabbats hårdast i Afrika av Corona-pandemin gör också sitt till. Samhället har varit i lockdown i omgångar och människor som saknar fast anställning drabbas då först.

Så det finns ett missnöje. Men det är framför allt kriminella personer som utnyttjar oroligheterna för att plundra. Kanske en del vanligtvis ärliga personer dras med men det vanliga är att de som redan ägnar sig åt stöld och rån drar igång det hela.

Vad jag kan förstå av de tidningsartiklar jag läser på nätet utnyttjas också läget av mindre nogräknade politiker, som ser en möjlighet att skapa kaos.

De affärer och shoppingcentra som plundrats har dessutom varit arbetsplats för hundratusentals människor. De har nu ingen möjlighet att gå till sina arbeten. Så tragiskt.

En liten tröst är att inte alla provinser har drabbats. Det som skett gäller Johannesburg i Gauteng och KwaZulu- Natal. Pietermaritzburg, där vi bodde 2013-2015 är mycket hårt drabbat. Vi känner många människor som nu sitter hemma och inte vågar lämna sina bostäder. Som mist sina arbeten. Som inte ville detta. Det är så sorgligt.

Vi ser också att affärsägare och andra nu börjar städa upp. De hoppas att polisen (och dessvärre även militär, som satts in) ska kunna skydda dem. Men säker är ingen. Sydafrika befinner sig i ett mycket sårbart läge.

Henning Melber, professor vid Nordiska Afrikainstitutet, uttalar sig initierat för SvT. Länken är här.

 Hemma ber vi särskilt dessa dagar för vårt älskade Sydafrika.

Kommodens väg genom galaxen

Nu börjar arbetet med kommoden i fritidshuset närma sig målet. Svärsonen och jag (men mest svärsonen, förstås) arbetade i torsdags med att få alla delar på plats. Då hade det konstaterats att den felaktiga dörrfront till det intillsittande skåpet, som jag lämnat tillbaka till IKEA, eftersom vi inte skulle ha en dörr utan en låda, i själva verket skulle vara just en dörrfront. Klurigt nog går det att – med ett enkelt handgrepp – omvandla en dörrfront till en lådfront. Men vi hade till råga på allt fått fel dimension på dörr/låd-fronten, så ännu ett byte måste ändå ske. Denna gång stod det fel på den packlista vi fått, så just detta berodde inte på mig.

Men säg den glädje som varar beständigt. När handfatet skulle installeras ovanpå kommoden, visade det sig att ledningarna till blandaren var för korta. Detta eftersom vi hade behövt sätta handfatet relativt högt upp, vilket i sin tur berodde på att rörmokaren och elektrikern, som renoverat tvättstugan/duschrummet, satt kranen till tvättmaskinen och ett eluttag på ett sådant sätt, att vi inte lämnades något annat val. Därför fick svärsonen – på upploppet – se sig besegrad just på denna, enda punkt. Men eftersom hustrun arbetat i bygden kunde hon övertyga en rörmokare om det fantastiska i att sent på fredagen, innan hens semester, komma och åtgärda dessa för korta ledningar. Så nu har vi rinnande vatten och en fungerande dusch- och tvättmiljö. Det återstår dock lite finsliperi (som alltid). Knoppar och handtag på lådor, skåp och garderober samt lite måleriarbeten här och där. Men kommoden är på plats och fungerar ypperligt.

En liten solskenshistoria i sammanhanget är att det blev ett handfat över. (Den gamla kommoden var sliten och trasig). En god vän, som på ett ovärderligt sätt hjälpt oss att byta ut kök – på andra sidan väggen – för några år sedan, behövde just precis ett sådant handfat, som vi var på väg att göra oss av med. Så lyckat. Hen behövde dock inte blandaren, vilket vi gjorde. Så nu lever det gamla handfatet vidare i ett annat sammanhang och snart ska hustrun och jag köra de kasserade delarna till den sönderslagna, gamla kommoden, till återvinningen. Jag har dock tagit bort de flesta skruvarna och vissa metalldelar och lagt i en plastlåda för eventuellt framtida bruk. Man vet aldrig.

Anpassa dig!

Igår lyssnade jag till Sverigedemokraternas partiledare, Jimmie Åkesson, som höll tal under den digitala Almedalsveckan. Talet började med att de fyra första raderna av Esaias Tegnérs dikt ”Svea” citerades. Den skrevs 1811, när Sverige tappat Finland.

Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer,

folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer!

Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.

Dig söver smickrets röst: hör sanningens en gång!

Utifrån dessa rader talade sedan Åkesson om hur det politiska etablissemanget ”glömt de principer som en gång byggde och formade” Sverige, det ”som de flesta av oss minns som vårt gamla Sverige”.

Låt mig stanna där. ”De flesta av oss”! Där menar jag att det finns en nyckel till att förstå Sverigedemokraternas retorik. Det gäller sällan alla. Det finns alltid några andra, som inte hör dit. Lite senare i talet ställs exempelvis fattigpensionärer som kämpar för att klara vardagen mot ”vuxna afghaner utan skyddsskäl”. Som dessutom, enligt Åkesson, i de flesta fall inte bidrar till ett bättre Sverige. (Här måste ju ändå sägas att Afghanistan är ett land som många har goda skäl att fly från. Och att det vanliga är att de som kommer hit som flyktingar inget hellre vill än att bidra på olika sätt).

Åkesson fortsätter sitt tal och vi får veta att Sverigedemokraterna representerar folket och inte det politiska etablissemanget. Folket, som har fått tiga så länge. Vi får veta att de som Sverigedemokraterna representerar har varit tålmodiga. Men inte längre. Det finns en gräns.

Det talas därefter om multikulturalism som en ond ideologi som slår sönder vårt land.

Det eftersträvansvärda som målas upp är ett modernt folkhem, där vi tar hand om varandra och där det finns regler eller sociala koder, som innehåller ”givna kriterier för vad som är acceptabelt beteende mot varandra”.

Det ska skickas en tydlig signal till dem som inte vill bli en del av det goda hemmet.

”Anpassa dig. Gör vad du kan för att bidra eller ta konsekvenserna.”

Någon minut senare beskrivs detta synsätt som uttryck för rättvisa, inkludering och medmänsklighet. Intressant!

Sedan talas det om att vi ska satsa våra resurser på det som är vårt gemensamma och inte på andra ländernas medborgare.

Så här långt in i talet undrar jag över vad som egentligen är grunden för detta moderna folkhem. Vad ska vårt samhälle hålla samman kring? Några svar kommer cirka 19 minuter in i talet:

”Grundläggande normer och värderingar.” ”Bestående värden som sekel efter sekel har vävt oss samman”. ”En gemensam idé om det goda hemmet för alla medborgare”.

Jaha. Men vilka normer, värderingar, värden och idéer är detta? Det får vi aldrig veta.

De politiska motståndarna beskrivs som förenade av en enda sak, nämligen ett blint hat mot Sverigedemokraterna. (Min tolkning är väl att det inte rör sig om hat utan om en välgrundad uppfattning, att Sverigedemokraternas ideologi inte är bra för vårt samhälle. Det måste väl vara tillåtet att ha den uppfattningen och verka för att inte den ideologin ska få inflytande. Att Sverigedemokraterna hittills inte fått direkt inflytande på regeringspolitiken är inte antidemokratiskt.)

---

När jag reflekterar över detta tal är det några saker jag vill lyfta fram.

Anpassning

Det handlar om att människor i Sverigedemokraternas samhälle måste anpassa sig. Det är svårt att veta efter vad. Är det så att själva anpassningen är grundvärderingen? Om det är så, är det ett skäl till att jag ogillar deras politik så starkt. Jag ogillar också att flera partier verkar anpassa sig efter Sverigedemokraterna. För då anpassar de sig efter en ideologi som bärs av motsättningen mellan ett ”vi” och ett ”dom”.

Historielöshet

Jimmie Åkesson citerar en biskop från 1800-talet. Då gällde fortfarande konventikelplakatet. Som låg till grund för den första stora svenska emigrationsvågen på 1840- och 1850-talen. Det var kristna som inte ville anpassa sig till statskyrkans maktanspråk.

Svenska kyrkan håller som bäst på att göra upp med sitt arv vad gäller relationerna till samerna. För samerna var den påtvingade anpassningen enda möjligheten att kunna existera.

Fram till 1951 var en svenska medborgare som ville lämna statskyrkan tvungen att inträda i ett annat godkänt kristet samfund. Det gick helt enkelt inte att vara utan religiös tillhörighet. 1951 blev det också möjligt för judar att komma in på lärarhögskolan. De kunde vara svenska medborgare sedan många generationer men för att bli lärare i den svenska folkskolan krävdes att de var kristna innan 1951.

Homosexualitet i Sverige blev inte legaliserat förrän 1944. Den medicinska klassificeringen av homosexualitet – som beskrev den som en form av psykisk störning – den kvarstod till 1979. Under sekler har stora grupper av medborgare behövt anpassa sig på detta område. Och även idag behöver exempelvis transpersoner anpassa sig, för att få vara med.

Det som inte sägs

Vad är det vi ska anpassa oss efter? Letar jag på Sverigedemokraternas webbplats står det i svepande ordalag:

I vårt Sverige är vi stolta över vår kultur och våra traditioner. Vi värdesätter och vill vårda det vi ärvt från tidigare generationer. 

Men vad är denna kultur? Dessa traditioner? Vad är det vi ska vårda? Här ges inga svar.

Jag är glad över mycket i Sveriges historia och vårdar gärna vissa traditioner. Jag är däremot kritiskt till många saker. Och vissa kulturyttringar, som varit förhärskande, står jag inte bakom. Exempelvis bristen på jämställdhet, som fortfarande visar sig i att många kvinnor och barn (och även män) utsätts för våld i nära relationer. Jag kan heller inte säga att jag är stolt över alla traditioner. Måste jag vara det, för att få plats i Sverigedemokraternas Sverige? Eller behöver jag anpassa mig eller ta konsekvenserna? Och vad blir i så fall konsekvenserna för mig?

Kommod-bekymmer

Vi har låtit renovera det kombinerade duschrummet och tvättstugan i vårt fritidshus. Under vintern har snickare, rörmokare, elektriker och golvläggare varit i farten. Det blir bra. Nu skakar inte längre hela köket, när tvättmaskinens centrifug går på. Golvbrunnen i gjutjärn är också utbytt. Det känns tryggt i en 46 år gammal sommarstuga. 

Men vi tänkte förstås klara vissa saker själva. T ex måla om garderobsdörrarna. Och så – med hjälp av äldsta dottern och svärsonen – bygga en bänk över tvättmaskinen. Allt kommer att bli bra. Om det inte var för detta med kommoden. 

Första gången jag hörde ordet kommod var i min barndom, när jag som många andra tittade på auktion från skansen. Det var Karl Erik Eriksson som var auktionsutropare. Han var riksdagsman och andre vice partiordförande för Folkpartiet 1972–1988. Programmets signaturmelodi innehöll ordet kommod. Jag förstod aldrig vad det var. 

På nätet läser jag att ordet kommer från latinets commodus som betyder "med rätt mått, lämplig, bekväm". (Jämför "ackommodera"). Och det är just detta som är vårt bekymmer. De rätta måtten. 

Vi köpte en annan kommod för ett antal år sedan. Den fick vi såga bort vissa delar från, eftersom det fanns rör på väggen, som annars inte fick plats. Just nu står den utanför kökstrappan med en oviss framtid.

En annan kommod, som vi beställde till en liten toalett i vårt nybygge, kom aldrig på plats. Ett element satt i vägen. Den ligger i sina delar ute i ett förråd.

Så skulle nu en ny kommod och ett nytt handfat införskaffas till det nyrenoverade duschrummet. Vi åkte till IKEA i Kalmar och gick runt och plockade ihop packlistor och planerade. Medan äldsta dottern med familj pausade i restaurangen (det var matdags för de två barnbarnen) blev det min uppgift att plocka ihop lådorna i ta-själv-lagret. Det gick ju inte jättebra. Visade det sig. Jag hade inte bett om hjälp för just kommoden, så när den var uppackad och ihopsatt visade det sig att jag plockat med en kommod som var 80 cm bred till ett handfat som endast var 60 cm. Och utrymmet tillåter inte mer än 60 cm.

Handfatet hade också visat sig ha en spricka men det upptäckte vi redan på parkeringen, så det kunde jag byta innan vi åkte hem. 

Men nu fick jag alltså göra ett extra besök på det stora varuhuset. (Jag hade ändå en resa till Kalmar inplanerad, så det var ingen större fara). Men frågan var: skulle jag få återlämna en uppackad och ihopsatt vara? När ingen annan än jag själv felat?’

Ärlighet varar ju längst, så jag berättade naturligtvis för damen i kundtjänst precis vad som hänt. Hon såg lite uppfordrande på mig och sa lugnt:

Har Du kvittot?

Sedan fick jag lämna in kommoden och dra mitt kort, så att pengarna kunde föras tillbaka. Tack, kära IKEA-anställda, för ett mycket sympatiskt bemötande.

Nu ligger en ouppackad låda med en kommod, som är 60 cm bred och väntar på hopsättning.

Så skönt att det finns nåd, när familjen sätter bocken till trädgårdsmästare. Nästa gång ska jag inte free-basa i ta-själv-lagret utan uppsöka sakkunniga, som sätter ihop packlistor på allt jag behöver. In till sista dörrknopp.