Jag kunde inte låta bli att ta en paus ...

Solen skiner idag! Snön gnistrar och jag bara måste lämna min lap-top och mitt avhandlingsskrivande. Av två skäl! För det första hade jag kommit till en slags punkt. Jag har sammanställt allt material och skrivit färdigt det mesta. I nuläget finns det en avhandlingstext. Nu handlar det om att revidera denna text. I en bok, som hjälpt mig mycket i mitt arbete (Writing Your Dissertation in Fifteen Minutes a Day. A Gudie to Starting, Revising, and Finishing Your Doctoral Thesis), skriver Joan Bolker:

ONE OF THE BEST-KEPT writing secrets around is that the more you revise, the clearer, more fluid, and more natural your writing will be.

Hon fortsätter och berättar hur hon själv tyckte att hon hade gjort något fel, eftersom hon behövde ändra på så mycket, i sitt eget avhandlingsarbete. Men hon upptäckte att det var precis tvärtom:

In fact, if you're facing major revisions of your dissertation, you've probably done something right.

Detta kändes hopfullt att läsa. Alltså kunde jag inte låta bli att ta en paus. En paus mellan skrivandet av det första utkastet och reviderandet.

Det andra skälet till min paus var naturligtvis vädret. Snön. Tillbaka i min barndoms Lappland och Norrbotten.

Men det visade sig vara mindre enkelt att åka skidor i närområdet. Jag fick ge upp efter 5 minuter. Tillbaka hem. Vad göra? Jag stoppade ner skidor och stavar i ett fodral och cyklade iväg till elljusspåret nere vid Kalmarsund. Så underbart. Det var inte långt men jag blev svettig efter cykelturen med ett paket skidor i näven. Därför blev det bara ett varv i spåret. Men att få åka denna 1 - 1½ km långa runda var nog! Årets skidtur. Mitt i spåret möter jag en annan ensam skidåkare. Min 85-årige svärfader. Vilken stålmorfar! I mötet kunde vi enas om att livet är härligt!

Denna korta och intensiva skidtur gav mig ny kraft och inspiration att ta itu med skrivandet och reviderandet. Just nu läser jag en bok av Maria Ericson:

Reconciliation and the Search for a shared Moral Landscape. An Exploration Based upon a Study of Northern Ireland and South Africa.

Av något skäl har jag halkat in i försoningsfrågan, trots att jag tänkt hålla mig borta från åtminstone Truth and Reconciliation Commission. Men det är svårt att skriva om Sydafrika efter 1990 utan att beröra den. Ericsons bok är matnyttig och hjälper mig en hel del.

Fridsriket är möjligt

Jag fick ett mejl. Måste bara dela med mig av detta. Först texten, sedan bilderna, därefter ett passande bibelord:

Photographer Michel Denis-Huot, who captured these amazing pictures on safari in Kenya's Masai Mara in October last year, said he was astounded by what he saw:

“These three brothers have been living together since they left their mother at about 18 months old,' he said. 'On the morning we saw them, they seemed not to be hungry, walking quickly but stopping sometimes to play together. 'At one point, they met a group of impala who ran away. But one youngster was not quick enough and the brothers caught it easily'”.

These extraordinary scenes followed, as the cheetahs played with the young impala the way a domestic cat might play with a ball of string. The impala escaped unharmed…









Då skall vargen bo med lammet,
pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon går i bet
och en liten pojke vallar dem.

Kon och björnen betar tillsammans,
deras ungar ligger sida vid sida.
Lejonet äter hö som oxen.

Spädbarnet leker vid ormens håla,
ett barn sticker handen i kobrans bo.

Ingenstans på mitt heliga berg
skall ske något ont eller vrångt,
ty kunskap om Herren skall uppfylla landet,
liksom havet är fyllt av vatten.

Jesaja 11:6-9

Biskopen avgår

Enligt bl a Barometern avgår vår biskop. Hur känns det? Inte bra! Jag förstår att situationen var ohållbar. Säkert har han skuld i det hela. Förmodligen har även andra skuld. Ibland har det gått för långt! Så kan det ju även vara i andra sammanhang. Men jag vidhåller: En försoningsprocess hade varit bättre!

Hade varit, skriver jag. Varför det? Biskop Sven är fortfarande biskop i Svenska kyrkan. En försoningsprocess behövs hur som helst! Vem håller i den processen? Enligt DN har biskopen i Uppsala, Ragnar Persenius, haft en slags roll i de samtal som förts i den akuta krisen. Kanske han kan vara ett instrument? Jag menar, när två makar kommer fram till att en skilsmässa är det enda möjliga, kan det ju vara bra att försonas på något plan. Om det går!

Det viktigaste som återstår nu är bön. Enskilda och församlingar i vårt stift förenade i bön. För en efterträdare, ja! Men framför allt för en försoningsprocess. För ingen tror väl att alla problem blir lösta, bara för att biskopen avgår?

Uhuru och den sista fågeln

Vi blev gripna av Bertha Hansson. Hennes skildringar av Lapplandsdelen av Västerbottens län. Hon var som sagt lärare i Fredrika. Drottning Fredrika Dorotea Vilhelmina var drottning av Sverige 1797-1809 gift 1797-1812 med Gustav IV Adolf av Sverige. (D v s även tre år efter att han abdikerat). Hon fick ge namn till tre socknar i Lappland: Viska, Bergvattnet och Volgsjö, som blev Fredrika, Dorotea och Vilhelmina. I Fredrika var Bertha Hansson lärare. En del tavlor har hämtat sin inspiration därifrån.

Vi greps även av de tavlor, som hämtat inspiration från Rorkes Drift. Som även kallas Orskarsberg, eftersom denna dåvarande svenska missionsstation grundades då Oscar I var kung i Sverige. (Det ska ofta vara någon kunglighet och lägga sig i namn på platser - både i norra Sverige och i Södra Afrika). Men för zulufolket heter naturligtivs platsen eShiyane.

Spännande detta med ortsnamn. I nutidens Sverige är inte namnbyten så vanligt. Men i Sydafrika sker det fortfarande. Gamla koloniala namn, som t ex huvudstaden Pretoria, försvinner till förmån för nygamla. (Andries Pretorius var en av de s k voortrekkers, som grundade republiker i det inre av Sydafrika, för att komma undan engelsmännen på 1800-talet.) Idag pågår en kamp om huvdstaden ska heta just Pretoria eller Tshwane.

När vi var i Uppsala träffade vi Kerstin och Axel-Ivar Berglund. För Axel-Ivar är det eShiyane som gäller. Det är spännande! Googlar man på eShiyane får man upp en sida som handlar om Axel-Ivar! Född i kwaZulu. Kanske mer Zulu än svensk. Jag vet inte! Axel-Ivar kommer ihåg Bertha Hansson, när vi frågar honom. Hennes bilder med Afrika-inspiration var häriga. Särskilt en som heter 'Uhuru' vilket är kiSwahili och betyder 'Frihet'.



En annan av hennes bilder heter 'Sista fågeln'. En olja från 1991. Jag hittar den på Börjes konstblogg. Den har en dikt bifogad till sig:

I kväll landade ännu en fågel på min uppspända målarduk.
En stor och vit.
Den allra sista.
Hur jag vet att det är den sista?
Jo sånt tar man inte miste på.
Sånt känns i ryggmärgen.
Jag kämpade länge med färgen
besegrade den svarta
med den vita.
När klockan i Maria Magdalena
slog tolv dova slag
lämnade jag staffliet för gott.
Satte punkt för mitt målarliv.
Utan självömkan tror jag.
Men givetvis med bävan.
Nu återstår bara att vänta.




En dag spelar varken ortsnamn eller kungligheter så stor roll. Den dagen kan komma snart eller sent. Det är alltid nyttigt att bli påmind om det perspektivet. Vi väntar alla. Men själv har jag inte tänkt lämna staffliet (eller snarare tangentbordet) på länge än.

Döttrar och kultur

Med en dotter i Stockholm och en i Uppsala är det upplagt för lite kultur. Efter en kväll och morgon hos äldsta dottern tog vi oss in till Odengatan, hittade efter mycket om och men en parkeringsplats. Det var mycket gatuarbete. På en skylt stod det: Vi installerar fjärrkyla! Som om det skulle behövas. Nåja, vi hittade ingen parkeringsplats på gatan och gav upp, åkte till ett parkeringshus och hittade en parkeringsplats precis utanför. Så bra! Billigare på gatan. Sedan hälsade vi på gamla mellanstadiekamraten Katarina, som är optiker på Odengatan. Så trevligt! Jag har inte någon äldre skolkamrat!

När vi åkte till fjällen i somras träffade vi Hans och Anna på tåget. Anna är pensionär och guidar på judiska museet. Så vi gick dit och fick en privat guidning. Det är viktigt att bevara banden till våra judiska systrar och bröder. Anna är förtjusande, född och uppvuxen i Sverige. Hennes man, Hans, kom efter kriget från Tyskland. Pappan dog i Auschwitz, mamman klarade sig nästan. Lyckades ta sig till Sverige men dog något år senare. Nu fick vi se både den basutställning, som finns och en tema-utställning om Mago (Max Goldstein), som bl a samarbetade med Ingemar Bergman. Vilka härliga skisser och kläder!
Efter att ha ätit en baguette tog vi bilen till Sheraton. Gå på hotell? Nej, parkera i källaren och så hittade vi Konstakademien på Fredsgatan, där det var en utsällning om Berta Hansson. Konstnär från Jämtland, som varit lärare i Fredrika och rest bl a i Sydafrika. Vilka härliga konstverk. Zulu-kvinnor och västerbottensgubbar var trovärdigt fångade. Olja, akvarell, apllikationer, skulpturer. Mycket givande!
Nu är vi i Uppsala och ska gå ut och äta på Kalmar nation med näst äldsta dottern. Men eftersom hon var på föreläsning hann vi med ett kort besök hos hustruns moster. Imorgon blir det disputation. Det gäller att utnyttja tiden!

Försoning

Har jag skrivit om försoning på min blogg? Jag tror det. Nu är det dags igen. En konflikt har blossat upp i vårt stift. Biskop och annan personal är inblandade. Sjukskrivningar. Krav på avgång. Mm.

Försoning! Det handlar inte om att släta över, sopa under mattan osv. Det handlar om sanning och rättvisa. Men inte bara sanning och rättvisa. Utan sanning, rättvisa och försoning.

Låt mig uppehålla mig kring detta med att kräva någons avgång. En kollega uttalar sig i en av lokaltidningarna om sin biskop:

Det här blir ett ärende för ansvarsnämnden och Sven Thidevall kommer inte att kunna vara kvar, det logiska nu är att han själv väljer att lämna sitt ämbete.

Kollegan är ju i sin fulla rätt att hysa denna åsikt. Mig tycks det som om ett partipolitiskt tänkande smugit sig in. Den som missköter sig ska avgå. Men är det bibelns synsätt?

När det handlar om biskopar känns det nära till hands att titta på apostlarna. Jesus valde ut tolv stycken som fick ett särkilt ledaransvar. Var det någon av dem som misskötte sig? Tvingades någon att avgå? (Judas Isakariot kan man kanske säga avgick. De andra fick förnyat förtroende, trots förnekelse, tvivel, högmod etc.) Förekom hot och våld? Att hugga örat av någon är kanske inte så oskyldigt. Går vi utanför kretsen av de tolv, får vi väl förmoda att t ex Paulus, som ju kallas apostel även han, hade uppträtt hotfullt.

Apostel kan man vara även om man gör fel. För om det är så, att biskopen har uppträtt hotfullt, har han verkligen gjort fel. Absolut! Har han på andra sätt misskött sitt ämbete, har han gjort fel.

Men lösningen är inte alltid att delta i den vanliga kören: Avgå, avgå!

Försoningens väg är inte mindre smärtsam, men den har ett annat mål. Enhet! Att kanske på sikt den som känt sig hotad och den som hotat kan försonas. Är inte detta kyrkans uppdrag? Även på en kyrklig arbetsplats?

Biskopen polisanmäld

Om det stämmer som står i Smålandsposten blir min biskop polisanmäld idag. När hände det senast? Helander-affären på 50-talet? Det känns inte bra alls! Kommer sanningen att komma fram? Vad jag förstår gjorde den aldrig det i Helander-affären, som förmodligen var mer omfattande.
Samtidigt är det naturligvtis bra att locket inte läggs på! Om det har skett brott, ska det utredas och bestraffas. I kyrkans gemenskap kan sedan försoning ske. Vi är ju en gemenskap av syndare. Självklart är även biskopen en syndare. Liksom stiftsanställd personal. Liksom jag!
Så vad är problemet? Naturligtvis att någon varit hotfull och någon blivit kränkt. Att det finns konflikter på en arbetsplats, som inte blivit utredda.
Problemet är inte att det hamnat i tidningen. Eller att det polisanmäls. Men frågan är om det egentliga problemet går att lösa, när det nu antagit dessa proportioner?
Vi fortsätter att be för de inblandade. Som präst hoppas jag också att jag snart får någon information från Växjö stift. Lite märkligt känns det att inget sägs!

Dopdag och födelsedag

Idag firar jag min dopdag och födelsedag - samtidigt! Nu undrar säkert vän av ordning: Blev jag nöd-döpt? Nej, inte alls. Jag döptes Kyndelsmässodagen 1961 i Mariakyrkan i Sigtuna. Min doppräst var Per-David Eby. Jag var drygt två månader. Hur kan jag då fira födelsedag idag? Jo, kyndelsmässodagen 1975 invigdes Birgittakyrkan i Kalmar, där jag är präst. Vi sjöng på kyrkkaffet: 'Ja, må vi leva!' eftersom kyrkan - det är vi! Kyndelsmässodagen eller Jungru Marie kyrkogångsdag. En bra dag att gå i kyrkan på. Det hade fler insett och vi var en bra bit över 120 i kyrkan och 95 på kyrkkaffet. I processionen in bar 4-5 flickor ett litet ljus, som de sedan tände det stora Kristus-ljuset med. Tanken var att Maria bar fram Jesus i templet och nu bär vi fram Kristus i våra liv. Men flickorna hade lite svårt att tända det stora ljuset, trots framställd stol. Församlingspedagogen fick hjälpa till men nådde inte heller upp. Så kom en person ur församlingen och till sist lyste det stora ljuset. Vår uppgift som kristna är att vara världens ljus, säger Jesus. Oftast går det bättre om vi hjälps åt.

Peter, vår kyrkoherde, predikade om erfarenhet och längtan. Det var ett bra grepp. Han asvlutade med att citera Martin Luther: 'Gud är den vi väntar oss allt gott från'. Läser man i Luthers stora katekes får man veta mer:

'En Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud.
Är tron och förtröstan rättskaffens, så är och din Gud den rätte. Är åter din förtröstan falsk och orätt, så är det icke därvid fråga om den rätte Guden. Ty det tvenne höra samman: tro och Gud. Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.'

Min Gud är den treneige Guden. I Jesus möter jag Guds ansikte. Jag döptes i Maria-kyrkan. Det är jag glad för. Maria fick bära Jesus fysiskt i sin kropp. Kyrkan är som Maria. Vi ska bära Jesus och han får födas i oss och genom oss.

Därför kan jag fira födelsedag och dopdag samtidigt. Grattis på mig!

Han, hon eller hen

Enligt Kyrkans Tidning har studieförbundet Sensus en policy att de som söker jobb själva ska få bestämma om de vill beskriva sig som 'han', 'hon' eller 'hen'. Det sista är då könsneutralt.
Kanske är det bra. Det är en del av Sensus' inkluderingspolicy, får man veta i artikeln.
Min fråga är: Varför ska man överhuvudtaget skriva kön i sin ansökan? När kan det ha betydelse? Och om man inte känner sig hemma i vare sig 'han', 'hon' eller 'hen' - vad gör man då?

Vår biskop i bråk

Vad har hänt? Morgontidningens toppnyhet handlar om att biskopen i vårt stift blivit knuffad av en stiftsanställd. Jag vill inte påstå att jag satte morgonkaffet i vrångstrupen, för jag brukar börja med en tallrik fil och dricker kaffet lagom till serierna. Det verkar som om Östran var först med denna nyhet. Det kan bli av visst intresse att se hur nyheten kommer att vandra genom media idag. Blir det en höna av en fjäder? Eller är det så att media bara kommer att beskriva toppen av ett isberg.
Artikeln i Östran visar tydligt att det finns arbetsmiljöproblem. Isberget! Biskopen utgör toppen i flera bemärkelser.
Man kan fundera mycket kring detta. Det finns ett över och ett underperspektiv att meditera kring. Den anställda har ju rimligen betydligt mindre makt än biskopen och detta bör vägas in. Enligt en annan blogg handlar det om en kvinna. Om detta stämmer finns det ett genusperspektiv också.
Ytterst ser jag biskopens uppgift att värna om enheten. Det har tydligen inte gått på stiftskansliet. Enhet kan man värna om på olika sätt. Som jag ser det finns inga genvägar förbi konflikterna. Enhet är en lång vandring. Vissa kallar det försoningsprocess. Utan rättvisa ingen försoning! Därför måste en biskop också värna rättvisan och inte minst dem som befinner sig i ett underläge.
Men vad egentligen denna konflikt handlade om vet jag inte. Jag tror dock att det kan bli en möjlighet i vårt stift. Att vår biskop är inblandad i en konflikt och behöver vara sjukskriven kanske kan bli utångspunkten för många goda samtal. Vad är en konflikt? Vad är makt? Vem är i underläge? Vad betyder försoning? Hur når vi rättvisa?

Verkligt och overkligt

Idag, kl 13.00, sammanträdde fakultetsnämnden vid University of the Free State. Min disputation kommer att ske måndagen den 13 september 2010 kl 14.15, d v s om ca: 7 ½ månader. Det overkliga börjar bli verkligt!

I kväll ska vi boka flygbiljetter. På morgnar och de dagar jag inte arbetar sitter jag och läser och skriver. Imorse läste jag en bok om massakern i Sharpeville 1960. Den heter 'An Ordinary Atrocity: Sharpeville and Its Massacre' och är skriven 2001 av Philip Frankel. Om Sharpeville brukar man säga att 69 människor dödades och de flesta skjöts i ryggen. Av boken har jag lärt mig att det förmodligen var fler som miste livet men att de flesta som dödades inte sköts i ryggen. Däremot var det många som skadades, som sköts i ryggen. Det finns en martyrmyt kring Sharpeville, som är begriplig. Det var, som bokens titel säger, ett vanlig illdåd! Helt obegriplig för oss idag.

Egentligen har inte boken jättemycket med mitt avhandlingsskrivande att göra, men helt plötsligt hittar jag en spännande tråd och börjar dra i den. Boken har jag lånat med hjälp av fjärrlån, på Bergaviksbiblioteket. Det kostar 10:- och jag tror den kommer från något bibliotek i Uppsala. Förnämligt!

Men snart ska avhandlingen vara färdig och fram till dess får jag nog låta bli att följa spännande trådar och koncentrera mig.