Friday, 29 June 2012
Sista dagen i USA
Gårdagen var fylld av upplevelser. På förmiddagen åkte vi med ”the Duck Tour”. Man sitter i något som liknar ett färggrant pansarfordon (och från början var det amfibiefordon från andra världskriget, som användes) och färdas genom Bostons gator samtidigt som föraren berättar om allt man ser. Det speciella är att fordonet efter drygt en halvtimme åker rakt ut i vattnet och andra halvan av turen sker till sjöss. Innan man åker i land får alla barn komma fram och styra båten och får ett märke att fästa på tröjan. Alla applåderar för varje kapten, som får sitt märke. Kul idé! (Större delen av Boston ligger på s k landfill, d v s det har tidigare varit havsbotten och flodbankar. Därför verkar sjö och båt vara ett tema. Häromdagen var vi med dottern på en träff för alla au pairer i hennes område och åkte s k svanbåt. Mycket båt, m a o. Men det är ju bara trevligt!) På aftonen bjöd värdfamiljen på god mat och vi satt alla ute vid grillen och smaskade på grillad lax mm. Detta som en förberedelse inför kvällens firande i Somerville av the Independence Day med militärband, sång, tal, glass, dougnuts och framför allt det mest omfattande fyrverkeri jag någonsin sett. Boston har USA’s största och mest berömda fyrverkeri på den riktiga självständighetsdagen, som infaller 4 juli. Därför förlägger småstäderna kring Boston sina egna firanden på andra dagar. Intressant att vara med om denna kulturyttring med militärmarscher högt och lågt och ”let’s pay tribute to our armed forces” and ”God bless America”. Men det var mycket folk, mångkulturellt och festligt. Nu ska vi bara packa ihop det sista och efter lunch blir vi skjutsade till Logan airport, som är Bostons internationella flygplats. Vi kunde nog flugit direkt härifrån men eftersom vi flög till New York och John F Kennedy för tre veckor sedan och har återresan därifrån får vi ta samma väg hem. Lördag kväll är tanken att vi ska vara hemma. Deo voloente! Vi är tacksamma för tre härligt, avkopplande veckor i ett land som vi haft många uppfattningar kring men inte vetat så mycket om. Vi har förmodligen fortfarande en del åsikter och det känns som om vi har ännu fler kunskapsluckor. Det var inte bara fyrverkeriet i gårkväll som var omfattande. Hela USA är stort.
Wednesday, 27 June 2012
Afrika i Massachussets
För ett halvår sedan var näst äldsta dottern i Sydafrika. Med sig hem hade hon en del tidskrifter. Bland annat en som heter: The Africa Report 2012. Mycket intressant läsning. Jag har med den på resan, för att ta till mig all information om samtliga Afrikas stater och mycket mer. Ett par sidor i magasinet har rubriken:
Dining out. Five great African restaurants in the diaspora.De ligger i Beijing, London, São Paulo, Paris och Boston. Den sista heter Karibu Restaurant. Vi bara måste ju besöka denna restaurang. Fast det visade sig att den inte låg i Boston, utan i Waltham. Nu ligger visserligen Waltham bara några mil från Somerville, där yngsta dottern bor. Men pratar man med folket här så är Boston bara själva staden och resten ligger visserligen i närheten av Boston men är inte Boston mer än Sigtuna är Stockholm. Alltså bor yngsta dottern i Somerville, Massachussets. Möjligen i Greater Boston. Eftersom det inte skulle bli så enkelt att ta sig till restaurangen fick vi låna värdfamiljens bil och strax efter sju (vår tid) igår kväll klev vi in genom den oansenliga entrén. Vi gick fram till en disk, som mest likande en svensk matbespisning. VI anvisades ett bord och väntade där. Så kom en kvinna med huvudet (dock ej ansiktet) täckt och det visade sig vara den kvinna som tillsammans med sin man äger och driver restaurangen. Hon var förtjusande. Hon frågade om vi ville ha några samosa som förrätt. Vi tackade ja och in kom tre glas och en kanna vatten samt tre tallrikar med två samosas var. Utsökta! Därefter berättade vår värdinna om menyn. Den framfördes muntligt. Utan prisangivelser. Yngsta dottern beställde tre av rätterna och då sa kvinnan:
Jag plockar ihop lite av varje. Ni blir säkert nöjda.Ja, tänkte vi. Säger hon det, så blir vi nog det. In kom en tallrik med matooke (mosad kokbanan) jordnötssås, cassava, spenat, ris, curry på nötkött och kanske något mer. Mycket gott. Inte starkt men välsmakande, När vi ätit färdigt bad vi om notan men fick då veta att vi först måste äta fruktsallad. OK. Fortfarande utan prisuppgift. Den var också mycket go och innehöll papaya, mango, passionsfrukt och melon. Nej, det var inte alls dyrt. Mycket prisvärt och framför allt väldigt annorlunda. Vi kände oss välkomna till Afrika – mitt i Massachussets. Karibu!
Tuesday, 26 June 2012
Gästbloggare: Samuel Peck
Idag besökte vi ett nyöppnat museum. Det var faktiskt första dagen. Bostonteaparty-muséet. När vi gick in i det som skulle föreställa Old South Meeting House, fick vi en fjäder och varsitt kort, där det stod vilken karaktär vi skulle föreställa i något som liknade en tidsresa. Så den 16 december 1773 blev jag Samuel Peck. Jag ger honom ordet:
Ja, det sista tror jag att Samuel Peck tyckte men jag är inte säker på att det var budskapet i utställningen. Bevisligen har hela Boston Tea Party grejen i dagens politik kommit att handla om helt andra saker, om man studerar det som idag kallas Tea Party Movement. Men det var i alla fall en fin utsällning och vi var bland de första besökarna utan att vi visste om det.
Huzzah, folks! Mitt namn är Samuel Peck. Jag är tunnbindare i Boston och året är 1773. Den engelske kungen hade bestämt att vi skulle betala skatt. Det ville inte vi! Vi tror på friheten och får vi inte vara med och bestämma i det som gäller England, ska inte engelsmännen bestämma över oss. Saken gällde en massa te, som den engelske kungen sänt till Boston, som ligger i New England. Om detta te skulle komma i hamn, måste vi betala skatt. Jag var en av ledarna i upproret. Så vi gjorde helt enkelt så att vi dumpade allt te i vattnet. En av dem som var med, var en femtonårig stearinljusmakarlärling, som heter Joseph Lovering. Denna aktion blev startskottet på den amerikanska revolutionen. Vi som var med tror på demokrati och frihet för alla folk. Ingen stormakt borde få lägga sig i andra länders angelägenheter.
Ja, det sista tror jag att Samuel Peck tyckte men jag är inte säker på att det var budskapet i utställningen. Bevisligen har hela Boston Tea Party grejen i dagens politik kommit att handla om helt andra saker, om man studerar det som idag kallas Tea Party Movement. Men det var i alla fall en fin utsällning och vi var bland de första besökarna utan att vi visste om det.
Tillbakablickar 3
Intrycken från vår resa är många och tillbakablickarna kommer nog att poppa upp i form av olika bloggposter ett längre tag. När vi var i New York besökte vi FN. Vi kom sent på måndagen. det var bara hustrun och jag. Vi fick gå igenom en säkerhetskontroll och lämna väskor mm. denna kontroll fanns i en provisorisk byggnad. När vi kom in i bottenvåningen på själva FN-huset gick vi fram till informationen, för att höra om det fanns någon plats kvar i någon guidad tur. Ja, en i den med guide och en plats i det som kallades "audio tour", där man går runt med hörlurar och lyssnar på en inspelad röst. Vi hade ingen lust att gå olika turer. Personalen förstod och vi kunde vara med på hörlureturen båda två. En anställd gick före oss och såg till att rätt information lästes upp på rätt plats. Vi såg den stora salen där generalförsamlingen möts, säkerhetsrådets sammanträdesrum samt en hel del utställningar. Det var intressant och kändes även lite andaktsfullt att vara just där. Tänk vad FN kunde uträtta om alla länder ställde upp med resurser och var lojala mot fattade beslut. Kanske är vi i Sverige en aning naiva, när det gäller FN's möjlighet att uppnå de mål som sätts upp. Men hellre det än att bli en desillusionerad fatalist.
det var dock trist att se hur själva byggnaderna var slitna och stundtals kändes det symptomatiskt för hela organisationen. Dock sades i hörlurarna att det pågår ett program för upprustning av lokalerna. Hoppas att detta står för en upprustning av hela organisationen.
Generalförsamlingen möts här.
Trasiga stolar i FN talar sitt tydliga språk.
Säkerhetsrådet möts här.
Karl Fredrik Reuterswärds skulptur "The Knotted Gun", står utanför FN-huset.
Det hade varit spännande att få möta Dag Hammarskjöld.
Generalförsamlingen möts här.
Trasiga stolar i FN talar sitt tydliga språk.
Säkerhetsrådet möts här.
Karl Fredrik Reuterswärds skulptur "The Knotted Gun", står utanför FN-huset.
Det hade varit spännande att få möta Dag Hammarskjöld.
Monday, 25 June 2012
Tillbakablickar 2
Fredagen i New Orleans tog ett kliv från jazz till latino. Yngsta dottern älskar salsa och inte minst bachata. Hon hade sett ett youtube-klipp från New Orleans, där ett gäng frisörer dansade bachata i sin frisersalong. Vad göra? Jo, ta reda på adressen och åka dit. Jag följde med. Modern ägnade förmiddagen åt besök på jazzmuseum mm.
Vi tog lokalbuss och det visade sig vara inte fullt så enkelt. Först och främst fick man tillbaka växeln i form av ett tillgodokvitto!! Bra att ha för den som kanske inte kommer tillbaka till N O i första taget och kanske inte heller tänkta åka buss då. Men vad är väl 4 dollar? (Ca 28 kr!) Vi skulle byta buss, hade vi hört, på ett visst ställe men chauffören hade en annan, bättre idé. Så vi klev av på ett annat ställe, gick över en väg och ställde oss vid en annan busshållplats. Där stod vi ett tag, tills det kom en annan buss en bit därifrån. Denne chaufför stannade vid ett rödljus och tutade på oss. Han undrade vad vi gjorde där.
Dessutom blev vi erbjudna skjuts tillbaka till hotellet av en annan frisör, som offrade sin lunch på att skjutsa oss, samt ge oss en rejäl sight-seeing-tur i N O. På lördagen kom han dessutom förbi hotellet med några CD-skivor med bachata-musik till dottern och en present till mig. Det visade sig nämligen vara "Fars dag" på söndagen och han tyckte att det skulle uppmärksammas. Äventyr som detta sätter färg på en semesterresa!
Bussen har redan gått och det kommer en ny först om en timme.Så fick vi nya instruktioner och gick iväg till en bussterminal i närheten. Där såg det inte ljusare ut. Bara en buss inne och den skulle åt ett annat håll. Nåväl, för att göra en lång historia något kortare tog vi till sist en taxi sista biten och kom i alla fall fram till frisersalongen. efter att dottern förklarat att hon sett youtube-klippet (som var ca: 7 år gammalt) blev hon i alla fall uppbjuden av en av frisörerna. Musik sattes på och helt plötsligt dansar yngsta dottern bachata med en frisör i New Orleans. Otippat!
Dessutom blev vi erbjudna skjuts tillbaka till hotellet av en annan frisör, som offrade sin lunch på att skjutsa oss, samt ge oss en rejäl sight-seeing-tur i N O. På lördagen kom han dessutom förbi hotellet med några CD-skivor med bachata-musik till dottern och en present till mig. Det visade sig nämligen vara "Fars dag" på söndagen och han tyckte att det skulle uppmärksammas. Äventyr som detta sätter färg på en semesterresa!
Saturday, 23 June 2012
Tillbakablickar 1
Nu har vi firat svensk midsommar. En av yngsta dotterns vänner hade åkt förbi IKEA och handlat lite sill och knäckebröd. Jordgubbstårta gick att tillverka ändå. Tanken var att vi skulle haft en midsommarstång men vi la ner det projektet. Både vänner till dotterns värdfamilj och till dottern samlades på kvällen och vi sjöng lite svenska sommarsånger, en och annan dryckessång samt berättade lite hur vi gör i Sverige. Under kvällen blev det samtal om olika kulturer och det visade sig att där fanns människor med röttter från Sydafrika, Ukraina, Filippinerna, Kina, Sverige, Colombia, Brasilien, Barbados mm. Det är naturligtvis en del av USA's kultur. Många har rötter i andra länder och det är inte bara OK utan något positivt.
En av höjdpunkterna i New Orleans var båtfärden i träskmarkerna runtom. Vi såg alligatorer och det var ju spännande. Även att hålla i en livs levande alligatorunge. Men det var nog själva miljön som var mest fascinerande. Vi fick också lyssna till en initierad guide som liksom alla andra guider satte in orkanen Katrina i sitt sammanhang. Än idag ser man tydligt efterverkningarna. Självklart var jazzen närvarande hela tiden och vi njöt i fulla drag. Vi var på tre olika jazzkonserter men dessutom lyssnade vi till jazz på gator, i caféer etc. En av kvällarna var vi på Preservation hall, som är en av de äldsta jazz-haken i New Orleans. det var en samling äldre män (samt en yngre kvinna) som spelade av hjärtans lust. det var helt och hållet unplugged och det var bara gamla traditionella jazzlåtar. Underbart! På vår bröllopsdag, den 16 juni, var vi på New Orleans school of cooking. Där fick vi lära oss mycket om Cajunfood och Kreolsk kultur. Mer om det en annan gång. Nu skiner redan solen i Sumerville, en av bostons förorter och vi ska ta en morgonpromenad.
En av höjdpunkterna i New Orleans var båtfärden i träskmarkerna runtom. Vi såg alligatorer och det var ju spännande. Även att hålla i en livs levande alligatorunge. Men det var nog själva miljön som var mest fascinerande. Vi fick också lyssna till en initierad guide som liksom alla andra guider satte in orkanen Katrina i sitt sammanhang. Än idag ser man tydligt efterverkningarna. Självklart var jazzen närvarande hela tiden och vi njöt i fulla drag. Vi var på tre olika jazzkonserter men dessutom lyssnade vi till jazz på gator, i caféer etc. En av kvällarna var vi på Preservation hall, som är en av de äldsta jazz-haken i New Orleans. det var en samling äldre män (samt en yngre kvinna) som spelade av hjärtans lust. det var helt och hållet unplugged och det var bara gamla traditionella jazzlåtar. Underbart! På vår bröllopsdag, den 16 juni, var vi på New Orleans school of cooking. Där fick vi lära oss mycket om Cajunfood och Kreolsk kultur. Mer om det en annan gång. Nu skiner redan solen i Sumerville, en av bostons förorter och vi ska ta en morgonpromenad.
Friday, 22 June 2012
Äntligen i Boston
efter helt fantastiska dagar i New Orleans och Florida är vi nu äntligen hos yngsta dottern i Boston. Vi har blivit väl mottagna av hennes värdfamilj, där hon är au pair. Barnen är härliga och huset charmigt. Ikväll ska vi iväg och titta på en dansuppvisning, där dottern så klart är med.
Mycket skulle jag vilja skriva om resan hittills. Men det vår vänta tills det blir lite lugnare någon dag. Vi kommer ju att vara en del av denna familj en vecka drygt. Säkert blir det stunder över, som bland annat kan fyllas med lite bloggande om de upplevelser vi haft de senaste två veckorna.
Det har dock varit skönt att vara nästan helt utan internet. Internetcaféer är inte så vanliga i USA och vad hjälper det att det finns wifi på hotell och även på flygplanen, när man varken har laptop eller i-phone med sig? Så vi har gjort annat än fb, blogg och twitter. Helt OK, det med.
Monday, 11 June 2012
Sunday in NY
This day started with Holy Communion in St. Paul's Chapel. A special service. The liturgy was most probably the ordinary Episcopal liturgy. But it was still very different from what we have experienced so far. While we were celebrating Holy Communion tourists were walking around in the church. It was meant to be like that. In the program as well as according to what the priest said, this was the idea. Obviously very few people belong to this congregation. Most of the visitors come only one time or a few times. But those who belong to the congregation were very active and made every effort to include the rest of us as well as the tourist who were in the chapel just as visitors.
I especially liked the prayers. People felt free to fill in their own prayers. As I have already written we danced to the altar and stood around the altar during the eucharistic prayer which was actually a sung prayer right trough.
The sermon I did not enjoy, though. It was more like a speech. But altogether the atmosphere was welcoming.
After enjoying Central Park and the Guggenheim museum I went back to Tribeca and spent one and a half hour with an orthodox priest I met in Kalmar 2007. His name is Leonid Kishkovsky and he is deeply involved in the World Council of Churches. He is serving on the Central Committee and it was very interesting to discuss the ecumenical situation with him.
By the way, Tribeca, where we stay is an interesting name. It means: Triangle Below Canal. I have not seen the Canal yet, but we walked down Canal Street this evening and ended up in Little Italy where we had supper. Nice, Italian food. And now it is time for bed, after the second day in NY.
Sunday, 10 June 2012
Yesterday and this morning in NY
We went to the Metropolitan. But it was not opera, as I had thought. It was Ballet. Also nice but I was actually longing for some singing. The youngest daughter, though, loves dancing.
That's why it was so good to attend church in S:t Paul's Chapel, next to ground zero. After the first part of the liturgy we danced from the pews to the altar to share in the communion. It was a very different service, where we still recognized every part. More about that later.
Now we are going to Central park.
Saturday, 9 June 2012
First day in NY
We woke up this morning after a good nights sleep. We had made arrangements to meet Andreas, a friend from twenty years back. It was really nice to have a real American breakfast together with somebody like Andreas. Around 12 we stood outside the metro station Chambers street and Andreas said:
It is not likely that Matilda will come up right here.I answered:
Hopefully she will.And just then she came. Andreas had to leave and we went to the hotel, just next to the station. After just leaving her baggage on the room we left for lunch and sight seeing. We walked down to the southern tip of Manhattan and took a ferry to Staten Island and saw Statue of Liberty and Ellis Island. From a distance. Back again to Manhattan and a nice walk back to the hotel. Right now we are preparing for dinner and later tonight Opera. At Metropolitan. Nice! The journey from Kalmar yesterday was interesting. We were in time to Copenhagen. From there the plane was late, due to bad weather in London. So we were re-booked on another BA flight to Newark. A few hours before arrival we moved into some real turbulence. I had a glass of juice, which flew up in the air and fell on the floor. One of the flight attendants fell on the floor. But it was just bad weather. Nothing serious happened. We arrived to Newark a fe hours after schedule and got our luggage directly, caught a taxi and got to the hotel after only half an hour. It is a nice hotel but the room was facing the street. Lots of noise. I am writing "was facing" because now we changed rooms and hopefully the next night will be without all the noise. It is really a privilege to be able to visit another country like this, meet other cultures and get so many new impressions. And to be on a leave for three weeks. And best of all: to meet ones youngest daughter. After such a long time. I like!
Wednesday, 6 June 2012
Jesusmanifestation i Kalmar 2012
Nationaldag och även ekumenisk Jesusmanifestation. Mycket folk och stor variation.
När Två Systrars församlings lovsångsteam inte kunde använda fjolårets transportmedel, en Grålle, p g a punktering, blev det bil och släpkärra. Jag blev utsedd till chaufför. Stor ära!
Kantor Gunnel gav mig särskilda instruktioner att inte köra på personerna som bar banderollen.
Vi kom fram till Larmtorget, där även tre andra processioner slöt upp.
En av dem som bar vår banderoll var Angelica Grön. Ordförande för Svenska kyrkans unga i S:ta Birgitta församling. På scenen stod Bengt Johansson och ledde lovsången.
På Larmtorget fanns representanter för The Redeemed Christian Church of God. Från Nigeria. Lokalavdelning i Karlskrona. Jag tyckte de sa att de kom från Kosta. Vet inte om det stämmer.
Efter mässan på Stortorget, som leddes av biskop Jan-Olof Johansson, blev det asiatisk dans. Vilka de var vet inte jag. Men vackert var det.
Och efter dansen blev vet karateuppvisning. En härlig dag. Solsken. Mycket folk. Jag tror Jesus trivdes!
När Två Systrars församlings lovsångsteam inte kunde använda fjolårets transportmedel, en Grålle, p g a punktering, blev det bil och släpkärra. Jag blev utsedd till chaufför. Stor ära!
Kantor Gunnel gav mig särskilda instruktioner att inte köra på personerna som bar banderollen.
Vi kom fram till Larmtorget, där även tre andra processioner slöt upp.
En av dem som bar vår banderoll var Angelica Grön. Ordförande för Svenska kyrkans unga i S:ta Birgitta församling. På scenen stod Bengt Johansson och ledde lovsången.
På Larmtorget fanns representanter för The Redeemed Christian Church of God. Från Nigeria. Lokalavdelning i Karlskrona. Jag tyckte de sa att de kom från Kosta. Vet inte om det stämmer.
Efter mässan på Stortorget, som leddes av biskop Jan-Olof Johansson, blev det asiatisk dans. Vilka de var vet inte jag. Men vackert var det.
Och efter dansen blev vet karateuppvisning. En härlig dag. Solsken. Mycket folk. Jag tror Jesus trivdes!
Nationaldagsfunderingar
Klockan var nog bara drygt 5 när Ludde, vår hund, bestämde sig för att det är dags att gå upp. Nåväl, vädret var tilltalande och jag hade energi för att bland annat leta igenom några pärmar efter fakturor, som kommer till pass, när huset så småningom ska säljas. Dessutom behövde jag läsa några dokument, som jag fått via mejl. En annan uppgift var att plocka ihop papper, kartong och plast, för att bära iväg till återvinningen.
Nationaldag! Ludde är född i Sydafrika, bodde fem månader i Nederländerna och har sedan dess varit en svensk hund. Vad händer nu? Ska han tillbaka till Sydafrika eller blir han kvar i Sverige? Just nu känns det som en öppen fråga. Är han en afrikansk lejonhund, som en av grannarna säger eller är han en svensk tiger?
Sedan vi berättade att vi ska flytta tillbaka till Sydafrika i början av 2013 har vi mötts av många reaktioner. En del starkare än andra. Självklart bär jag också på många olika reaktioner. Uppbrott både ger och tar energi. En reaktion som vi fått i mejl från Sydafrika är:
Välkommen tillbaka till ert andra hemland.Det blir väldigt påtagligt denna dag: Ja, så är det. Det blir tredje gången jag bor i Sydafrika och andra för hustrun. Vi har en stor del av vårt hjärta i Sydafrika och vi trivs oerhört bra. Trots alla problem som finns i landet. På grund av alla underbara människor. Men nu ska jag i alla fall gå ut och hissa den svenska flaggan! Det är lika självklart. Sverige är och förblir vårt första hemland. Att kunna härbärgera två länder i sitt hjärta ser jag inte som något särskilt stort problem. Inte svårare än att kunna älska mina fem barn med samma kärlek. Därefter blir den en promenad till återvinningen och sedan en runda med den afrikansk-svenska lejon-tigern.
Sunday, 3 June 2012
Birgittakyrkan – nästan mitt i Berga
Förra året brann en del av Berga Centrum. Det ledde till att Berga-kommissionen bildades, där min kollega Kristina Rosenquist och kyrkorådets ordförande, Victor Ramström, deltagit. En av punkterna på visionen om ett förnyat Berga var att ordna en marknad. Berga Marknad! Det var idag det var dags. Vädret var gott. Mycket vind, nästan inget regn. Solen var närvarande.
Jag låste upp kyrkan vid 8, för att släppa in Hanne, som skulle börja bre mackor till marknadscaféet. Sedan gick jag upp till Berga Centrum och träffade marknadsgeneralen, Ulf Berg, och ett antal redan aktiva marknadsfixare. Det var ingen knallemarknad. I stället bord för loppis, en scen för underhållning, lotterier mm.
Kl 10.30 började vi marknadshögmässan med mycket sång. Nej, det ramlade nog inte in särkskilt många marknadsbesökare, men så ligger ju kyrkan en liten bit från Berga Centrum. God atmosfär och framför allt var meningen att vi skulle avsluta högmässan med att gå i procession till Berga Centrum. Som vanligt avslutade vi med orden:
Visa oss Herre, din väg.
Och gör oss villiga att vandra den.
Under psalm 89 – Se, jag vill bära Ditt buskap, Herre …. Vandrade säkert 70 personer upp till Berga Centrum. Först kyrkorådets ordförande med korset. Vi hade sjungit psalm 398: Vi reser ett tecken, rättvisans tecken … och det gjorde vi nu. Sedan Karolina och Victoria med ljus och så kören och kyrkfolket. Jag hade mässhake i guld.
Marnadsgeneralen gick med sista biten. Det var hans förslag. Fint! En av sångerna från scenen hämtades från Sondomässan. Från Zimbabwe. Medan vi sjöng: Herren frid vare med dig … gick jag runt framför scenen, tog människor i handen, tittade in i deras ögon och sjöng: Herren frid vare med dig! Mäktigt. Först då fick jag klart för mig att vi borde gjort detta tidigare. Men något har legat för. Det har inte varit svårt att komma in i församlingen men jag har haft svårt att hitta kanalerna in i samhället och stadsdelen. Branden var en i alla avseenden oönskad händelse och inget att romantisera över. Men samtidigt verkar det som att något nytt kan födas ur askan. Fågel Fenix! Helt klart känner jag efter 6 år många människor. Men det har inte funnits särskilt många tillfällen under dessa år, som gett samma känsla som förmiddagens upplevelse.
Ett hundratal personer letade sig in i Ulfåsasalen och vårt marknadscafé, där trogna Hanne och Kerstin arbetade under ledning av Eje. En fin dag i Birgittakyrkan och en fin dag i Berga.
Saturday, 2 June 2012
Antoinette Sithole
Vi blev hembjudna till goda vännerna Ebbe och Lena. Ebbe Westergen är ordförande (president) för organisationen Bridging ages. I vanliga fall arbetar han vid Kalmar länsmuseum med kulturmiljöpedagogik. Vi visste att vi skulle få träffa fyra sydafrikanska gäster, som varit i Kalmar under veckan och är på väg till en konferens i Turkiet. En av dem, Trinity, bor i Pietermaritzburg, dit vi flyttar nästa år. Spännande. En annan heter Mpho och en tredje Bongani. Bongani fick min avhandling. Han håller på med ett par kapitel till en bok, som berör samma saker som jag forskat kring. Den fjärde personen var Antoinette. Alla fyra arbetar på olika museer i Sydafrika. De är också involverade i arbetet med tidsresor och hör till organisationen Bridging ages.
Men självklart måste jag skriva om Antoinette. Här på bild med hustrun.
Jag har set Antoinette på bild så många gånger att jag knappast längre minns det. Men då har jag aldrig sett henne. Fokus har varit på hennes bror, Hector, som bärs utav en man. Mannen jag alltid trott var hans far, var i själva verket en främling vid namn Mbuyisa Makhubo. Händelsen ägde rum den 16 juni 1976 i Soweto, Johannesburg. Soweto, som låter afrikanskt men betyder South West Townships. Skolbarnen i Soweto fick nog av att tvingas använda afrikaans som undervisningsspråk. Antoinette berättade vid matbordet att de säkert var över 20 000 barn som demonstrerade. Det var tänkt som en fredlig manifestation men mycket gick snett. Polisen började skjuta och under de dagar eller veckor som upploppen pågick dödes hundratals skolbarn. Den förste var hennes bror, Hector, 10 år. Han skulle egentligen inte varit där. Det var de äldre barnen som demonstrerade. Men många yngre var nyfikna och drogs med. Antoinette, eller Toto, som hon också heter, var 16 år.
Efter det blev 16 juni en speciell dag i Sydafrika. The Soweto Day. Åren mellan 1976 och 1981 var det ständiga upplopp kring denna dag. När jag bodde i Sydafrika deltog jag i ett möte den 16 juni 1982 i Kimberley. Ungdomarna i kyrkan tog med mig men först såg de till att jag fick en prästskjorta på mig. För min egen säkerhets skull. Jag minns fortfarande tydligt hur laddad stämningen var. Talen och sångerna. Jag minns en ung, svart man som talade om hur de vita tagit över deras land och jag stod längst bak längs väggen och kände mig allt annat än bekväm. Idag kallas den 16 juni Youth Day och är en allmän helgdag. Det är också vår bröllopsdag. Sydafrika är vårt andra hemland och det var härligt att få träffa fyra sydafrikaner i kväll. Att träffa Antoinette satte igång många tankar. Det museum hon arbetar vid finns i Soweto och heter Hector Pieterson Museum.
Jag har set Antoinette på bild så många gånger att jag knappast längre minns det. Men då har jag aldrig sett henne. Fokus har varit på hennes bror, Hector, som bärs utav en man. Mannen jag alltid trott var hans far, var i själva verket en främling vid namn Mbuyisa Makhubo. Händelsen ägde rum den 16 juni 1976 i Soweto, Johannesburg. Soweto, som låter afrikanskt men betyder South West Townships. Skolbarnen i Soweto fick nog av att tvingas använda afrikaans som undervisningsspråk. Antoinette berättade vid matbordet att de säkert var över 20 000 barn som demonstrerade. Det var tänkt som en fredlig manifestation men mycket gick snett. Polisen började skjuta och under de dagar eller veckor som upploppen pågick dödes hundratals skolbarn. Den förste var hennes bror, Hector, 10 år. Han skulle egentligen inte varit där. Det var de äldre barnen som demonstrerade. Men många yngre var nyfikna och drogs med. Antoinette, eller Toto, som hon också heter, var 16 år.
Efter det blev 16 juni en speciell dag i Sydafrika. The Soweto Day. Åren mellan 1976 och 1981 var det ständiga upplopp kring denna dag. När jag bodde i Sydafrika deltog jag i ett möte den 16 juni 1982 i Kimberley. Ungdomarna i kyrkan tog med mig men först såg de till att jag fick en prästskjorta på mig. För min egen säkerhets skull. Jag minns fortfarande tydligt hur laddad stämningen var. Talen och sångerna. Jag minns en ung, svart man som talade om hur de vita tagit över deras land och jag stod längst bak längs väggen och kände mig allt annat än bekväm. Idag kallas den 16 juni Youth Day och är en allmän helgdag. Det är också vår bröllopsdag. Sydafrika är vårt andra hemland och det var härligt att få träffa fyra sydafrikaner i kväll. Att träffa Antoinette satte igång många tankar. Det museum hon arbetar vid finns i Soweto och heter Hector Pieterson Museum.