Varför jag ville vara banan!

Sedan drygt ett år är jag ordförande i Föreningen Världsbutiken Globalen i Uppsala. Det är en anrik förening. När den startade vet jag inte på rak arm men det första butiken kom igång 1984. Då var den inrymd på Övre Slottsgatan. Så småningom flyttade den till sitt nuvarande läge i Kyrkans Hus på Sysslomansgatan 2. Lokalerna är ändamålsenliga även om läget inte är direkt i smeten.

Nu är föreningen mer än själva butiken. Stadgarna säger:

Världsbutiken GLOBALEN är en ideell förening med uppgift att sälja varor, som inhandlats i solidaritet med producenterna, och varor som bidrar till att skapa opinion för en rättvisare fördelning och bättre hushållning av jordens resurser, samt att genom information bidra till att skapa opinion för detsamma.

Opinionsbildning är alltså en del av vår verksamhet. Just nu gör vi inte detta i så stor omfattning. Men att jag skriver på min blogg är ett sätt. Jag vet att andra medlemmar också arbetar med opinionsbildning på sina håll.

Idag har vi haft lördagsfika. Jag har stått utanför i några timmar och delat ut flygblad. När någon närmat sig har jag – iförd banandräkt – sagt ungefär såhär:

 -         Idag bjuder vi på fika i vår Fair Trade Shop Globalen, Välkommen in!

Ibland har jag frågat:

-         Är Du fikasugen?

På denna fråga har jag fått en del roliga svar. Till exempel:

-         Nej, men jag är kissnödig.

Då svarade jag att den personen nog fick lösa det problemet själv. En annan svarade glatt:

-         Nej, jag bantar.

Inte så få har frågat varför vi bjuder på fika. Ja, det är klart att vi vill ha kunder i vår butik. Men det har ju också ett opinionsbildande syfte. För mig som ordförande är det med stor glädje jag drar på mig banandräkten och utför denna syssla. I butiken fanns flera volontärer, som bjöd på fika och stod i kassan. Jag vet att någon har öppnat butiken och någon annan stänger. Det innebär en del administration framför datorn och hanterande av vår växelkassa (som visserligen är väldigt liten, men ändå måste räknas).

Men det finns också andra bakom kulisserna. Några personer har bakat det bröd vi bjuder på. Någon annan har skapat ett facebook-event, som andra har delat eller gått in på och bjudit in vänner att delta i. Ytterligare någon har skickat ut vårt nyhetsbrev till de drygt hundra medlemmarna och pushat för eventet.

Det var många som aldrig förut talat med en levande banan.

Ytterligare längre bakom kulisserna finns butikspersonalen som fixat med varorna, som vi hade kampanj på och ekonomigruppen som tar hand om alla resultat, betalar räkningar och allt annat.

Mina kamrater i styrelsen gör också viktiga insatser, när vi planerar och diskuterar vår strategi. Ja, listan kunde göras mycket längre.

Bor Du i Uppsala och vill vara med i detta viktiga arbete, för en rättvisare fördelning och bättre hushållning av jordens resurser, är Du välkommen på vårt årsmöte den 13 mars. Du kan bli medlem där och då. Och få rösträtt direkt.

Om Du verkligen ber snällt kan Du få låna banandräkten och dela ut flygblad själv någon gång.

Lördagsfika på Globalen

Denna bild är tagen vid ett event i Kalmar
för ett antal år sedan. Då gick jag runt i
banandräkt i sommarvärmen. Imorgon
kommer den varma dräkten att vara mer
passande.

Imorgon är det dags igen. Tillsammans med några andra glada volontärer står jag i (eller utanför) vår butik:

Fair Trade Shop Globalen

på Sysslomansgatan 2 i Uppsala. Kanske åker banandräkten på. Vi får se.

Vi har tema choklad. Några av våra mest engagerade volontärer har bakat rättvisemärkt fikabröd. Det kommer att finnas recept för den som vill ta efter.

Vår eminenta butikspersonal har förberett ett bord med bakingredienser, som går att köpa billigare enbart imorgon.

Kom gärna förbi, om Du bor i Uppsala eller dess närhet. Fikat är såklart gratis. Vi bjuder t ex på brownies som är både veganska och glutenfria. Det kommer att finnas havredryck till teet eller kaffet. Saft finns för den som inte dricker varm dryck.

Dessutom är det väldigt god stämning i butiken. Det kan jag säga mot bakgrund av hur det brukar vara på dessa lördagsfikan.

Framför allt är vi också en butik. Vi säljer produkter för att producenterna ska få en rättvis lön. Varje köp i vår butik gör skillnad för någon hantverkare eller jordbrukare.

Välkommen att fika rättvist och att göra en schysst affär.

Vår ärkebiskop besöker SKUI

Ärkebiskopen under korsets tecken.

Idag fick vi besök av ärkebiskop Antje Jackelén på Svenska kyrkans utbildningsinstitut i Uppsala. Hon har tidigare besökt institutet på den andra utbildningsorten, Lund. Nu var det alltså vår tur. Hon hade avsatt hela förmiddagen till detta. Hennes föreläsning varvades med gruppsamtal och återkoppling. Det är inte enkelt att sammanfatta förmiddagen men jag ska försöka. Temat för förmiddagen var

Reformation och folkkyrka

Det handlade helt klart om reformationen men jag tror faktiskt inte jag hörde ärkebiskopen tala mycket om folkkyrkan. Däremot mycket om

Kyrkan i det offentliga rummet

Flera gånger gjordes kopplingar till det dokument som Lutherska Världsförbundet arbetat fram, som har just detta namn. Antje Jackelén har själv varit med i arbetsgruppen. Visst finns det klara kopplingar mellan begreppet ’Kyrkan i det offentliga rummet’ och begreppet ’folkkyrkan’. Men samma sak är det inte.

Dokumentet speglar luthersk teologi från hela den världsvida kyrkan. Det var också märkbart i hela förmiddagen, hur viktigt det är för ärkebiskopen att vi har något att lära från andra delar av den världsvida kyrkan. Hon delade intryck från Indien, Myanmar, Transsylvanien, Egypten och många andra platser. Vår närvaro i samhället, fick vi höra, är en nerv i den kristna tron. Vi ska vara salt och ljus. Johannesevangeliet lär oss att Gud älskade världen. Det står inte kyrkan.

Större delen av föreläsningen kom dock att handla om hur reformationen påverkat oss i detta avseende. Ärkebiskopen menade att reformationsåret inte handlade om Luther utan om just reformationens påverkan på oss. Det är viktigt för vår självförståelse. Trots detta var Luther ytterst närvarande i föreläsningen.

Reformationens påverkan på oss sammanfattade ärkebiskopen i fem punkter:

1. Det handlar om bildning
2. Det handlar om frihet
3. Det handlar om rädsla
4. Det handlar om att förstå
5. Det handlar om hopp

Bildningsaspekten var temat för bokmässan i höstas, där Svenska kyrkan var en stor aktör. Inget märkligt i att detta var punkt 1. Ärkebiskopen slog ett slag för detta att kunna något ’by heart’. Jag trodde att hon här skulle tala mer om satsningen ’Dela tro – dela liv’.

Under punkten om frihet kopplade hon ihop rättfärdiggörelsen med rättvisan. Där introducerade hon också en röd tråd i föreläsningen, som hon brukar återkomma till. Att luthersk teologi alltid kommer parvis. Som lutheraner är vi marinerade i dialektiken. Vi har lärt oss att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Vidare har reformationen lärt oss att skilja mellan olika former av rädsla och att kunna hantera rädsla. I denna del blev hon förhållandevis personlig och talade om långflygningar. Det finns en risk, menade hon, att flygande skambeläggs. Risken är att rädslan gör oss antingen passiva eller panikslaget hyperaktiva. Vi förstod att det finns ett etiskt dilemma för en ärkebiskop, som å ena sidan behöver kunna besöka t ex kristna i andra delar av världen och å andra sidan vill prioritera tåg framför flyg. Någonstans bakom detta dilemma skymtade en bild fram av en förstående Gud: den älskande fadern och tröstande modern.

När det kom till förståelse och hermeneutik fick vi följa med in i samtal med Werner Heisenberg och Niels Bohr. Samt Niezsche.

Under den sista rubriken – den om hopp – gick en stor del av tiden åt till att förklara tvåregementsläran. Den handlar ytterst om att hålla ihop tillvaron och förstå att Gud tar hand om världen på två sätt. Vår roll i det offentliga rummet är att mobilisera hopp. I detta är dopet viktigt. Dopet visar oss att nådens gåva alltid kommer före uppdraget och uppgiften.

Det var fint att se hur studerande och ärkebiskops interagerade och trivdes ihop. Vi lärare och anställda var med utan att ha någon uttalad roll. Innan förmiddagen var slut fick vi dels ett bibelord från första Petrusbrevet 3:15

Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.

Och en uppmaning att be för ärkebiskopen som hon ber för oss. Fint! 

SKR och jämställdhet

Bilden på mig är tagen när jag var 3-4 år.
Den visade jag på samlingen kring jänställdhet. 

I fredags var jag inbjuden till

SKRs arbetsgrupp för jämställdhetsfrågor

Spännande. Bland annat berättade jag om min del i förmötet för kvinnor och män inför Kyrkornas Världsråds tionde Generalförsamling i Busan, Sydkorea, 2013.

Vi rörde oss mycket i psalmernas och bibelns värld. Det är ofta en god ingång. Inledningsvis sjöng vi psalm 607, med text av Margareta Melin.

Jag är hos dig, min Gud,
som barnet hos sin mamma.
Jag är hos dig
som fågeln i sitt bo.
Jag är hos dig, min Gud.
Jag är hos dig, min Gud,
när natten börjar komma.
Bli kvar hos mig,
så har jag lugn och ro.

Denna psalm har jag starka minnen med. Som pappa sjöng jag den för våra barn och hade lätt att identifiera mig med bilden av Gud som en mamma. Långt senare började jag fundera på varför jag inte sjöng ’pappa’ istället. Var det för att det är moderligt att ta hand om ett barn? Jag tror inte det. Jag tog ju verkligen hand om mina barn och såg det inte som att jag gjorde något moderligt utan något faderligt. Eller kanske förälderligt.

Vi samtalade i förlängningen om hur Gud vid ytterligare ett par tillfällen benämns som en mor i psalmboken. Och att bilden av Gud som förälder är knepig, eftersom föräldrametaforen är så belastad med tankar om kvinnligt/manligt. En vers som jag läste upp och som också är skriven av Margareta Melin. Det är psalm 549:

Min vanmakt har jag smakat
i frestelser och fall,
men vägrar att bli bunden
i modlöst självförakt.
Du söker mig i skammen,
din trofasthet är stor.
Jag skyndar till din godhet
som barnet till sin mor.

Det kom reaktioner på hur denna vers talar om självförakt och skam. Men även om det är starka och komplicerade begrepp säger väl psalmen att Gud inte vill att vi ska hamna i detta utan vill stärka oss att inte acceptera självförakt och skam?

Det är många kvinnor som far illa av alla manligt laddade Gudsbilder som finns i psalmboken och även i bibeln. Det har jag stor respekt för. Efter samtalet har jag också börjat fundera över hur vi män påverkas av alla dessa manliga Gudsbilder. Att det manliga oftast framställs som det starka och orubbliga.

Då inser jag att Jesus som vår broder kommer till undsättning. Jesus går ju på tvärs. Och, tror jag, blir därmed framför allt en människa, som varje människa kan identifiera sig med.

Jag skriver detta med öppenhet för att alla inte ser det som jag.

Men Jesus som en positiv förebild för män är självklart oerhört central. Och vi enades om att Filipperbrevet 2 är en central text i detta sammanhang. Det var när vi talade om kampen för genusrättvisa. Ska den ske som en revolution eller handlar det mer om reformism? Mot bakgrund av hur övergången från apartheid till demokrati gick till i Sydafrika, där de vita lämnade ifrån sig makten i en folkomröstning, blir just detta av avstå makt en viktig faktor. Vi konstaterade att människor med makt och privilegier väldigt sällan avstår den frivilligt.

Förmodligen sker det från minst två håll. Så var det ju också i Sydafrika. Yttre och inre tryck på apartheidregimen gjorde till slut situationen ohållbar. När kvinnor fick rösträtt i Sverige för ganska precis 100 år sedan hade det ju föregåtts av en kamp, som framför allt kvinnorna själva utkämpade.

Tillbaka till Filipperbrevet:

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt … (Fil 2:5-7).

Visst är det en problematisk text, för till skillnad från Jesus, som ju enligt vår bekännelse är både Gud och människa, är inte vi män på något enda sätt mer gudomliga än kvinnor. Men när det gäller makt har det ofta uppfattats så. Och det är denna praktik vi män har allt att vinna på att avstå från.

I vårt samtal dök vi också ner i Gamla testamentets berättelser. Om Hagar, som vad jag förstår är den första personen i bibeln, som ger Gud ett namn:

Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: ”Du är Seendets Gud.” Ty hon tänkte: ”Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?” (1 Mos 16:13).

I dagens predikan, i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala, sa Bibi Helgesson att detta gör Hagar till den första teologen. Fint!

Hagar är spännande. Hon får ju samma löften om att hennes ättlingar ska bli talrika, som Abram fick. Och Herrens ängel talar till henne på samma sätt som till Maria:

Du är havande och skall föda en son, och du skall ge honom namnet …. (1 Mos 16:11).

I sammanhanget nämnde någon ordet samtycke i förhållande till sexualitet. Det förekommer en gång i bibeln. Just precis i dagens gammaltestamentliga läsning. Och det handlar också om Abram och Hagar (och Saraj):

Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Hon hade en egyptisk slavflicka som hette Hagar, och en dag sade Saraj till Abram: ”Herren har gjort mig ofruktsam. Gå till min slavflicka, kanske kan jag få barn genom henne.” Abram samtyckte, och så tog Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavflicka Hagar och gav henne åt sin man (1 Mos 16:1-3).

Det som är mycket störande är ju att ingen frågar Hagar. Att det är Abram som samtycker.

Men i ett annat sammanhang får en ung kvinna vara med och tycka. Det är en stärkande berättelse. Den handlar om Rebecka, som utväljs till hustru åt Abrahams andre son, Isak. Det är visserligen hennes föräldrar, Betuel och Laban, som gör upp om giftermålet men samma morgon som Abrahams tjänare ska ge sig tillbaka och ta med sig Rebecka verkar de inse att hon måste höras:

De sade: ”Vi kallar hit flickan och frågar henne själv.” De kallade på Rebecka och frågade henne: ”Vill du följa med den här mannen?” Hon svarade: ”Ja, det vill jag.” (1 Mos 24:57-58).

Nu är berättelsen verkligen inte utan problem, eftersom en grupp tjänarinnor också skickas med. Om de fick vara delaktiga i beslutet är mer osäkert.

Vi kom också in på berättelsen om hur Jakob kämpar med en okänd person vid ett vadställe. Det står:

Då brottades en man med honom tills dagen grydde (1 Mos 32:24).

Tolkningen är att Jakob brottades med Gud. Är det viktigt att Gud beskrivs som en man? Kan även kvinnor känna igen sig i den kampen? Eller blir det bara män som kan det?

Att dessa och andra samtal får föras i olika sammanhang tror jag är viktigt och till och med avgörande för att vi som samhälle och kyrka ska kunna ta oss vidare på vägen till genusrättvisa. Det är möjligt!

Thuma mina, sings Lutheran Ramaphosa

On Thursday 15 February Matamela Cyril Ramaphosa was sworn in as President of the Republic of South Africa. He succeeded Jacob Gedleyihlekisa Zuma, according to Al-Jazeera an embattled ex-leader.

In my understanding this is good for South Africa. But one should not be to optimistic. Compared with Zuma, Ramaphosa is a much better leader. That is my deep conviction. But he is still a tainted leader. He was one of the owners of the Lonmin mine, where the Marikana massacre took place 16 August 2012. 17 mine workers were killed. Shot by the police.

Ramaphosa is also a very rich person. This could be an asset. He does not need corruption. He already has enough. At the same time he is distant from the poor and marginalized.

Ramaphosa talar vid en begravning i en luthersk kyrka.

Having said that I must confess that I appreciate his leadership style. One reason for that could be that he originates from the Evangelical Lutheran Church of Southern Africa (ELCSA) the very church that my own Church, Church of Sweden (CoS) has been in partnership with for more than a century. According to the Limpopo Mirror he

… grew up under strict Christian supervision as his mother was a staunch member of the Lutheran Church.

I am not sure whether or not he himself belongs or has belonged to ELCSA. Be that as it may, I guess that I somehow connect with him.

I have read his State of Nation Address (SONA). Much of it is of course normal rhetoric. It is interesting though, that he speaks firmly about land expropriation without compensation:

Guided by the resolutions of the 54th National Conference of the governing party, this approach will include the expropriation of land without compensation.

We are determined that expropriation without compensation should be implemented in a way that increases agricultural production, improves food security and ensure that the land is returned to those from whom it was taken under colonialism and apartheid.

This clear message was sandwiched in between reconciling words. He started by stating that the year to come will be a commemoration of Nelson Rolihlahla Mandela’s centenary. He was born in 1918. Ramaphose said:

Guided by his example, we will use this year to reinforce our commitment to ethical behaviour and ethical leadership.

Another icon was also born the same year:

Albertina Nontsikelelo Sisulu

Ramaphosa continued:

We honour this son and this daughter of the African soil in a year of change, in a year of renewal, in a year of hope.

On twitter I have seen many examples that people found hope in the speech. One tweet comments this in a very ironic way:

He spoke openly about how poverty levels have risen in 2015, how unemployment has gone up and how inequality has persisted. He also admitted that the that economy has not grown for several years. 

Of course he also spent time talking about the role of education, investment and job creation. The latter especially with the youth in focus.

An interesting thing was the announcement that the Government will introduce the first national minimum wage in South Africa in 1 of May. He also announced that

… free higher education and training will be available to first year students from households with a gross combined annual income of up to R350 000.

He also mentioned a continuing fight against HIV where the goal is set:

This year, we will take the next critical steps to eliminate HIV from our midst.

The opposition will monitor how these promises are kept. On Times Live I heard Julius Malema talk about this. The EFF will hold Ramaphosa accountable, said Malema. They gave him a chance to deliver his speech. Malema said they (EFF) want peace in the parliament.

Most interesting will be how Ramaphosa deals with his predecessor, Zuma. Will he (and the state institutions) hold him accountable? That is still to be seen. Ramaphosa said:

This is the year in which we will turn the tide of corruption in our public institutions.

The criminal justice institutions have been taking initiatives that will enable us to deal effectively with corruption.

I hope that justice really will prevail.

Ramaphosa concluded by citing a well-known South African musician, Hugh Masekela. The song is called: Thuma mina.

I wanna be there when the people start to turn it aroundWhen they triumph over poverty
I wanna be there when the people win the battle against AIDS
I wanna lend a hand
I wanna be there for the alcoholic
I wanna be there for the drug addict
I wanna be there for the victims of violence and abuse
I wanna lend a hand
Send me.

'Send me' in isiXhosa and isiZulu is 'Thuma mina'. This is the watch word of the Lutheran Youth League in ELCSA. Was this song chosen by coincidence? 

Amsterdam och konst

Nattvakten.

Gångna helg besökte hustrun och jag Nederländerna. En ren nöjestripp, där vi hälsade på en god vän med familj. Utöver långdragna samtal vid frukostbord och vid andra måltider samt sköna promenader besökte vi också

Rijksmuseum

Där går det att se berömda tavlor av exempelvis Rembrandt Harmenszoon van Rijn och Vincent van Gogh. Vilket vi såklart gjorde. Men också många andra konstverk, där målarna (åtminstone för mig) var mindre kända.

Rembrandt Harmenszoon van Rijn lyder alltså det fullständiga på den person som vi benämner Rembrandt, vilket alltså var hans förnamn. Och det mest spektakulära verket är

Nattvakten

Zelfportret

Tavlan kallas så, för den var tidigare väldigt mörk. Den upplevdes därför som en tavla, som föreställde en nattlig scen, vilket inte stämmer. Händelsen utspelar sig dagtid och det är fantastiskt att se ljuset. T ex hur nattvakten sträcker fram sin hand, som nästan sticker ut ur tavlan.

Det fanns inte så många tavlor av van Gogh. (Han har ett eget museum alldeles intill.) Men det berömda självporträttet var ju ett måste.

Det som vi däremot speciellt sökte upp var tavlor av

Wouter Johannes van Troostwijk

Det gjorde vi såklart, för att våra vänner i Nederländerna är släkt med honom. Vi såg hans självporträtt och tog del av berättelsen om hans korta liv. Han var en ovanlig konstnär, som inte bara målade inomhus, med förebilder som burits in. Han gick också ut och målade det han såg. Därmed drog han på sig en förkylning och dog ung, endast 28 år.

Fanns det glasögon på Jesu tid?

En annan spännande tavla föreställde Tomas, som sticker sin hand i Jesu sår. Så mustig. Det ger verkligen ett nytt perspektiv på Tomas. Konstnären heter Hendrick ter Brugghen och levde 1588-1692. Vi förstod att han var inspirerad av Caravaggio.

Jag blev också fascinerad av den målning som föreställer katoliker och protestanter som fiskar upp människor ur en sjö. Det går inte så bra för katolikerna. Protestanterna däremot har god fiskelycka.

Vi talade ingående om denna metafor i samband med en predikoövning på min arbetsplats. Bilden av att fånga människor i nät kändes svår, även om de studerande som hade fått i uppgift att predika över den texten, gjorde det med god förmåga att både använda bilden och att problematisera den. Att sätta in den i det sammanhang som Adriaen Pietersz van de Venne (1589-1662) gjorde, var det ingen av de studerande som kom på. Och det är jag ju förstås glad för. Men tavlan speglar en tid, när konflikten mellan katolikerna i syd och protestanterna i norr, var djupgående.

Lägg märke till hur många fler blad träden på den protestantiska sidan av floden har.

Med andra ord återvände vi hem – som så ofta efter en resa – med nya, spännande intryck och många berättelser.

Fånga eller fångas – det är frågan!

Det är roligt när läraren blir elev och eleven lärare.

Häromdagen – tisdagen den 6 februari – var det samernas nationaldag. Hustrun och jag gick iväg till Upplandsmuseet där vi bland annat fick dricka kokkaffe med kaffeost och glödkaka. Vi fick också möjlighet att testa lassokastning. Den som lärde ut var Kim, som på dagarna studerar vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Kim var den första ordföranden i Samiskaföreningen i Uppsala.

Som barn var jag ibland med på renskiljning och såg hur det gick till med riktiga renar. Även när jag var präst i Bastuträsk åkte vi och såg på renslakt en tidig vintermorgon, när det ångade kring alla renarna och ett antal renskötare svingade sina lasso, för att fånga de renar som skulle till slakt.

På olika sätt lyfter vi också in på utbildningsinstitut att det finns flera språk än svenska i Svenska kyrkan. Vi skulle kunna göra mycket mer. 

Dopfest, dockor och skidor

Här döps en person av Johannes Döparen i Jordan.

Förmiddagens familjemässa i Helga trefaldighetskyrka var fylld av sång, barn och dockglädje. Under ledning av Maria Eklöw Bosaeus var det ett flertal personer som tillsammans med sina dockor och Bibi Helgesson stod för förkunnelsen. Den handlade såklart om dopet, eftersom det var dopfest. Både om en fiktiv flicka från Eriksberg och om Jesus och andra som döptes av Johannes Döparen i Jordan. Det som framhävdes var likheterna mellan Johannesdopet och vårt dop. Det handlar om att följa Guds ord. Om att följa Jesus eller leva med Jesus, skulle vi också kunna säga.

I vårt hem sjunger vi ofta en dopsång, när någon har dopdag. Den handlar också om detta:

När jag var liten, bara så här
bars jag till dopet som Jesus lär.
Jesus då tog mig upp i sin famn,
signade mig och gav mig sitt namn. 

 När jag blir större, kanske så här,
vill han mig leda, som bibeln lär.
Om jag än faller, lyfter han mig,
tar mig i handen, närmare sig.

Det passade bra idag, som är min 57:e dopdag. Den firas annars med skidåkning i gnistrande solsken och om en stund bio tillsammans med goda vänner. En bra söndag med andra ord. En bra dopdag.

Efter en skön skidtur.