Saluhallen - javisst!

Även om svärfadren inte lyckades med sin kommentar denna gången, så blev det 56-årig bröllopslunch på saluhallen idag vid tolvtiden. Bremerssons matupplevelser rekommenderas. Det blev visserligen ingen utav de maträtter, som jag publicerade på bloggen igår. Däremot åt vi Wallenbergare (biff på kalvfärs) med potatismos, skirat smör, gröna ärtor och mycket god lingonsylt. Kaffe på maten med några praliner från Johannas choklad, som också finns i saluhallen.
En mycket bra start på årets sista dag.

Sånt som jäser och sånt som gror

Sista föreställningen Byteaterns ”Sånt som jäser och sånt som gror” var en tänkvärd upplevelse. Vi känner Johan Sanne, manusförfattaren, en smula. Han är med i styrelsen för Världsbutiken i Kalmar. Den pjäs han skrivit och som Bodil Göransson regisserat handlar om vårt behov av mat, hur orättvis världsordningen är och hur de fattiga ändå kan sluta sig samman och hur mat kan produceras, så att den hungrige får något att äta.
Mitt i föreställningen sker någon slags långfredag, när ett litet hus rent fysiskt brinner upp och ett sädesfält, bestående av trägafflar, skövlas. Men det hindrar ändå inte pjäsens huvudpersoner lyckas baka bröd, som vi alla får smaka av. Ja, det bakas bröd i föreställningen och det femtiotal personer som publiken utgörs av, får dela brödet med varandra. Det blir en närmast eukaristisk upplevelse och den hungriga dockan, Parvin, får också äta sig mätt.
Som vanligt är dockorna halva behållningen. Både det sätt på vilket de skickliga skådespelarna hanterar dem och dockorna i sig. Mot slutet kommer en docka fram, som är så skickligt gjord, att man nästan tror att Mahatma Gandhi själv kommit in i rummet. Hans slut replik fastnar och blir sammanfattningen av pjäsens budskap:

Maten räcker för allas behov men inte för allas begär.

Saluhallen i Kalmar

Imorgon är det nyårsafton. Det är i vissa avseenden en speciell dag. Årets sista och för många en dag med stora förväntningar. I andra avseenden är det en helt vanlig dag. 24 timmar. Inget konstigt. För svärföräldrarna är det bröllopsdag. Med andra ord en mycket speciell dag. Imorgon gläds de över hittills 56 år som gifta makar. Och vi är många som gläds med dem.
Därför kommer vi att bjuda dem på lunch på Bremerssons matupplevelser. Det är restaurangen på saluhallen. Det ska bli spännande. Vi har inte varit där. Men det ska också bli spännande, för i skrivandes stund vet inte svärföräldrarna om att de är utbjudna.
Kommer de att tacka ja? Har de andra planer? Ja, det är frågor som den nyfikne eventuellt kan få besvarade i kommentarfältet. ( D v s om svärfadren har ordning på sina inloggningsuppgifter. Vilket han brukar ha!)
Så nu börjar en orolig väntan: kommer ett jakande svar eller får vi gå dit själva? Bord för 4 är i alla fall bokat och såhär ser menyn ut.

Fisk: fiskgryta med vintergrönsaker med apelsinrostad fänkål, handpillade räkor och musslor samt olivaioli
Kött: grillad grisrygg med ljumen potatissallad, fetaost samt paprikaviniagrette
Chark: torkade isterband ifrån gullaskruv serbveras med grädddfilsstompad potatis samt rödbetor och kapris
Soppa: gratinerad fransk löksoppa
Rawfood: Elisabeth`s raw food, vegetariskt allternativ där du kan välja mellan ett par olika rätter varje dag

Polisen och maktspråk

Hustrun och jag avser att åka till det stora landet i väster (inte Norge) nästa år. För att hälsa på yngsta dottern.
För att kunna köpa biljetter måste vi ha giltiga pass. Våra nuvarande tar slut i mars, så vi åkte till polisen nyss. I akt och mening att beställa nya pass. Det gick inte så bra. När vi kom in sa assistenten direkt:

Men vi har gått ut med sååå mycket information att vi inte tar emot passbeställningar i mellandagarna.

Verkligen? Jag hade inte sett någon information, så jag frågade om det stått på deras hemsida.

Jo, det har det.

Pyttsan. Såhär ser det ut när jag söker polisen i Kalmar.



Men det är klart – det är ju jag som medborgare, som ska stå där med dumstruten, för att jag inte har sett upp tillräckligt.

Symaskins-Arne och genusperspektiv

Nu har hustruns symaskin inhandlats. På en butik i Kalmar, som heter Symaskins-Arne. Det hela måste resultera i en bloggpost. Dels uppstod i affären ett antal ordvitsar. Dels ett antal lärdomar. Vitsarna först.
Vi kommer in i butiken och möter en hund, som leker med sax (!). Jo, faktiskt! Då tänkte jag:

Här kan man nog göra sig ett klipp ...

När maskinen var köpt och betald, så fick hustrun ett antal spolar på köpet.

Va’ nu då? Spolar Du min hustru? ...

Dessutom fick hon några nålar – även de på köpet. Fick mig att tänka på akupunktören, som klagade på sin dåliga lön:

I jämförelse med en kirurg är min lön att betrakta som rena rama nålpengar ...

Men vi fick också en undervisning i genuslära. När maskinen skulle betalas skojade han och frågade om vi inte skulle ta den för 30 000 istället.

- Va! Finns det så dyra maskiner, sa jag!
- Javisst, det finns för 80 000 eller 100 000

Vi trodde att dessa mest säljs till företag men fick veta att det ofta är i hobbysyfte man köper dem.
När mannen köper en motorcykel för samma summa är det ingen som höjer på ögonbrynen!
Nej, det är ju sant. Lika sant är att symaskinen förmodligen gör mer nytta och mindre skada än motorcykeln.
Eller som mannen, som varit på dåvarande jaktbutiken tvärs över gatan och köpt en bössa för 40 000 med vilken han skulle skjuta lerduvor. Han vägrade betala 6 000 för en symaskin till sin lagvigda.

Symaskins-Arne kändes som ett naturligt inslag i bloggosfären. Fast där finns han ju redan. Vi fick höra historien. Tillsammans med hustrun träffade han på Robert Aschberg, när denne och Gert Fylking var ute och samlade in pengar, för protstatacancer-forskning. De träffade Aschberg på kvällen och när de skänkte en summa pengar, kändes det säkrast att skriva upp på en lapp, från vem det var. Morgonen därpå hittade Aschberg lappen och pengarna i sin byxficka och skrev om det på sin blogg. Två gånger. Kul! Bland annat under rubriken: Mysteriet med ”Symaskins Arne".

Mostrets gåva

Familjen har ett moster. Det kallas så! Ibland håller mostret tal. Detta skedde vid gårdagens julmiddag. Kallrökt lax till förrätt, anka à l’orange till varmrätt och hemlagad ostkaka till efterrätt. Trevligt och gott. Jag inledde med ett tal utifrån upplevelser under julförberedelserna.

Motivet var en pappersjulbonad, där man kan urskilja sex personer. En förmodad mamma, tre döttrar och två söner. Nog så passande. Men frågan infinner sig: var är pappan? Utifrån detta talade jag något om situationen i huset dagarna före jul, när fadrens juldepression slår ut i full blom. Speciellt denna jul, när ingen av de tre döttrarna fanns på plats och hustrun var själv med maken och de två sönerna. I mitt middagstal var min poäng att själva bonaden beskriver mitt utanförskap. Ända tills äldste sonen säger:

Men pappa, vem är det då som tagit bilden?

Alltså är jag med och så är det naturligtvis. Vi deltar alla på olika sätt i julförberedelserna och i vår familj, liksom i varje familj, försiggår ett spel kring vem som gör vad, vilka traditioner som är viktiga eller kan slopas osv.
Nåväl, detta fick igång mostret, som vid middagens avslutning tog till orda och högt mediterade över hur julförberedelserna i släkten skulle se ut om familjens kvinnors drog sig tillbaka och lät männen agera projektledare. Ett tankeexperiment. Men ett spännande sådant.
Nu är det Annadag jul och jag tänkte: dags att ta initiativ och bli nästa juls projektledare. Punkt 1 blir att ur förrådet plocka fram den låda, som bär texten:
Julsaker som inte används.
Något kommer att sparas, en del kanske skänkas till stadsmissionen men det mesta är nu slängt. Inklusive yngste sonens egenhändigt tillverkade lucia och organga stjärngosse.

Arbetsledare 9 - julledig

Ibland samtalar vi bland anställda om skillnaden mellan arbete och fritid. Ett potentiellt problem för den som har kyrkan som arbetsplats är att gränserna suddas ut. Nu är inte kyrkligt anställda ensamma om detta. Hur är det för en lantbrukare, exempelvis? Eller inom en stor del av restaurangbranschen? Många egenföretagare har det heller inte så enkelt.
Men det finns skillnader. På den kyrkliga arbetsplatsen är det många andra som engagerar sig ideellt. Så är det vanligtvis inte på en restaurang eller inom det privata företaget. I församlingen uppstår då lätt en situation att de frivilligt engagerade får lite för mycket att göra. Frivilligheten blir ett begrepp som töms på innehåll. Man känner sig inte längre frivillig. Man känner sig tvingad, nödgad att ”ställa upp”. Så är det också i föreningslivet. Någon vill avsäga sig ett uppdrag och andra övertalar henne eller honom att sitta kvar. Då är inte bara frivilligheten i fara. Även demokratin.
På den kyrkliga arbetsplatsen är det lätt gjort att de anställda känner skuld över alla utarbetade frivilliga och tänker:

Men jag har ju också en fritid. Jag kan ju också ställa upp ideellt i församlingen.

Det låter i förstone väldigt bra. De frivilligt engagerade jobbar kanske 40 timmar på sin vanliga arbetsplats och sedan gör de ett antal timmar ideellt i församlingen. Den kyrkligt anställde borde ju vara beredd till samma uppoffring. Inte sant?
Jag håller inte med! Låt mig förklara varför. Jag menar att vi måste skilja på Gud och församlingen. Gud vill jag ge all min tid. 24-7. Det finns inte (eller borde inte finnas) en sekund i veckan, som inte är Guds tid. Alltså handlar det inte om att ge några timmar extra till Gud. Gud vill ha hela mig! All min tid!
Är jag nu kyrkligt anställd och ägnar 40 timmar åt organiserat församlingsarbete är det bättre för alla om resten av min tid ägnas något annat. Familjen, fritidsengagemang etc. Varför inte avkoppling? Då blir jag väl en bättre kyrkoarbetare.
Men vad jag än gör på min fritid vill jag ge även den tiden till Gud. Så tror jag! Därför ska jag nu med gott samvete vara ledig resten av detta år. Men min Gudsrelation tar jag aldrig ledigt ifrån. Jag kan ju inte ta ledigt från livets källa. Gud som i julen visar sig vara Immanuel: Gud med oss!
Därmed hoppas jag också att Du som läser detta upplever en, i ordets alla bemärkelser, God Jul!

Julavslutning – accomplished

En skola igår. Montessoriskolan. Två skolor idag. Djurängsskolan och ena halvan av Västra Funkaboskolan. Andra halvan fick kollegan ta hand om tillsammans med Östra Funkaboskolans två föreställningar.
Vad kan sägas om detta? Mycket. Jag väljer tre små glimtar.

1) Man får de svar man förtjänar!
På Montessoriskolans avslutning igår frågade jag barnen vad som saknades i julkrubban. (Där låg inte Jesusbarnet, som vi lägger dit på julafton.) Svaret kom direkt:

De tre vise männen!

Tablå!

2) Ombytta roller
Djurängsskolans avslutning slutade med att personalen sjöng för eleverna. En ny trend kanske? Det uppskattades dock och applåderna blev ljudliga mer än vanligt. Min reflektion är att många av de anställda inte fick sjunga, när de var elever. Tyvärr är det ju alltför vanligt med berättelser om människor, som av sin lärare fått veta att de helst borde vara tysta. Om det kan få eleverna att frimodigt sjunga de också är det ju bra.



3) Kära Örebroare …
När jag sedan skulle prata på Västra Funkaboskolans avslutning så sa jag visserligen rätt namn på skolan i början av avslutningen. Men i mitt tal, råkade jag säga Djurängsskolan. Det fick jag klart för mig, när rektorn inledde sitt tal med att påpeka mitt misstag. Jag tror (hoppas) att det var med glimten i ögat – men helt säker är jag inte.

Avslutningsvis två kommentarer:
Jag hoppas ha semester i juni, när det bär till igen. Det börjar bli ansträngande att dansa på denna slaka lina. I vanliga fall känns det bara fint att få välsigna. Att just välsignandet är ifrågasatt är besvärligt. På Montessoriskolans avslutning började jag välsignelsen med orden:

Herren vare med er!

Det är ju inte fel men det var liksom inte min tanke att de orden skulle slinka ur munnen på mig.
Kommentar två får bli med en bild, på pojken som är mer intresserad av att studera julkrubban än att sjunga med klassen. I like!

Skolans julavslutning i kyrkan igen

Av någon anledning dyker frågan om skolavslutningar i kyrkan upp i tidningarna med jämna mellanrum. Företrädelsevis denna tid på året eller i början av juni. Ibland blir jag intervjuad. Så hände häromdagen och idag kom en artikel i Östran.
Om skolan väljer att lägga sina avslutningar på annan plats är det helt enkelt skolans beslut. Men egentligen är det märkligt att alla religiösa inslag ska förbjudas i det offentliga rummet. Jag håller med Helle Klein, som i förra numret av Kyrkans Tidning skriver:

Nyateisterna blandar ständigt samman den sekulära staten med det sekulära samhället. Det finns knappast någon i den svenska debatten som företräder idén att staten ska vila på religiös grund. Däremot hör självklart religion liksom kultur, politik, vetenskap och allting annat till själva samhället. Religion är en del av offentligheten liksom andra yttringar från folkrörelser och föreningar i civilsamhället.

Om samhället plockar bort religiösa uttryck i skolan, hjälper det inte våra barn och ungdomar. Hur ska de kunna förhålla sig till religion om de inte får möta den? Hur rustade blir det uppväxande släktet att stå emot religiös extremism om de aldrig får möta religion?
Men fortfarande är det skolan som äger problemet när det gäller skolavlutningarnas vara eller icke vara i kyrkorna.

Hur bloggar de mäktiga?

Ibland läser jag andras bloggar. Låt mig kommentera två stycken. Dels högsta hönset (tuppen) i Kalmar kommun - Johan Persson. Dels högsta hönset (tuppen) i Svenska kyrkan.
Johan Persson hade följande bloggpost i torsdags.


Han citerar sig själv, märker man, när man läser närmare. Vilket rimligen innebär att han inte bloggar själv. Svagt, tycker jag!




Ärkebiskopen bloggar själv, det framgår med önskvärd tydlighet. Såhär skriver han i sin senaste bloggpost den 12 december. Lite spännande, för en ärkebiskop. Men bättre än att han en spökbloggare.

Bloggare ska vara på och vara flitiga. Så jag är ingen riktig bloggare. Men ni som ändå har tålamod att titta in här då och då har min beundran. Det går ju ett par veckor mellan inläggen.. Jag ser heller inte detta forum som mitt åsiktstorg. Jag har svårt att få ihop det med uppgiften som ärkebiskop. Det här blir mer lite småprat och delande av en del av det som upptar mina dagar. Och kanske någon förklaring av ”voffor gör di på dette viset”.

Skattereduktion - nej tack!

Egentligen är jag förvånad att jag missat den ändring som inträder efter årsskiftet. Att man får skattereduktion för gåvor till ideell verksamhet. Jag såg det inte förrän nu. Först på facebook. Någon hade skrivit om skattereduktionen:

Vilken nyårsklapp - låt oss passa på direkt det är möjligt - t.ex. som avslutning av julinsamlingen på trettondedag jul!

Javisst, tänkte jag. Så bra. Då kan man ge mer. Men så hade en annan facebook-användare länkat till aftonbladet och Fredrik Virtanen.
Virtanen säger många tänkvärda saker. Inom Svenska kyrkans internationella arbete är detta inget nytt. Man kan ge av många olika skäl. Ibland har det känts som att vi inte ger för att andra behöver det, utan för att vi själva behöver ge, så att vi känner oss bättre.
Medaljen har både en framsida och en baksida. Så är det väl alltid. Alla har vi olika bevekelsegrunder. Självklart är det bra att vi människor vill dela med oss. Även om vi bland annat gör det för att må bättre, känna oss bättre. Ett gott samvete är väl inte fel?
Men om detta blir den enda anledningen, då bryr vi oss inte om vad vi ger till. Bara någon tar våra pengar och vi får känna oss präktiga. Virtanen beskriver detta, när han säger att välgörenhet är en slags konsumtion.

I jul är en ko till en familj i ett fattigt land den nya bakmaskinen, årets officiella julklapp är den färdiga matkassen som Stadsmissionen uppmanar att man skänker till någon som verkligen behöver den.

Kopplar man sedan skattereduktionen till nedmonteringen av välfärden, ja då lämnar den en besk eftersmak. Om samhället inte längre förmår bära medborgarna utan de ska förlita sig på andras välvilja – vart är vi då på väg?
På regeringens hemsida läser jag:

Regeringen lade i budgetpropositionen för 2012 fram förslaget om skattereduktion för gåvor till ideell verksamhet. Förslaget i sin helhet finns att läsa i budgetpropositionens första del, kapitel 6:16 (sid 442-482).

Den 23 november 2011 godkände riksdagen förslaget, vilket innebär att det kommer att införas som planerat den 1 januari 2012.

Man kan också läsa mer på skatteverkets hemsida.
Ska det alltså bli så? Att redan rika människor kan fortsätta ge det de brukar och så kunna dra av delar av gåvan på skatten?
Jag har både råd att betala skatt och dela med mig av mina pengar. Till mina systrar och bröder i Sverige såväl som till systrar och bröder i andra delar av världen. Ambrosius, kyrkofadern, skrev på 300-talet:

Jorden ska brukas av alla, alla gemensamt, alla tillsammans. Den känner inga rika, bara fattiga, som den föder. Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige. Det är en del av hans eget som du ger tillbaka.

Det minsta man kan begära av den som begär skattereduktion för en gåva är att han eller hon ger denna reduktion också. Allt annat vore hyckleri!

Min dotter, mångsysslaren, 3

Det går inte att låta bli att länka till näst äldsta dotterns senaste inlägg på Svenska kyrkans agera-blogg:
En bloggpost handlar om möte med olika delegater.
En annan bloggpost om mötet med företrädare för olika religioner.
Det jag blev mest imponerad över var dock hennes bloggpost med funderingar kring dåligt samvete. Mycket djupsinnigt!

Dåligt samvete är något som bör [få] en att agera, inte sticka huvudet i sanden som USA gör. Kanske tycker de att det räcker att ha dåligt samvete. [Att] detta skulle vara någon slags kompensation. Sådana passiva tankar har jag inget till övers för. Jag brukade säga samma saker till personer jag talade med när jag jobbade som värvare för Läkare Utan Gränser. De brukade avbryta mig och säga att jag gav dem dåligt samvete, men jag brukade kontra genom att säga:

”Jag ger dig inte dåligt samvete, det är något som du själv sätter igång när du låter bli att göra något som du kan göra. Jag ger dig bara en möjlighet att faktiskt kunna sätta igång med att göra världen lite bättre, sedan är det upp till dig om du gör det eller inte”.

Jag skulle kunna säga exakt samma sak till USA, Kanada och alla andra som blockerar förhandlingarna här på klimatmötet.

Sydafrika i Kalmar

Igår var vi Kalmarsalen. Äldsta dottern hemma. Vad kunde passa bättre än att gå på konsert. Lite tveksam var jag. Fick tipset av en musiklärare på Kalmar musikgymnasium. Det fällde avgörandet. När ungdomarna sjön Baba Wethu på gudstjänsten på världsaidsdagen tänkte jag: jag vill höra mer! Och mer blev det.
Organisationen Star for life ger möjlighet för ungdomar i Sydafrika att under tre år få en utbildning, som syftar till att få ett bättre självförtroende. Konserturnén heter Marching for life och är en del av Star for life, om jag förstår det hela rätt.
Triple & Touch (Göran Rudbo och Ken Wennerholm) är djupt involverade i detta arbete och ledde föreställningen. Svenska stjärnor som Molly Sandén och Gladys del Pilar var med. Behållningen var dock samspelet mellan de sydafrikanska ungdomarna och de svenska, dryga hundratalet, gymnasieeleverna.
Självklart var det för oss känslan av att för ett ögonblick vara i Sydafrika, som var höjdpunkten. Samt att äldste sonens flickvän var med i kören och att vi kände ljudteknikern, som kommer från Aneby. En härlig kväll.
På väg ut köpte vi några skivor och kunde hälsa på några av sydafrikanerna på isiZulu. Det uppskattades.

Radikalisera klimatpolitiken nu

Jag fick en länk till ett upprop om en mer radikal miljöpolitik. Det kan verkligen vara på tiden. Enligt Aktuellt ikväll (6 december) hamnar Sverige efter i satsningar på miljön. Det måste vi ändra på. Såhär lyder uppropet. Längst ner finns en länk, som Du kan klicka på och skriva under. Det har jag gjort!

Vi som undertecknar detta upprop är oroade av den globala uppvärmningen. Det som förenar oss är två saker.
Det ena är att vi tillhör den rika delen av världens befolkning. Det andra är att vi är beredda att acceptera politiska beslut som kan leda till lägre privat konsumtionsnivå och till en förändrad livsstil, till exempel när det gäller transporter och matvanor. Detta under förutsättningen att resultatet av förändringarna kommer de människor tillgodo som riskerar att drabbas hårdast av den globala uppvärmningen – redan fattiga människor i vår nuvarande värld samt kommande generationer.
Vi tror inte att ett samhälle med förändrad livsstil behöver bli sämre för oss medborgare. Inte om det förenas med minskade orättvisor inom landet. Däremot kan stora orättvisor inom den rika världens länder skapa svårigheter för en bred acceptans för en radikalare klimatpolitik.
Vi tror att det kan vara bättre att leva i ett hållbart samhälle som präglas av ett mer etiskt tänkande och som är mer inriktat på kvalitet än på kvantitet. Det som gör oss beredda att ändra livsstil är dock inte grundat på tron att vi själva därmed ska få det bättre. Istället handlar det om omtanke om de människor som riskerar att drabbas värst av den globala uppvärmningens konsekvenser; såsom ökad fattigdom, svält och död.
Vi vill inte tyngas ner av samvetskval för att åtgärder som skulle kunna minska Sveriges bidrag till den globala uppvärmningen inte genomförs på grund av vår egen bekvämlighet och rädsla för förändringar. Istället vill vi att Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till efterföljd.
Dessutom kommer klimatförändringarna att leda till svåra påfrestningar på världsekonomin när de väl har uppstått. Det gör att vi förmodligen har att välja mellan att arbeta förebyggande, och därmed på ett planerat sätt ändra vår konsumtionsnivå, eller påtvingas förändringar av vår konsumtion på ett oplanerat och okontrollerat sätt.
Därför har vi en uppmaning till samtliga politiska partier: besluta om så radikala åtgärder att Sverige inte bidrar till utsläpp som fortsätter att driva upp jordens medeltemperatur på det sätt som forskarna varnar för – och det gäller även om åtgärderna leder till lägre konsumtionsnivå och till förändringar av den nuvarande livsstilen i Sverige.

Skriv på uppropet här!

Interreligiöst bönemöte

Näst äldsta dotterna bloggar om miljömötet i Durban och varifrån engergin kommer. Jag uppfattar att det stundtals är motigt att kämpa för en bättre miljö. För en bättre värld. Och jag kan hålla med!
Så har hon varit på interreligiöst bönemöte. Följ länken och läs. Hon hade velat ha mer av afrikansk sång och dans. Som hon är van vid från sina år i Sydafrika.

Jag tror att vi hade kunnat behöva lite av den energin idag!

Sannerligen! På många håll behövs den kampglöden och intensiteten. Själv har jag varit på två timmars sammanträde med Världsbutiken i Kalmar. Där finns kampglöd. Vi är inte många. Vi står utan lokal fr o m sommaren 2012. Men vi ger inte upp. På lördag ska vi packa 90 julkorgar med rättvisa varor. Spelar det någon roll? Såklart att det spelar roll!
Men tillbaka till Durban. Vi står nu åter inför skolsamlingar i kyrkan. Frågan dyker upp: får vi välsigna? Får vi be? Vad betyder religionsfrihet i praktiken? Tänk om vi kunde lära av Sydafrika? Inte frihet från religion utan frihet att utöva den religion man vill eller avstå. Det går att tänka sig annolrunda uttryck!

Vilken fest!

4 december 2011 var det fest i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. (Det har varit fest förut och kommer säkert att bli det igen. Men idag var det också fest!)
Högmässa med aktiv medverkan från ung som gammal. Hjalmar, som kanske är 3 år (tror jag) var med i processionen och hade andra uppgifter i gudstjänsten. Några av barnen i Kul-i-gulan sjöng under mässan. Emil, som är knappt 20, bar korset. Vuxna textläsare. Ett par äldre kollegor till mig var i kyrkan och hjälpte gärna till att dela ut nattvarden.
Det musikaliska språket sträckte sig från Panama, via Grekland, Sydafrika och Kina hem till Sverige. Mäktigt!
När vi sedan fortsatte i Ulfåsasalen hade Kyrkliga arbetskretsen dukat upp med ett antal fantastiska handarbetslotterier. Barnen hade gjort godis. Ungdomarna med. Diskantkören hade bakat. Diakonigruppen också! Internationella gruppen höll ihop det. Många enskilda kom med bidrag i olika former. Ja, det var verkligen liv och rörelse.
Mitt i allt meddelade vi pristagarna i skrivartävlingen. Det blev Lars Dahlgren, Joel Nilsson och Jonathan Grön. Den yngste 12 år och den äldste runt 80. En av jurydeltagarna, Tobias Sandblad, var där och berättade vilka som vunnit, samt läste ett par bidrag. Thomas Olsson, ordförande i S:ta Birgitta kyrkostiftelse, delade ut priser. Fotografier togs och det applåderades. Imorgon ska jag vara med i Sveriges Radio P4 Kalmar tillsammans med en av killarna som bidragit men inte var bland pristagarna. Trevligt.
Det var en intensiv förmiddag. Jag låg i som ett torrt skinn. Eller kanske en skållad råtta. Men det var kul! Roligast av allt: jag var långt ifrån ensam. Några arbetskamrater var på plats och skötte sig utmärkt. Och en stor mängd frivilliga. Då är det roligt att vara präst. (Och ganska ofta annars också!)

The people united, will never be defeated

Näst äldsta dottern är I Durban. På COP 17. På barrikaderna. Ute på gatorna. Med plakat och slagord. Man kan läsa om detta även på Svenska kyrkans ungas blogg: Tro kan flytta berg! Det känns bra att veta att många människor är där och påverkar.
Imorgon ska vi göra vårt i S:ta Birgitta kyrka. Världens fest. Det blir psalmer från jordens alla hörn (!) i högmässan: Sydafrika, Panama, Kina, Sverige. Det blir lotterier, bröd- och godisförsäljning. Vinnare i skrivartävlingen i Berga ska koras. Det blir en bra förmiddag!

Och de 22 bidragen finns nu tryckta i ett litet häfte som säljs imorgon till förmån för Svenska kyrkans internationella arbete.

Världsaidsdagen 2011

För sjätte året i rad har vi varit med om gudstjänst med förbön och ljuständning i Kalmar. I kväll i Kalmar Domkyrka. Två år dessförinnan var vi med om det i Bloemfontein i Sydafrika. Där fanns människor med som stod upp och sa:

Jag lever med HIV och AIDS.

I Sverige är det annorlunda. Det finns också i vårt samhälle människor som lever med HIV och AIDS. Men mindre synligt. Förmodligen mer stigmatiserade. Därför är det viktigt att vi inte tystnar.
Men det är svårt. I år var vi inte många. Kalmar musikgymnasium var dock med och spelade och sjöng. För fjärde året i rad. Kalmar kommuns utvecklingschef, Kyrre Dahl, berättade om det projekt i Uganda, som vi gjorde en insamling till. Där fanns folk från Röda Korset, Rädda barnen och Svenska kyrkans internationella grupper. Ulla och Ulla-Stina i köket såg till att gymnasieungdomarna fick smörgås och vi andra kaffe på eftersitsen. Ungdomarna sjöng en sång, Baba Wethu, från Sydafrika. Vår fader! Den passade mycket bra under ljuständningen. Så visst var det en fin kväll. Men faktum kvarstår: HIV och AIDS är för många i vårt land okända begrepp. Överspelade, tror en del.
När jag läste på den hemsida, där man kan ladda upp arrangemang på Världsaidsdagen, fick jag tyvärr samma intryck.



Det saknas resurser! Jo, så är det kanske och då är orsaken att det saknas vilja. Därför är det viktigt att fortsätta engagera sig.