Avdop

I morse, ungefär vid 9-tiden, såg jag att det ringt någon. Lyssnade på meddelandet. Från Sveriges Radio Kalmar. De ville ställa frågor om avdop. Jag hade inte själv lyssnat men tydligen hade de diskuterat företeelsen att personer i Belgien var upprörda över hur katolska kyrkan agerar i samband med att pedofili avslöjas. Som en protest ville dessa människor bli avdöpta. Går det?
Visst kan man förstå att människor är upprörda och själv bli upprörd. Framför allt över att pedofili förekommer men också över hur det hanteras.
Men om man blir avdöpt - är det en välriktad reaktion? Som jag tänker mig förutsätter det att dopet har någon slags innebörd och i så fall räknar man ju på något sätt med Guds existens. (Om Gud inte finns är väl dop först och främst en mänsklig s k rite-de-passage, vilket jag absolut tror att det också är). Men om Gud finns sker också något i dopet. Tror man det, blir det förståeligt att man kan vilja ha ett avdop. Och visst kan människor komma på kant med Gud. Läsa bara Jobs bok. Och kanske är det Gud som är föremål för frustrationen i Belgien.
Men är det människor, kyrkoledning, präster, så finns det kanske andra sätt. Protestera och utnyttja andra kanaler. Vad vet jag!
Till radion, som jag medverkade i strax efter 9.30, sa jag att dop inte går att göra ogjorde. Vad jag inte sa, men tänkte, var att det är som med vaccinationer. Föräldrar låter vaccinera sina barn, för att man tror att det är bra för dem. Barnen kan tycka att det var onödigt eller rent av fel. Men så vitt jag förstår går det inte att göra ogjort. Lite åt det håller är del väl med dopet.
Som barn, när man växer upp, ägnar man väl en stor del av sitt liv åt att bearbeta det som ens föräldrar utsatt en för. End el byter namn. Andra reagerar på andra sätt. men det mesta går inte att göra ogjort. Inte heller dopet.
Lite komiskt var det häromåret, när Humanisterna hade avdop på bok- och bibliotek. Det hade ju andra skäl och för mig blev det ett ganska mäktigt Gudsbevis. Eller som man sa på den tiden Hedenius levde:

Det finns ingen Gud och Ingemar Hedenius är hans profet!

Min son, sjömannen, 10

Var är Du, min son? Svaret finns en mustryckning bort:

Lon/Lat: 17.76581 / 57.532169

Med andra ord, visar det sig på kartan, mellan Gotland och Öland. Hur fort går det? Och i vilken riktning åker ni?

Speed/Course: 14.4 kn / 209°

Det verkar också OK.
Vi förra landningen i Göteborg var det den ömma modern, som ringde och hörde sig för om hur det var. Och det verkar som om allt är bra. Nu är snart den 4:e av 10 resor klar. Det börjar bli rutin. Bloggposterna kommer mer sällan. (Kanske är sonen lika glad för det!) Men fortfarande finns frågor: Har sonen fått köra den stora båten ännu? På riktigt? Har han hört några riktiga rövarhistorier, från gamla sjöbusar? Det blir bäst att skicka ett mejl och fråga!

Egypten

Vad händer i Egypten? Är det bra med revolution? Hur påverkar det regionen? Det känns mycket spännande. Att Mubarak är en envåldhärskare verkar ju ställt utom allt tvivel. Att han bör avsättas ter sig också självklart. Men vad kommer i stället? USA stödjer Mubarak och Obama uppmanar honom till demokratiska reformer. Ofta! (Skulle mina ungdomar ha sagt för några år sedan, när "ofta" betydde "aldrig".) Mubarak har ju haft hur många år som helst på sig att införa demokrati. Klart att han inte vill det.
Israels premiärminister har lagt munkavle på hela regeringen. För Israel och Mubarak är polare. En s k ohelig allians.
För mig blir en sak klar: Egypten blir ett viktigt böneämne. För det behövs! demokrati. Men kaos kan lätt leda till att andra krafter tar över.
Och hur går det för kopterna mitt i allt detta?
Många frågor kvarstår!

Den flygande missionären

Hustrun och jag talar ibland om att vi var bland de sista missionärerna. (Travesti på "Den siste mohikanen"). Så fick jag se en länk på TT's hemsida, som jag ofta tittar på. Till Fokus där man kan läsa om den flygande missionären.

Samuel Bälter är piloten som flyttade till Uganda. Där flyger han mat och medicin till otillgängliga trakter dit ingen annan vågar sig.

Fantastiskt. Organisationen heter Mission Aviation Fellowship, MAF. Jag inser att jag trodde det skulle dölja sig något annat bakom rubriken men det var precis det som stod. En flygande missionär! Underbart. Som flyger mat och evangelium till människor som behöver det. Underbart.
Det finns fler som behöver hjälp. Idag fick jag mejl från Deon på Our Place. AIDS-pandemin gör att behoven i Södra Afrika är omättliga.
Behoven i vår värld är oerhörda. Ett annat mejl kom från en entusiast som säljer mattor (dock ej flygande mattor) handvävda av kurder från sydöstra turkiet. Vi tittade på en sådan matta för några år sedan. Mattan är ännu inte såld. Hon som säljer kom ihåg mitt namn och hör av sig nu, flera år efter, och undrar om jag fortfarande är en spekulant. Såhär skrev hon:

Vi vill försöka sälja några mattor till, inom den närmaste tiden, eftersom väverskorna är i stort behov av sin betalning och därför sänker vi också priserna betydligt.
Jag undrar därför om Ni skulle vara intresserade av att se mattan en gång till och prova den i Er hem? Jag kan komma och visa den, det går väl inga tåg, men jag tror det går buss upp längs ostkusten till Kalmar?

Jag undrar hur vi ska göra!

Ärkebiskop Tutu och jag

Ärkebiskop emeritus, Desmond Mpilo Tutu, och jag ska bli kollegor. Den 27 januari blir han hedersdoktor (doctor honoris causa) vid den teologiska fakulteten, vid University of the Free State i Bloemfontein i Sydafrika. Där är även jag doktor. Nu ska jag ju inte skryta men jag var faktiskt där före den gode Tutu. Med denna enkla bloggpost vill jag välkomna honom!

Mer viktig är anledningen till att han blir hedersdoktor. Det är ett led i universitetets och dess rektors (Jonathan Jansen) strävan att förändra relationerna mellan svarta och vita studenter på campus. Universitetet ska lansera sitt ”International Institute for Studies in Race, Reconciliation and Social Justice”. Det är bra att universitet arbetar med dessa frågor. Möjligen börjar det finnas väl många institut med detta tema i Sydafrika. Men det är också en spännande möjlighet för mig att kanske få intresse kring min avhandling. Institutet ska publicera ” groundbreaking research”. Vi får se om mitt arbete bedöms höra dit!

Absolut tystnadsplikt eller inte

Det pågår ett samtal på Kyrkans Tidnings web. Mats Rimborg har skrivit en debattartikel, där han anser att den absoluta tystnadsplikten för präster bör avskaffas. Han skriver bland annat:

Det är självklart att man förhindrar fler övergrepp genom att avslöja dem som begår sådana än genom att skydda dem.

Jag håller med om det. Men inte i detta sammanhang. Den som har begått ett övergrepp och söker sig till en präst, gör ju det för att prästen har absolut tystnadsplikt. Om denna togs bort, skulle inte förövaren prata med prästen. Då skulle med andra ord inte övergreppet kunna avslöjas, då heller. När någon kommer till mig för att berätta något som hon eller han har gjort, tror jag, att jag med Guds hjälp kan förmå henne eller honom att ta ansvar för sina handlingar. Det är möjligt att detta inte lyckas. Men det är värt försöket. Jag ser det inte som att jag skyddar personen i den meningen att jag skyddar det den gjort. Men även en förövare är en människa, som någonstans i samhället behöver få möjlighet att prata. Om han eller hon tar den möjligheten, ser jag det som ett uttryck för att man vill förändras. Dock ej alltid. Men när viljan till förändring finns, kan ett samtal med en präst vara avgörande. Under förutsättning att tystnadsplikten är absolut.
Att som Mats Rimborg hävda att detta möjliggör fortsatta övergrepp och grova brott verkar ogenomtänkt. Jag avslutar med att citera bloggen Söderberättelser, där Jenny Karlsson skriver:

Jodå, visst kan det bli knepiga situationer när det gäller det här med absolut tystnadsplikt, men hela Rimborgs resonemang är mycket ensidigt och går i stort sett ut på att tystnadsplikten skulle vara till för prästens skull, för att skydda denne. Att det skulle handla om att prästen skulle vara något alldeles speciellt...vilket Rimborg vänder sig emot. Vem som är offer och vem som är förövare tycks dessutom alltid vara lätt att bedöma i Rimborgs uppenbarligen ganska svartvita värld..

Min son, sjömannen, 9

En del frågor har jag haft kring Transpapers rutt. Varför den går i Stora Bält ibland? Jag har frågat sonen och nu har jag fått svar:

Vi går vanligtvis väster om Peberholm där bron övergår till en tunnel. Men ibland när vi kommer från Finland så har vi för stort djupgående för att passera därigenom, och får istället gå genom Stora Bält.

Intressant och informativt! En annan undran är hur båten lägger till i hamnen. Sker det manuellt eller med någon slags autopilot (som jag ju trodde):

När vi går in i hamn är det ofta handstyrning som gäller, och manövrer med hjälp av propellern. Jag själv har inte varit med på bryggan då, utan varit ute på däck och hjälpt till med förtöjningen, så jag är inte helt säker. Däremot fick jag vid ett tillfälle passa på att handstyra lite, för att känna på kraften samt öva på rutinen som hör till, dvs closed-loop-communication.

Undrar just vad som döjer sig bakom denna terminologi. Tur att internet finns. (Om nu allt där stämmer, det kan man ju inte, som den källkritiker man är, lita på). I alla fall står detta att läsa på en hemsida om patientsäkerhet på ett barnsjukhus i Chicago:

Just as it sounds, closed loop communication describes the practice of repeating back information when one member the team member makes a request of another.

Lite obegriplig engelska men det handlar väl om att man repeterar information till varandra från en person till en annan. Jag återkommer om jag får mer information om detta.

Sonen har också en del att säga om detta med nattjänstgöring. Efter att ha läst detta inser jag att jag har det bra som får ligga och sussa på söta örat under vargtimmen. Tack, sonen, och tack alla andra som är ute i samhället och håller vakt, har beredskap, jour eller på andra sätt ser till att vår värld inte rasar samman.

Jag går 4-8 vakten. Mellan fyra och sex på morgonen och mellan sex och åtta på aftonen så hjälper jag matrosen med att vara utkik. Mellan sex och åtta på morgonen och mellan halv fyra och sex på aftonen (med undantag för en halvtimmes middag vid halv fem till fem) så hjälper jag till med vanligt däcksarbete. I det ingår bland annat brandrond, strippa golv, skotta, smörja, måla och annat underhåll som behöver göras. Efter morgonvakten går jag normalt och sover några timmar till, samt försöka hinna med ett gympass, innan eller efter lunch.

Det verkar i alla fall som om ynglingen har en tillflyktsort att dra sig tillbaka till, när arbetet varit tungt och krävande. Jag har ju sett framför mig en hängmatta i något hörn, bland kanoner och ruttnande kålrötter, där skeppsråttorna springer runt och förser sig. (Gå själv på Kronan-utställningen på Kalmar länsmuseum så får ni se hur de stackars sjömännen på 1600-talet hade det). Men nu är det en annan standard och det unnar jag verkligen dagens sjömän:

Jag har ett eget rum. Det fanns en extra matroshytt ledig som jag fick, de andra eleverna sover i "vanliga" extra rum. På hytten finns egen toa och dusch, garderob, säng, skrivbord, tv, radio, telefon, soffa, fåtölj och minikylskåp. De "vanliga" extrarummen har ingen soffa eller fåtölj, mindre skrivbord och mindre kyl, men är i övrigt rätt likt.

TV kan jag klara mig utan, men jag kanske ska installera ett minikylskåp i sängkammaren. Vi får se!

Min son, sjömannen, 8

Nu börjar sonens sjömansskap att likna rutin. Redan tredje resan. Just nu befinner sig Transpaper mellan Umeå och Vaasa.

På båten finns 17 personer. Ordinarie personal är 12 st men det är dessutom en reparatör samt fyra praktikanter, varav sonen är en. De andra tre praktiserar som matros, maskinist och ingenjör.
I onsdags talades vi vid per telefon, eftersom båten är i hamn i Göteborg just på onsdagar. Utöver arbete och praktik fördrivs tiden med gym, munspel och bokläsande. Samt förstås mat och sömn.
Fler rapporter kommer!

På väg hem

Efter en givande resa i Mälardalen tillsammans med hustrun och sedan ett par dagar på kurs i Bohuslän, styr jag kosan hemåt. Jag åker tåg och är nöjd med SJ.
Kursen handlade om Ignatiansk spiritualitet. Givande. Ignatius av Loyola grundade Jesuitorden, som också kallas Jesu sällskap. På latin Societas Jesu. Förkortas SJ.
Snart får jag träffa hustrun. Det blir mycket bra.

Enkel chokladkaka

För några år sedan besökte min syster oss i Sydafrika. När vi fick en stund för oss själva, bakade vi enkel chokladkaka. Ett recept, som mor brukade använda. Jag ville att min syster skulle visa mig hur det gick till. Det kommer du väl ihåg, sa hon. Nej, visa mig, sa jag.
Så vi tog fram en bunke och en slev och hällde upp strösocker och kakao. Då kom jag ihåg. Får jag sleven, sa jag och tryckte sönder kakaoklumparna mot bunkens kant. Precis så hade jag ju sett mor göra och gjort själv. Minnet satt i min kropp och mor blev påtagligt närvarande i köket i Bloemfontein. Vi skrattade och mådde gott.
Igår hälsade vi på den av våra mostrar, som fortfarande är i livet. Då fick jag veta att enkel chokladkaka var det enda som vår morbror bakade. Receptet kom från stora kokboken och den bakades i en särskild kakform, som kunde användas på en gaslåga. Moster har kvar formen. Använder den fortfarande, när hon bakar enkel chokladkaka. Mor bodde hos moster och morbror på slutet av 40-talet. Var det min morbror som lärde sin storasyster att baka den? Eller hade mormor ett finger med i smeten?

Danderyds församling

När vi är inne i Mörby Centrum, ser vi en skylt, som anger att Svenska kyrkan har någon form av närvaro. Jag frågor hustrun vad hon tror denna närvaro består av. Kontorslokaler? Ett andaktsrum? Något annat? Vi går upp på plan 5 och ser en glasvägg. Där inne sitter en diakon och en annan person. De för ett samtal. Vi ställer oss utanför och läser på dörren att här sker olika former av aktivietet. Babymassage, bibelstudier, frukost mm. En skön blandning, som i många församlingar. Men mitt inne i ett köpcentrum.
Diakonen ser oss och kommer och öppnar. Stör vi, säger jag. Ja, säger han, men det gör inget. Vi byter några ord om deras arbete och får veta att den andre personen kommer från socialtjänsten och att de har ett samarbete i köpcentret. Kul!
Så får vi tipset att besöka kyrkbänken.


Utanför systemet och apoteket, står en äkta kyrkbänk. Där finns personal från församlingen onsdag eftermiddag. En rolig idé.


Glada går vi därifrån och inser att Svenska kyrkan arbetar väldigt kreativt på många håll men att dessa goda exempel inte alltid syns och hörs.
Nu finns ett exempel i alla fall på denna blogg.

Låtsastvilling

Min låtsastvilling jobbar på systemet i Mörby centrum, Danderyd. Vi var där nyss. Jag brukar visa leg. Jag ser ju så ung ut. Hon heter Linde och fyller år samma dag som jag och är 25 år yngre. Kul!

Min son, sjömannen, 7

Svaret på frågan hur sonen klarar sjösjukan är: Inga problem! Han trivs bra och har nu klarat av första resan mellan Göteborg och Kemi. Vi pratades vid i morse och det blir förmodligen så, att vi har en telefonkontakt på onsdagen, när de kommer till Göteborg och lossar och lastar. Några glimtar fick jag, när vi pratades vid:
I Oulu hade de problem att komma in i hamnen. Det låg ett isblock ivägen, som de skulle ta sig förbi eller igenom. Tydligen gick det bra.
Sonen går också vakt. Senaste nätterna mellan 04.00 och 08.00 vilket är en tid på dygnet då jag mår bäst av att vara i sängen. Men det går visst också bra.
Han står i utkiken ibland. Jag trodde i min enfald att det var uppe i en mast. (Har läst för mycket Kalle Anka och Moby Duck.) Men det är ju på kommandobryggan. Med hjälp av radar och ögat gäller det att spana efter oväntade händelser mm. T ex andra båtar men det är, enligt vad jag förstod, inte så många andra båtar ute.
Kort sagt verkar mycket gå bra. Trivs du, frågade jag. Svaret blev jakande.
Med andra ord är också den stolte fadern glad och tacksam.

Betraktelser över en betraktelse

Under januari månad har jag fått förtrondet att skriva betraktelser i Barometern/OT. Spännande! Man kan även läsa i nätupplagan. En och annan uppmärksammar att jag skriver. Någon fäller en kommentar att jag är i tidningen lite väl ofta. Men för vem skriver jag och hur får jag veta vad läsaren uppfattar? Ska jag skriva för de vana kyrkobesökarna? Ska jag utgå från att läsaren har förkunskaper? Ska jag förmoda att den som bläddrar fram familjesidan och läser, aldrig har hört talas om kristendomen?
Ja, det är en del frågor, som far genom huvudet.
Som överskrift till den betraktelse jag skickade in förra veckan, skrev jag en rubrik, som jag inte tänkte skulle vara rubrik men den blev ändå rubrik:

Betraktelse att införas i Barometern/OT fredagen den 7 januari 2011

Inte direkt någon punchline. Jag trodde möjligen att tidningen skulle sätta en rubrik. Vi får se hur det blir nästa vecka!

Min son, sjömannen, 6

Nu är sonen på väg runt Öland igen. Hoppas han spelar mycket pingis. Så här stod det i mejlet vi fick häromdagen:

Vi spelade lite pingis i torsdags efter kvällsmat, vilket blir mycket intressantare när båten rullar.

Min son, sjömannen, 5

Yngste sonen har varit ute med båten i snart tre dagar. Borde alltså ha nått hamnen i Kemi. Som jag har lärt mig av en vän som kan finska, på just finska uttalas som om det stavades ”Kemmi”, d v s med ett kort ”e”. På svenska kanske man kan säga Kemi med långt ”e”. Det torde dock vara viktigare att inte uttala k:et som i det ord med samma stavning, som de flesta av oss haft som skolämne. (I detta sammanhang hoppas jag få lite feedback av Rågrut, som ju är den i läsekretsen, som kan mest om det svenska språkets uttalsregler!)
Nåväl, jag tittar på sonens facebook-status, kollar mejl och sms men får inte så mycket information. Bra! Har man nu gett sig hemifrån ska man inte hålla på och kommunicera i tid och otid. När jag var i Kapstaden under ett år 1981-82 fanns varken mobiler eller internet. Jag fick mitt första telefonsamtal hemifrån efter tre månader och kommunikationen skedde enbart brevledes. Sonen gör helt rätt som ägnar sig åt sin praktik och inte åt pappa och mamma.
Men det hindrar ju inte att jag blir nyfiken. Kan man hitta information på annat sätt? Svar: Ja! På en hemsida med namnet MarineTraffic.com finns all information jag behöver. M a o vet den självutnämnde Sherlock Holmes att sonen, om han fortfarande är ombord på båten med namnet Transpaper, vilket jag inte har någon anledning att betvivla, närmar sig Kemi.




Båten befinner sig alltså högst uppe i Bottenviken. Av SMHI lär jag mig dessutom att det är mycket tät eller fast is i Bottenviken. Tur att båten är väl rustad för detta!


Jag önskar sonen lycka till och ser ändå fram emot något litet livstecken så småningom.

Apropå jul

Nu är det ju inte julafton enligt den svenska almanackan. Men för många kristna på vår jord infaller julen precis nu. Exempelvis för våra kristna systrar och bröder i Egypten, kopterna. (Samt för andra ortodoxa och orientaliska kristna.) Den koptiska kyrkan är urgammal. Långt innan Olof Skötkonung döptes vid Husaby källa, fanns kristna i Egypten. Hade funnits i århundraden. Länge har de varit en integrerad del av det egyptiska samhället. Ibland förföljda som i dessa dagar, när de har blivit utsatta för våldsdåd och oron är därför stor. Häromdagen lyssnade jag på Cecilia Uddén, som är ekots utsända i regionen. Hon berättade att muslimer i Egypten planerar att bilda mänskliga sköldar kring koptiska kyrkor, så att de kan fira jul i fred. Det är hoppfullt. Enligt UD:s expert, prästen Jan Henningsson, har kopterna alltid betraktat sig som martyrer och deras tideräkning startar 284 CE. Då var de förföljda av den romerske kejsaren Diocletianus. Vi känner hans namn från legenden om Lucia.
Jan Henningsson menar att det som nu händer i Egypten är att unga, både muslimer och kopter, tar saken i egna händer. Kopterna brukar ligga lågt och vänta på att förföljelser blåser över men det gör inte de unga nu. De går ut och verbaliserar sitt missnöje. En del unga muslimer reagerar på den socio-ekonomiska misär de lever under. Det som förenar grupperna är ett missnöje med regeringen.
När vi firade högmässa i kyrkan idag bad vi för de koptiska kristna. Det känns viktigt att vara förenade med kristna trossyskon i regionen, de har det svårt. Men självklart behöver andra människor också vårt stöd. Många muslimer har det oerhört svårt och inte minst palestinierna lider dagligen. Lika viktigt är det att i sin bön komma ihåg de judiska systrarna och bröderna. Även om staten Israel har militära och ekonomiska muskler, lever de ingalunda goda liv. Tvärtom! Hela regionen är en krutdurk och det finns i nuläget bara förlorare.
Låt oss be om en jul i regionen som innebär fred på jorden! Precis som det var tänkt! För alla människor!

Min son, sjömannen, 4

Ljuga för mor på självaste julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!

Jag hoppas att citatet från Karl-Bertil Jonssons julafton är bekant. (Annars kan man kolla på wikiquote.) Jag har alltså ljugit och måste nu rakryggat stå upp för sanningen:
Jag har inte stått på Ölandsbron och viftat med banderoll.
Dels beroende på att sonens båt förmodligen går öster om Öland. Dels beroende på att jag inte visste exakt tid. Andra rimliga orsaker till uteblivet banderollviftande torde vara vädret, min svindel och allmän lättja. Samt förmodligen att jag inte vill att sonen ska bli hackkyckling på båten.

Min son, sjömannen, 3

Nytt sms, som kom kl ca: 10:30 och lyder i sin korthet:

Vi har åkt förbi Kalmar nu.

Som var och en kan förstå, stod jag högst uppe på Ölandsbron och viftade med en stor banderoll. Det blir inte lätt för sonen att förklara för de andra sjömännen vem galningen var. Att det inte var Greenpeace, framgick ju utav texten.

Min son, sjömannen, 2

I morse, en stund före 9, lämnade jag yngste sonen på Göteborgs Centralstation. Där skulle han möta tre andra sjömän och tillsammans med dem åka taxi till hamnen.
- Skicka ett sms när ni åker, sa jag, innan jag önskade honom Guds välsignelse och gav mig av hemåt med släpet jag haft med till Göteborg, för att flytta lite åt honom och hans blivande combo.
Någonstans efter Växjö såg jag att jag fått ett sms 15.44 med texten:

Nu åker båten!

Vi får se när de rundar Sverige och passerar utanför Öland. Ska jag åka upp på högbrodelen av Ölandsbron och ställa mig och vinka?

Min son, sjömannen, 1

Det är idag söndagen den 2 januari. Imorgon ska jag skjutsa yngste sonen och en av hans kompisar till Göteborg med lite möbler och packning. De ska dela på en lägenhet och inflyttning ska ske på tisdag. Det finns inte så många fler dagar att vinka på, eftersom sonen ska mönstra på en båt på onsdag. Skrev jag just "mönstra på"? Jo, det gjorde jag. Min yngste son, ska bli sjöman. Och i framtiden andre styrman och kanske så småningom sjökapten. För mig, som visserligen tagit förarbevis för båt och även äger en ytterst liten segelbåt, som dessutom legat på land ett antal år, är detta något stort. Det kan därför tänkas att jag kommer att skriva något om detta på min blogg. (Med sonens goda minne!) För att jag är en blandning av stolt, fascinerad, spänd och förundrad.
Båten är ett s k ro-ro-fartyg. På wikipedia kan man om en sådan båt lära sig följande:

Ro-ro-fartyg (av engelskans roll on, roll off) är fartyg som är konstruerade för att fartygets last lätt ska kunna köras ombord och i land. Detta kan ske genom ramper i fartygets för och akter eller vid fartygets sidor.

Båten går mellan Göteborg och Bottenviken. Kemi, närmare bestämt. Där vi har varit och sett på den s k kemimannen, men det är en annan historia. 10 veckor är praktiken och det känns lite hisnande. Så här ser båten ut:

Vintermöte i Växjö stift

Hustrun och jag träffades under ett vintermöte. Då hette den arrangerande organisationen Kyrkans Ungdom i Växjö stift eller möjligen fortfarande Kyrkliga Gymnasistförbundet (KGF). Nu är det Svenska kyrkan unga som håller i det. Då var det på Kronoberg. Året var 1982-83. I år ägde vintermötet rum på Tallnäs. Men mycket är sig likt! Fyra fullmatade dygn med samvaro, bibelstudium, lekar, bön, mässor, mat, samtal spex osv. Det är av ungdomar och för ungdomar. Vi var helt klart äldst och gjorde det vi blev ombedda. Men det är ungdomar som planerar, genomför och innan vintermötet ens är slut meddelar vilka som ska hålla i det nästa gång.
Vad ska jag nämna? Det blir helt omöjligt att peka ut några speciella personer eller ens några speciella funktioner. Visst finns det de som är mer engagerade och de som är vanliga deltagare. Men gränsen är mycket flytande. Mitt intryck är att alla tar ansvar för varandra. Och de som är med för första gången kommer i många fall att vara djupt involverade i förberedelser och genomförande redan nästa år.
Idag avslutade vi med avtackning. Den förmåga som finns att med små medel uppmuntra de olika insatserna på ett mycket inkluderande sätt var fint att se.
Visst var vi lite nostalgiska och därmed mottagliga. Inte bara för att temat byggdes kring flower power, peace, love and understanding, hippies osv. Vi var visserligen bara barn när det begav sig med vi levde. På något sätt kunde vi bli en länk bakåt. Nostalgin bestod också av midnattsmässan. Den täta gemenskapen och den efterföljande uppsluppenheten.
Något som inte hände på vår tid var tre timmars tystnad på nyårsaftonens eftermiddag. Att sitta med 100 ungdomar och äta lunch under total tystnad är mäktigt.
Undervisningspassen, samtalen och gudstjänsterna handlade mer om begreppen från 1968 än om själva hippiekulturen. Slagorden peace, love and understanding hade bytts mot peace, love and forgiving. För oss blev det naturligt att utveckla det ytterligare och prata om försoning som en kombination av både förståelse och förlåtelse.
Nu hoppas vi att fler ungdomar i Växjö stift får syn på detta fantastiska läger. Om vi kommer att vara med fler gånger återstår att se. Den bollen är inte vår. Men vi hoppas att fler generationer unga får chansen.