Söndag kväll

Höstmörkret sänker sig. Några löv är fortfarande kvar på träden. Promenad med hunden Ludde. Lämna in bilen för morgondagens service. Cykla hem i dunklet. In och elda i öppna spisen. Äta. Prata i telefon med en god vän. Kura skymning. Sova. Leva.

Någon gav mig kyrkans tidning

Kyrkans tidning läser jag på nätet eller på jobbet. Vi prenumererar inte. Har gjort men inte nu. I morse låg den i alla fall i brevlådan. Märkligt. (När våra barn bodde i en lägenhet nere i city kom varje vecka ett exemplar. Beställt av vem? Vi vet inte! Då brukade den hamna några dagar senare hemma hos oss.
Nu konstaterar prästen Mikael Bedrup enligt framsidan: "Kyrkan tar inte oss alkoholister på allvar". Jag reagerar på att en präst skiljer på "Kyrkan" och "oss" men kanske har han inte sagt exakt så.
Sakfrågan är dock mer komplicerad. Det handlar om nattvardsvinet. Alkohol eller ej. Jag har arbetat i församlingar med bara alkoholhaltigt nattvardsvin och i församlingar med bara druvjuice eller alkoholfritt vin. Jag har arbetat i församlingar med båda. Ja, vad ska man göra. Självklart ska varje människa tas på allvar. Men löses det genom att ändra former hit eller dit? Jo, ibland. Biskop Electus, Martin Modéus, säger i samma tidning (rent allmänt) att vi ofta tänker from i stället för relation. Vi letar på fel ställe. Kanske kan man tillämpa detta på nattvardsvinsfrågan. Själv lutar jag åt att det bör vara vin i nattvarden. Men man kan ju fråga om våra oblater verkligen är bröd? Visst är det bakat. Men det ter sig inte särkskilt likt vanligt bröd. Jag tror ändå att jag är öppen för att resonera i denna fråga. Men andra kyrkor. Med kristna i andra tider. Men vi ska inte tro att vi genom att enbart byta nattvardsvin har tagit människor som lider av alkoholism på allvar. Hur ställer vi oss till att det serveras alkohol i många kyrkliga sammanhang. Det undrar jag om det är nödvändigt.
I samma nummer av kyrkans tidning finns ett annat inslag som handlar om nattvarden. Sven Hillert menar att alla har rätt till nattvarden. Även de som inte är döpta bör vara välkomna. Ledstjärnan är: ingen ska vara utanför. Men är det inte viktigare att inbjuda till dop? Det stämmer ju att ingen som kommer fram till nattvardsbordet blir nekad. Men min fråga är: vad är det som en människa tar emot i nattvarden om den människan inte vill ta emot samma sak i dopet?
Sven Hillert skriver:

Vi kan skapa ordningar som avspeglar Jesu eget sätt att leva och lära om livet och om Gud. Vi kan börja dela måltid med Jesus på samma öppna sätt hans samtida fick göra.

Jag vänder mig starkt mot detta. Vi bör ju sträva mot detta mål men jag tror inte alls att vi, som är kristna i början av 2000-talet, har större förmåga att spegla hur Jesus var i mötet med andra än vad kristna i alla tider haft. Våra nutida ordningar är bara ordningar. Viktiga, javisst! Men bara ordningar. Vi kanske ska lyssna mer på Martin Modéus och tänka relation mer än form.
Dessutom firade Jesus nattvard en gång. Då var det inte alla som var med. Våra övriga måltider ska självklart präglas av öppenhet. Gör de det?
Nattvarden är en viktig del av kyrkans liv men min övertygelse är att det är mycket viktigare hur Gud får forma oss de andra delarna av veckan. Är vi öppna och inkluderande i våra relationer med våra medmänniskor, så kommer gudstjänsten att bli sådan också. Kanske leder det till att vi byter ut vinet mot druvsaft. Däremot tror jag att vi ska inbjuda mer till dop än nattvard utan att vara dop. Men viktigast är hur vi möter varandra. Där håller jag med Modéus.

Vem var Orpa?

Idag läste vi ur Ruts bok i högmässan. Rut, Orpa och deras svärmor Noomi. När Noomi blir änka och dessutom hennes två söner dör vill hon flytta hem till sitt hemland. Hon menar att Rut och Orpa ska stanna kvar och hitta nya män. Orpa gör det men Rut vill följa med sin svärmor. Hon yttrar de smått bevingade orden:

Tvinga mig inte att överge dig
och vända tillbaka.
Dit du går, går också jag,
och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk,
och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö,
och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst -
endast döden skall skilja oss åt.

Katarina Jagellonica, som var gift med Johan III hade väl de sista orden i sin vigselring: Nemo nisi mors - ingen annan än döden (skall skilja oss åt). Hon dog också hon i ett främmande land (Sverige) efter en tids sjukdom.
Ruts och Noomis berättelse handlar om en relation som går utöver kulturella gränser. Så kan man också beskriva den världsvida kyrkan. Därför gjorde vi ett experiment vid kyrkkaffet idag. Vi hade sju bord som fått namn efter personer i de olika bibelläsningarna. (Orpa, Noomi, Rut, Jesus, Maria, Marta, Lasaros.) Vid ingången fick alla varsin lapp och så fick man sätta sig vid rätt bord. Med andra ord kanske man fick sitta med någon man i vanliga fall inte sitter med. Många kom efteråt och undrade om vi kunde göra om det! Roligt, tycker jag!
Men en fråga fanns ändå hängande i luften: Vem var Orpa?

Media igen

I dagens Östran kan man läsa både om fadren och äldsta dottern. Men när jag nu ska söka på nätet efter artiklarna är det bara dottern som fastnat. Med andra ord kan jag nu länka till dottern, som en enligt Östran, kan bli webbjoker. När det gäller min egen medverkan får man hålla sig till papperstidningen. Det hörs väl på namnet att det är där vi pappor (papper) hör hemma!

Media är kul

Efter att ha kommit hem från Sydafrika och disputationen, skrev jag en slags pressrelease till några tidningar (Östran, Barometern, Kyrkans Tidning och Dagen). Upprinnelsen var att jag blev uppringd av Sveriges Radio Kalmar p4, som gjorde en intervju i morgonprogrammet müsli förra veckan. Man kan lyssna på deras hemsida fram till den 6 november. Programmet sändes mellan 8.30 och 9.00.
Idag har jag fått veta att Kyrkans Tidning har inne en liten notis. Dessutom har jag haft besök av Östran och Barometern. Vi ska se om Dagen skriver något. Jag har även hört av mig till Svensk Kyrkotidning (SKT) och Svensk Pastoraltidskrift (SPT).
En av mina arbetskamrater, som är tjänstledig från sin tjänst som journalist, brukar säga att tidningarna gärna skriver om det som händer men att vi då måste berätta för tidningarna vad som händer. Det är ju inte så att det bara skrivs om det negativa. Mycket positivt står också att läsa. Ju mer vi berättar för tidningarna, desto mer positivt skriver de om. T ex att en präst från Kalmar lyckats doktorera i Sydafrika. Det tycker då jag är positivt i alla fall!
Jag återkommer eventuellt med länkar till fler publiceringar.

Höstlöv, Gud och spagetti

I Birgittakyrkan har vi en samling varje månad som kallas "Gud och spagetti". Om jag förstår saken rätt kommer idén från Danmark. Många barnfamiljer har svårt att komma till gudstjänsten på söndagarna. Så har det varit länge. Det har lösts med aktiviteter som t ex Kyrkans barntimmar. Men nu är ju de flesta på dagis. (Inte alla. Det vet jag!) Kvällarna är dyrbara. Först ska många barn hämtas på dagis. Sedan ska det ätas. Vardagspusslet, ni vet.
Det ska ätas .... detta faktum är en del av själva idén. Om det finns spagetti i kyrkan, då kanske det blir en hjälp att gå dit och äta.
Vi börjar klockan fem. En kort gudstjänst i kyrkan. Organisten är med och spelar på kyrkorgeln. Vaktmästare på plats. Ordentligt ska det vara. Församlingsassistenterna är med. Prästen predikar. Full satsning. Idag ska vi gå ut och plocka höstlöv innan ett av barnen får trycka på kyrkklocksknappen. Vad föreställer höstlöven? Kanske en ängel. Vi sjunger Per Harlings höstpsalm:

I en värld full av kosmiska under
ser barnet det vi inte ser.
Ett löv som vindpust gjort sönder
blir en ängel som dansar och ler.

"Ser du änglarna, pappa, som dansar?
Hör vilken vacker musik!"
ropar barnet och spelar på harpan
med strängar av garn på en spik.

Men vi ser inte lekarnas mönster,
vi hör inte låtsasmusik.
Vi har bommat till våra fönster
mot glädjen som var så unik.

Så dansa med änglarna, dansa mitt barn.
Lek medan lekarna finns.
Sjung till din harpa av garn,
så länge du sångerna minns.

En dag skall du finna att alla är barn
i en större men klarare lek,
där alla får dansa bland änglar och garn,
där ingen har tid med nåt svek.

När gudstjänsten är slut, efter högst 20 minuter, går alla in i Ulfåsasalen och äter spagetti. Sen går vi hem. Kanske har några av ungdomarna kommit lagom till maten. De ska kanske vara med på mässan och stanna kvar efteråt, då kyrkans unga samlas.

Höstlöv, Gud och spagetti. Passar ganska bra ihop.

Amanda och Predicament

Nu är det dags att skriva ett par rader om en av döttrarna. Hon har ställt upp i Melodifestivalens webbjoker. Den som vill kan rösta genom att sms:a 104 till 72211. Sången kan man se på och lyssna på här. Sången heter

A fist full of maybe

och är skriven av Staffan Bohman.

Eva Brunne – en profetisk röst?

Vad ska vi säga om dagens händelse i Storkyrkan i Stockholm? Några frågor väcks hos mig:
- Är biskop Eva Brunne en profetisk röst?
- Var det rätt att säga det hon sa?
- Hade Sverigedemokraterna rätt att gå ut?
- Hur ser relationen kyrka – stat ut i ljuset av det som hände?
Jag ska försöka fundera kring dessa frågor.
Men först konstatera att jag saknar kommentarer från några av de bloggar jag ibland läser. Varken Helle Klein, Dag Sandahl eller Brygubben har kommenterat. Ännu! Däremot kommenteras det av Åke Bonnier och Karin Långström Vinge. De båda är mycket positiva till predikan. Det är även jag, i stort sett, trots att jag inte hörde den men jag har läst den.
Men till frågorna:
Är biskop Eva Brunne en profetisk röst? Jo, det tycker jag. Förmodligen hade jag sagt något liknande. Och jag håller med Åke Bonnier om att det var grundat i bibelordet. (Vilket i och för sig är ett problem, eftersom det bibelkapitel, som Karin Långström Vinge citerar (3 Mos 19) också förbjuder tatueringar. Men detta är en exegetisk fråga, som får behandlas vid ett annat tillfälle. Men jag menar att det är en grundtanke i kristendomen att alla människor har samma värde och det måste kunna sägas i en predikan!
Det som kanske var problemet, var att Eva Brunne hänvisade till de demonstrationer, som hållits.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag.

Och de var ju uttalat riktade mot Sverigedemokraterna. Hade det inte blivit lika starkt även om hon utlämnat den raden? Jag tror det!
Jag menar dock att hon uttalat sig klokt genom att säga att man ska ropa ut sin avsky mot "det" som gör skillnad på människor. Bra att hon inte sa "den".
Var det då rätt av Sverigedemokraterna att gå ut? Jag har aldrig hindrat någon att gå ut från en gudstjänst. Det måste ju ändå få vara tillåtet. Visst kan det upplevas som en provokation. Men de är faktiskt i sin fulla rätt att göra just det de gjorde.
Relationen mellan kyrkan och staten är dock intressant. Eva Brunne står, vad jag förstår, på luthersk grund. Hon målar ut att de folkvalda har ett viktigt ansvar. Givet av Gud. Det är klassisk s k två-regementslära, vad jag kan förstå, utan att vara luther-forskare. De gamla vanliga partierna, de tog inte illa upp. De vaggades tvärtom in i en trygg förvissning om att de är på rätt väg. Kanske fyllde därför predikan en djupare uppgift: nämligen att kyrkan ska stryka staten medhårs. Sverigedemokraterna fick bli syndabockarna. Hon skulle t ex kunna sagt något om att det faktum att nästan 6 % röstat på Sverigedemokraterna, även säger något om de etablerade partierna. Säger något om den invandrings- och migrations-politik som de båda blocken i princip står bakom. Av reaktionerna att döma (enligt Aftonbladets TV-klipp) verkar ju de andra inte ha tagit åt sig. Det gör mig bekymrad. Det är ju faktiskt inte Sverigedemokraterna som regerar i landet. Det är de andra partierna, och alla de som röstat på dem, som bär ansvar för de motsättningar och den misär som finns just nu. En profetisk röst skulle kunna fångat upp det.

Men samtidigt kan man inte säga allt i en kort predikan (eller tal, som en del kallade det för i TV-klippet). Att en biskop lyckats tala på ett sätt, så att det blir reaktion, det är något positivt i sig. (Även om jag inte skulle tycka att vad som helst var OK att säga).

Sammantaget: I sak tycker jag att predikan håller. Det är en speciell situation vi hamnat i. Att ett uttalat främlingsfientligt parti kommit in i riksdagen. Det är allvarligt! Men meningen om demonstrationerna, kunde ha uteslutits. Poängen skulle ändå framgått! Dessutom har fler ansvar för att det finns motsättningar i vårt land. Det kunde också ha framgått!

Hemma i Kalmar

Sista etappen med Swebus gick bra men var långdragen. Nu är jag hemma. Skönt! Godnatt!

James J. Reynolds

Detta mejl fick jag efter att ha varit med på TSSA. James studerar i Sydafrika men är från Nigeria och han är lutheran. Finns visst många i Nigeria. Det visste jag inte. Kändes i alla fall mycket bra att få detta mejl. Hans och jag lyckades nå fram och viktiga frågor berördes. Härligt!

Dear Anders
It was such a great time we had together though brief. We were so thrilled by your paper as it was the major part of our discussion on our way back from the conference. To be very precise, Beverly Haddad was full of praise for your courage in addressing the issues objectively without any fear of intimidation. You really made us proud. Please find the photo we took. We will keep in touch. Thank you and remain blessed.

Hemkommen

Flygresan hem skedde utan missöden. Ethiopian airlines var en ganska intressant bekantskap. Inget fungerade dåligt men det är klart att det märktes i konforten att det var billigare än andra flygbolag. Lite trasiga, stängda toaletter, maten kanske inte var precis min smak, hörlurar som inte fungerar osv. Huvudsaken är ju dock flygsäkerheten. Och toaletterna räckte till i alla fall. Maten var på intet sätt dålig. Hörlurarna kvittar. Filmerna är ofta inte världsbäst ändå. Jag är nöjd!
Några reflektioner, dock: Varför hör man aldrig vad kaptenen säger? Om han (för det är ju nästan alltid en han) dessutom pratar på dålig engelska är det helt omöjligt. Vad är meningen?
En annan upplevelse: på första sträckan var det ganska varmt i planet. Då gick en hel hop människor fram och ställde sig i pentryt, eftersom det blåste kallt där. Jag trodde att personalen skulle ta illa upp. Men icke! Folk hällde upp dricka åt sig själva och personalen deltog i det allmänna samtalet. Överhuvudtaget är det inte så strikt med Ethiopian airlines. Med undantag av flygsäkerheten, alltså! I like!
När vi kom till Rom gjorde jag en annan iakttagelse. Sedan större delen av resenärerna klivit av var det i stort sett bara svarta kvar. Jag tror att vi var tre vita bland kanske 40 personer. Lite tvärtemot hotellet jag bodde på sista natten. Då kommer städpersonalen in. Det är bara vita! Så med andra ord kanske bilden inte är så solklar? Det kändes i alla fall som ett försonande drag. (Jag är medveten om att jag blivit lite fixerad vid detta med hudfärg efter en månad i Sydafrika. Men så blir det lätt!)
Sista biten (Rom-Stockholm) fick jag tre säten för mig själv och efter frukosten sov jag ganska gott.
Nu sitter jag på ett café på Arlanda och summerar: Jag är lycklig! Har varit med om en fantastisk upplevelse. Stor tacksamhet! Det blir temat i min egen morgonbön här på Arlanda, eftersom jag knappast kommer till någon gudstjänst denna söndag förmiddag. Tack, Gud, för denna fantastiska resa. Tack för familj, släkt och vänner (i Sverige, Afrika och på andra håll) som på olika sätt varit stöd. Tack för livet!
Så vänds ett blad i livsboken. Jag har tagit fram ett nytt dokument i min laptop. Det heter: Tryckningen av avhandlingen! Det blir nästa steg!

O. R. Tambo

Så heter flygplatsen. Sitter på News Cafe. Äter en macka och dricker en öl. Flyget är försenat. Det kan innebära att vi inte väntar 3 timmar i Addis Ababa ikväll. Eller att vi gör det och blir försenade till Arlanda och jag missar bussen osv. Jag tänker på det vi fick höra, när vi kom till gränsen mot Botswana för några år sedan:

Welcome to Botswana! If you are in a hurry, please come back tomorrow!

Med andra ord tar jag det lugnt. Hem kommer jag alltid. Nu ska njuta de sista skälvande timmarna av Afrika.

Tillbakablick från Johannesburg

Vi skriver 2 oktober 2010. För ungefär 30 år sedan, närmare bestämt i september 1981, kom jag första gången till Sydafrika. Då var jag snart 21 år och hade klarat av 2 år av mina teologistudier. Det året har påverkat mig enormt mycket. Flera av de personer som jag då lärde känna, är fortfarande nära vänner. Igår pratade jag en halvtimme i telefon med Randall, som jag då bodde ihop med, tillsammans med Hennie, Nomathemba och Pat.
För drygt 8 år sedan flyttade hela vår familj till Sydafrika, där vi bodde i 4 år. I sanning något som var omvälvande för oss alla.
För ca: 7 år sedan skrev jag in mig som Ph D student vid teologiska fakulteten i Bloemfontein. Det kändes då som ett hugskott. Nu, sju år senare, är jag Philosophiae Doctor.
För ungefär en månad sedan, den 8 september, anlände hustrun och jag till Johannesburg. Vi har träffat General Sekreteraren för SACC, otaliga vänner, varit med om en fantastisk högmässa i St. Johannes församling i Batho, disputation, en oförglömlig fest på kvällen, besök på Our Place och möte med en mängd medmänniskor som lever med HIV och AIDS, besök på Oelrietta och möte med bland annat en grupp bufflar, Graduation, Chancellor's dinner, valsafari i Hermanus, avkoppling i Capet Town och sedan hustrun åkt hem har jag varit med på TSSA's annual meeting i Bloemfontein, där jag bl a tillsammans med Hans fick lägga fram ett "paper".
Nu sitter jag på hotellrummet, efter att ha varit ute i solen en stund. Den är stark. Jag läser min bok om 50 år med självständighet i Afrika. Just nu handlar det om L'Afrique Noir, Frankrikes kolonier. Om hur de svarta skulle assimileras in i den franska stormakten. Det är skrämmande läsning. När Guinea röstade för självständighet den 28 september 1958 lämnade 3000 franska administratörer landet kort därefter. De tog med sig allt av värde. Brände alla arkiv. Krossade allt porslin och skruvade t o m ur alla glödlampor och tog med sig hem. Allt enligt Martin Meredith.
Jag sitter vid poolen. Solen skiner. Min kropp blir något litet mörkare. Jag är på väg hem från Afrika. Jag har inte med mig guld eller elfenben men ett diplom, som säger att jag doktorerat. Några meter bort arbetar två svarta arbetare med att fixa pumpen till poolen. Frukosten serverades av Solomon, från Zimbabwe. En ung, svart kvinna finns bland hotellets gäster. Resten är vita. De flesta verkar vara afrikander, utom en kvinna som kommer från Australien. Hon är märkligt nog Lutheran. Visste inte att det fanns lutheraner i Australien. Tydligen många i Adelaide. Hennes förmödrar och förfäder flydde från religionsförtryck i Preussen. Området hotellet ligger i är ruffigt. Vi omges av höga murar med elstängsel längst upp. Ägarinnan, som jag pratat med, sätter säkerheten högt. Men jag kan inte låta bli att tänka att steget från Frankrikes kolonier, L’Afrigue Noir, till detta vita reservat med svarta arbetare, inte är så långt.
Jag åker hem till Sverige. Är det bättre där? Vem städar våra offentliga toaletter? Och vi förfasar oss över Sverigedemokraternas framgång i valet. Egentligen är det mot oss själva kritiken i första hand bör riktas. Det är en lång väg kvar innan vi kan se varandra i ögonen och säga att alla människor är lika mycket värda. Oavsett hudfärg, kön, religion, ålder, sexuell läggning, politisk åsikt, grad av funktionshinder etc.
Det är snart 50 år sedan jag föddes. Det är 50 år sedan Afrikas länder fick befrielse. Jag är oerhört privilegierad som kan åka till Afrika och uppleva det jag fått uppleva. När jag nu åker hem tar jag med mig en fråga: Vad betyder det att jag är jämnårig med Afrikas självständighet?

TSSA dag 3

Idag var morgonbönen annorlunda. Michelle Potgieter hade valt ett bibelord, som fick läsa enskilt samtidigt som meditativ musik spelades. Kändes bra!

Så var det dags för Hans och mitt ”paper”. Vi hade kommit överens om att börja med varsin kort berättelse. Det fungerade bra och uppskattades. Sedan pratade Hans 20 minuter och jag ca: 15. Efter det fanns det gott om tid för frågor. Och det blev det! Samt synpunkter! Förmodligen är jag jävig men det kändes faktiskt som om vårt ”paper” öppnade upp det livligaste samtalet. John de Gruchy var den som först pratade och menade att vi på vissa punkter hade fel. Detta gjorde att andra hängde på. Vi fick upp diskussion om sexualitet, som knappt berörts hittills och framför allt kändes det som om vi bidrog till att den historiska tillbakablicken vändes i framåtblickande. Det var roligt! Efteråt kom John de Gruchy, Eddy Van der Borght och Beverly Haddad fram till podiet och ville prata med mig. Men mesta pratade de med varandra. Det handlade bland annat om Frank Chikane och hans roll i SACC och ANC. Då berättade John att Frank Chikane 1993 hade bett John om att få studera för honom. John hade ordnat ett stipendium till US och tanken var att Chikane skulle slippa bli indragen i politiken. Men, när Chikane satt på Johns kontor ringde vem då? Mbeki! Så John kunde berätta om hur John blev indragen i det politiska. Beverly menade att detta var ett avgörande ögonblick, inte minst när det gällde Sydafrikas sätt att förhålla sig till HIV och AIDS. Mellan raderna kunde jag läsa att en av profeterna, en av de möjliga kritikerna i framtiden på detta sätt oskadliggjordes. Intressant att få höra från någon som var med när det hände. John de Gruchy tyckte absolut att vårt bidrag var bra. Kanske just därför gick det att kritisera och John var ju faktiskt med i SACC ända från starten, så han vet vad han talar om. Men han försvarar sig också.

Efter vårt anförande fick jag och lyssnade på Elize Julius som läste (!) ett ”paper” om hur svarta uteslutits från nattvarden i den reformerta traditionen. Skrämmande! Hon är själv svart (eller ”färgad”, om man vill använda apartheid-termer) och studerar vi Stellenbosh University utanför Kapstaden.

Allra sist var det en ”plenary” med en annan man från Nederländerna: Bram van de Beek. Han pratade om katolicitet, d v s att kyrkan alltid måste vara öppen för alla. Det var ett bra ”paper” som utmanade i den sydafrikanska kontexten. Men tyvärr hade många lämnat konferensen, eftersom de hade lång väg tillbaka hem. (Jag har inte riktigt varit med om detta i Afrika. Man brukar komma sent men stanna kvar till slutet. Förmodligen beror det på att konferensen var ganska västerländskt präglad.

Efter att allt var slut satte jag mig i bilen och åkte mot Johanneburg. Jag hade bokat ett hotell på nätet och sedan jag handlat lite godis mm på en shoppingmall letade jag mig fram till mitt hotell. Området är ganska nerslitet och jag var lite tveksam. När jag ringde på porttelefonen. Men det är helt OK. Rummet är bra och det finns wifi. Med andra ord kan jag blogga lite innan det är dags att knoppa in. Förhoppningsvis skiner solen imorgon och jag kan ligga ett par timmar vid polen innan det är dags att åka till flygplatsen.

TSSA dag 2

När man ska vara på en konferens en hel dag och höra en rad ”paper” läsas upp, för det är så det går till, känns det märkligt att morgonbönen i stort sett består av en predikan. Visserligen började den med en vers på psalmen ”Amazing grace” (kunde vi inte sjungit något mer afrikanskt?) men i övrigt pratade en av eleverna på UFS, John Letsie, i stort sett hela tiden. Märkligt!

Under dagen lyssnade jag på Eddy Van der Borght från VU University i Amsterdam, d v s det Fria Universitetet, som drivs av en av de reformerta kyrkorna. (Eller åtminstone har en koppling dit!) Han pratade om hur den internationella ekumeniska rörelsen bidragit i kampen mot apartheid. Det var bra men jag har svårt att säga vad hans poäng var. Jag reagerade på att han två gånger använde ordet ”non-white” när han pratade om svarta. Det är en fälla, som det är enkelt att gå i. Men ingen kallar vita för ”non-black”. Han fick presentera sitt ”paper” i en s k ”plenary” d v s för alla deltagare.

Därefter lyssnade jag på Beverly Haddad från University of KwaZulu Natal. Hon är anglikansk präst och pratade om hur ”the Ecumencial Advocacy Alliance” (en organisation, som står Kyrkornas Världsråd nära) har arbetat med HIV och AIDS. Hon var mycket bra och borde ha fått prata i plenum. Anser jag! Hennes poäng var egentligen självklar: arbetet med HIV och AIDS borde inte ha sitt centrum i Geneve utan i Syd. Men där pengarna finns, där fattas även besluten och därför är inte arbetet så imponerande.

Nästa parallellseminarium jag gick på var underligt. Janet Trisk, från St David’s i Pietermaritzburg, presenterade ett ”paper” med rubriken: Beauty for ashes: responding to violence. Grundtanken var att kyrkan ofta tagit sin utgångspunkt i döden, snarare än livet. Vi kallar oss för dödliga (mortals) istället för levande. På olika sätt gick hon igenom hur en teologi, som tog sin utgångspunkt i livet med begrepp som ”natality” och ”flourishing” som grund, skulle kunna leda till mindre våld. Därifrån kom hon in på begreppet skönhet. Där gick det kanske lite för långt. Ett medelklass-perspektiv. Men det väckte tankar i alla fall.

Före lunch skulle vi hört Russel Botman, den enda svarta personen, som hade fått möjlighet att tala i plenum. Först när vi satt i salen fick vi veta att han inte kunde komma. Dåligt! På sått sätt blev alla plenarsamlingar ledda av vita, medelålders män. De flesta från Europa! Trist och egentligen helt obegripligt! Istället för Russel Botmans ”paper” blev det årsmöte för TSSA och Hans föreslog mig som medlem, vilket accepterades. Vad nu det kommer att betyda! I mötet tog Beverly Haddad upp snedfördelningen när det gäller talare. Bra!

Efter lunch åkte jag och hyrde en bil och uträttade en del ärenden. Jag missade därmed en omgång seminarier men det gjorde inget. Efter fikat, som jag delade med professor Pieter Verster, som jag hjälpt med visum till Sverige i somras (det är inte så lätt att komma in i Sverige) lyssnade jag till konferensens enda katolik. En radikal nunna från St Joseph’s, som heter Sue Rakoczy. Hon pratade om ”Discernment” som på svenska betyder urskiljning. Vi använder inte det så ofta men det handlar om att urskilja Guds röst i sitt liv och hör hemma inom den mystika traditionen. Hon gav några feministiska perspektiv och pratade bland andra om Katarina av Sienna, Florence Nightingale och Dorothy Day. Jag var nog inte så motiverad men det fanns intressanta vinklingar!

Innan middagen åkte jag till Angels Haven och hämtade kläderna, som mina bröder lämnat kvar. Dessa och kläder de lämnat i Kapstaden körde jag sedan till Our Place, där de förhoppningsvis kom till nytta.

Middagen blev mycket trevlig. Jag satte mig vid samma bord som studenterna från UKZN. Det var postgraduate students från Kamerun, Nigeria, Zambia, Malawi, Zimbabwe och Tanzania samt deras lärare, Beverly Haddad. Äntligen en fläkt av det svarta Afrika i detta annars så vita sammanhang. Vi hade dessutom oerhört roligt. Skrattade mycket! Härligt!

När vi väl kommit hem till Sekhopi och Keitumetse satt Hans och jag och förberedde oss för vårt ”paper”. T ex genom att läsa igenom vissa delar och ta tid. Vi tyckte att det var viktigt. Att hålla tiden och ge utrymme för samtal!