Studierna bör ju komma först. Men jag har lovat att vårtala i Bergavik. Nu kommer paniken krypande. Något så förutsägbart som våren. Det är inte så enkelt att säga något fyndigt om den.
Ett tag tänkte jag hämta en albuske, som fått något slags vårt-sjukdom på bladen. Så skulle jag ha hållit i albusken och sagt:
- Det handlar om att hålla vårt-al!
Men det är inte så värst kul egentligen. Bättre då att lyssna på min vän vaktmästaren, som föreslog att jag skulle börja talet med orden:
- Vad glor ni på?
Det skulle kunna öppna upp för vissa betraktelser. (Alltså, att betrakta något och glo på något är ju nästan samma sak).
Har någon ett förslag? Tas tacksamt emot! Nu ska jag sova, så att jag orkar fortsätta med mitt avhandlingsskrivande imorgon.
God natt!
Wednesday, 28 April 2010
Friday, 23 April 2010
Någon länkar till min blogg - kul!
En av våra konfirmandledare har länkat från sin blogg till min. Tack för det! Nu länkar jag tillbaka, mest för att berätta att fotbollstar är en mycket trevlig kille!
Konfirmation
Konfirmationshögtid. En stor dag i både församlingens och den kristnes liv. I onsdags kväll var det dags för fyra konfirmander i S:ta Birgitta kyrka i Kalmar. De flankeras av de två konfirmandledarna, församlingens pedagog och konfirmationsprästen.
I händerna håller de sina dopjus, som en påminnelse om dopets gåva. Det var en mycket fin mässa med konfirmation och det efterföljande tårtkalaset samlade många glada människor.
Thursday, 22 April 2010
Snurrigt på nätet
Brygubben kommenterar tidningen Dagens påstående att Helle Klein ska bli präst igen. Ja, det är en märklig rubrik. Hon var ju präst även när hon var tjänstledig.
Men även Helle Klein själv lyckas krångla till det. Hon skriver i en ledare i AB den 21 april om sin förestående avgång:
Nog tycker åtminstone jag att det är synnerligen klantigt uttryckt. Eller rentav dålig teologi! Visst jag förstår att det har en koppling till en annan rubrik: "Himlen kan vänta". Men i alla fall. Som jag ser det har väl även opinionsbildning med Gud att göra! Till och med ganska mycket!
Men även Helle Klein själv lyckas krångla till det. Hon skriver i en ledare i AB den 21 april om sin förestående avgång:
Gud får förresten vänta lite ändå, för nu tänker jag ha hundraprocentigt fokus på opinionsbildningen fram till valet ...
Nog tycker åtminstone jag att det är synnerligen klantigt uttryckt. Eller rentav dålig teologi! Visst jag förstår att det har en koppling till en annan rubrik: "Himlen kan vänta". Men i alla fall. Som jag ser det har väl även opinionsbildning med Gud att göra! Till och med ganska mycket!
Monday, 19 April 2010
En dag i Lund
Hur ska jag nu formulera mig så att detta inte uppfattas som skryt? Jag gör ett försök: I morse kl 05.45 steg jag upp, släppte ut Ludde, åt frukost och cyklade sedan till centralen. Tåg till Alvesta, där klev jag på ett x2000 och hade sällskap med Katarina. I Lund åt vi lunch och gick sedan till CTR (Centrum för Teologi och Religionsvetenskap). Vid högre seminariet i Religionsbeteendevetenskap och praktisk teologi skulle jag alltså få lite respons på min avhandling. Ann, som hade lovat läsa lite extra, hade tyvärr fått förhinder. Hur skulle det nu gå? Skulle det komma någon? Skulle någon ha läst min text?
Det är nu som det lätt kan uppfattas som skryt.
Utöver professorn i praktisk teologi och den professor emeritus i missionsvetenskap som lovat komma, kom även professor emeritus i praktisk teologi samt nuvarande professor i missionsvetenskap. De hade alla med sig ett exemplar av min avhandling och de hade ägnat tid åt den! Därutöver tre personer som disputerat i olika ämnen. Dessa hade också läst min text, eller delar av den! Utöver det sju studenter. Med mig var vi 15 personer! Vi hade tiden mellan 13.15 och 15.00. När klockan var 14.30 frågade ordföranden om vi kunde bryta för paus en kvart, för att se'n kunna hålla på till 16.00 ….
Kritik fick jag. Konstruktiv sådan. Både ris och ros. Som det ska vara. Samtalen som tog sin utgångspunkt i min text var intressanta och givande. Jag är överväldigad. Nu sitter jag på tåget och summerar. Visst, det blir en intensiv månad fram till slutet av maj, då allt ska vara inskickat. Men nu känns det enbart inspirerande. Även om jag ska sitta på nätterna.
Vad jag egentligen vill ha sagt är att jag är oerhört tacksam över att så många tog sig tid, både att läsa min text och avsätta några timmar till seminariet. Hur ska jag göra med skryt-aspekten, då? Jo, jag får ändå, i all ödmjukhet, säga att det jag skrivit verkar hålla måttet. Jag upplevde inte att kritiken var så grav, att kvalitén i min avhandling ifrågasattes. Det fyller mig med stor glädje och tacksamhet.
Jag cyklar hem från centralen genom ett vårsvalt Kalmar. När jag kommer hem har hustrun tillrett en enkel och välsmakande sallad, tänt levande ljus och satt på en CD med Abdullah Ibrahim. Tacksamhet!
Det är nu som det lätt kan uppfattas som skryt.
Utöver professorn i praktisk teologi och den professor emeritus i missionsvetenskap som lovat komma, kom även professor emeritus i praktisk teologi samt nuvarande professor i missionsvetenskap. De hade alla med sig ett exemplar av min avhandling och de hade ägnat tid åt den! Därutöver tre personer som disputerat i olika ämnen. Dessa hade också läst min text, eller delar av den! Utöver det sju studenter. Med mig var vi 15 personer! Vi hade tiden mellan 13.15 och 15.00. När klockan var 14.30 frågade ordföranden om vi kunde bryta för paus en kvart, för att se'n kunna hålla på till 16.00 ….
Kritik fick jag. Konstruktiv sådan. Både ris och ros. Som det ska vara. Samtalen som tog sin utgångspunkt i min text var intressanta och givande. Jag är överväldigad. Nu sitter jag på tåget och summerar. Visst, det blir en intensiv månad fram till slutet av maj, då allt ska vara inskickat. Men nu känns det enbart inspirerande. Även om jag ska sitta på nätterna.
Vad jag egentligen vill ha sagt är att jag är oerhört tacksam över att så många tog sig tid, både att läsa min text och avsätta några timmar till seminariet. Hur ska jag göra med skryt-aspekten, då? Jo, jag får ändå, i all ödmjukhet, säga att det jag skrivit verkar hålla måttet. Jag upplevde inte att kritiken var så grav, att kvalitén i min avhandling ifrågasattes. Det fyller mig med stor glädje och tacksamhet.
Jag cyklar hem från centralen genom ett vårsvalt Kalmar. När jag kommer hem har hustrun tillrett en enkel och välsmakande sallad, tänt levande ljus och satt på en CD med Abdullah Ibrahim. Tacksamhet!
Friday, 16 April 2010
Studietider hej, hej
Så är jag inne i en studieperiod igen. En märklig sådan. Jag har redan skickat ca: 300 sidor text till Lunds universitet, där mitt arbete ska nagelfaras på måndag kl 13-15. Åt den texten kan jag inte göra någonting. Så jag förbereder mig. Slipar mina argument. Inser var bristerna finns. Hur kommer jag att må efter måndag? Det återstår att se! Häromdagen fick jag besked att en professor emeritus ville ha min text, för att kunna läsa inför seminariet. Han behöver inte vara där. (Det behöver inte de andra heller, men några har jag bett komma.) Att han ville komma kändes verkligen bekräftande.
Idag har jag även fått mejl från min handledare, professor Strauss. Positivt! Det handlade lite om hur många kopior av avhandlingen som jag ska lämna in i slutet av maj och hur jag ska lämna dem. Så nu sitter jag och funderar över vem av våra vänner i Bloemfontein som har en fungerande dator med Word 2007? Då ska jag be henne eller honom att ta ut min avhandling på ett USB-minne, gå till en kopierings-shop (sådana finns massor) få den utskriven och bunden, samt lämna in den till universitetet i tid.
På något sätt börjar det känna som om disputationen ligger inom räckhåll. Fantastiskt!
Idag har jag även fått mejl från min handledare, professor Strauss. Positivt! Det handlade lite om hur många kopior av avhandlingen som jag ska lämna in i slutet av maj och hur jag ska lämna dem. Så nu sitter jag och funderar över vem av våra vänner i Bloemfontein som har en fungerande dator med Word 2007? Då ska jag be henne eller honom att ta ut min avhandling på ett USB-minne, gå till en kopierings-shop (sådana finns massor) få den utskriven och bunden, samt lämna in den till universitetet i tid.
På något sätt börjar det känna som om disputationen ligger inom räckhåll. Fantastiskt!
Tuesday, 13 April 2010
Förnyelse av prästlöften
Igår åkte jag till Växjö. Jag var inbjuden att delta i ett jubileum. Det var ca: 15 år sedan ett antal präster hade vigts till just präster. Deras vigningsbiskop, Gunnar Weman, var där och firade. Anledningen till att han vigt dem, var att det var i den situation då Växjö stift berövats biskop Jan-Arvid Hellström (och dessutom biskop emeritus Sven Lindegård) i en tragisk bilolycka. Gunnar Weman var ärkebiskop och fick rycka in. Inte alla i gruppen kunde vara där men de flesta kom.
Vad gjorde då jag där? Jo, jag var inbjuden att vara med på ett hörn. Gunnar Weman är också min vigningsbiskop, fast jag vigdes redan 1987 och inte i Växjö utan i Luleå. Vi skulle ha firat 20 år för några år sedan men det blev inte av. Nu tyckte Gunnar Weman att jag kunde få vara med och det var fint.
En märklig aspekt är att Växjö stift även nu saknar en fungerande biskop.
Att se bakåt i tiden (15 eller 23 år) är ibland nyttigt. Vilka drömmar hade jag då? Hur blev det? Vart är jag på väg? Berättelserna i gruppen gav uttryck för både besvikelse och glädje. Men det var just ingen som var uppgiven! För mig blev det en viktig dag. En förnyelse av mina löften till Gud att vara just det jag är: Präst!
Ps. Bland det roligaste som berättades var om kommuniteten i Broby, som t o m stöds av Svenska kyrkans nationella nivå. Man kan läsa mer på deras blogg.
Vad gjorde då jag där? Jo, jag var inbjuden att vara med på ett hörn. Gunnar Weman är också min vigningsbiskop, fast jag vigdes redan 1987 och inte i Växjö utan i Luleå. Vi skulle ha firat 20 år för några år sedan men det blev inte av. Nu tyckte Gunnar Weman att jag kunde få vara med och det var fint.
En märklig aspekt är att Växjö stift även nu saknar en fungerande biskop.
Att se bakåt i tiden (15 eller 23 år) är ibland nyttigt. Vilka drömmar hade jag då? Hur blev det? Vart är jag på väg? Berättelserna i gruppen gav uttryck för både besvikelse och glädje. Men det var just ingen som var uppgiven! För mig blev det en viktig dag. En förnyelse av mina löften till Gud att vara just det jag är: Präst!
Ps. Bland det roligaste som berättades var om kommuniteten i Broby, som t o m stöds av Svenska kyrkans nationella nivå. Man kan läsa mer på deras blogg.
Friday, 9 April 2010
Oläkta sår
I grunden är jag optimistisk till Sydafrikas möjligheter att bli ett fungerande land med drägliga förhållanden för alla dess invånare.
Men efter mordet på Eugène Terre'Blanche, känns det som om landet gått några steg tillbaka. På Cape Times hemsida kan man se ett par klipp från youttube som åskådliggör detta.
Dels är det ANC's Ungdomsförbunds ordförande, Julius Malema, som kör ut en jorunalist från en presskonferens, för att han ställer kritiska frågor. Dels är det generalsekreteraren för den konservativa vita motsåndsrörelsen ABW (som Terre'Blanche var ledare för) som brusar upp i en TV-studio. Känsloläget är spänt. Om två månader är det fotbolls-VM. Många undrar över om Sydafrika ska kunna hålla ett framgångsrikt och säkert VM.
Jag tror ändå att det finns oerhört många goda, konstruktiva krafter i landet, som kommer att reagera på det som nu händer. Som inser att hatet, som ligger latent under ytan, inte bör få fritt spelrum. Ingen tjänar på det.
I Mail and Guardian skriver en kolumnist, Vereshni Pillay, att man inte ska ignorera Julius Malema utan ta debatten med honom. Det är ett gott, konstruktivt förslag. Att TV bjuder in ledaren för ABW och försöker diskutera är också positivt.
I nuläget tror jag dock Malema är ett större hot mot Sydafrika än de vita extremisterna. Malema har precis varit i Zimbabwe och uttrycker sig positivt om deras landreformer. Han har också sagt att gruvorna i Sydafrika bör nationaliseras. Jag tror inte detta är bra.
Å andra sidan kan man inte vara okritisk till hur det globala (eller lokala) storkapitalet tjänar enorma pengar på Sydafrikas naturresurser, samtidigt som befolkningen lever i fattigdom. Något måste göras och förmodligen måste det ske relativt snabbt.
ANC har pendlat mellan att liera sig med kommunistpartiet och att stå för marknadsekonomi. Förmodligen måste ett ställningstagande kommma. Kanske utrytarpartiet, Cope, kan växa och bli ett alternativ. Vi får se!
Men efter mordet på Eugène Terre'Blanche, känns det som om landet gått några steg tillbaka. På Cape Times hemsida kan man se ett par klipp från youttube som åskådliggör detta.
Dels är det ANC's Ungdomsförbunds ordförande, Julius Malema, som kör ut en jorunalist från en presskonferens, för att han ställer kritiska frågor. Dels är det generalsekreteraren för den konservativa vita motsåndsrörelsen ABW (som Terre'Blanche var ledare för) som brusar upp i en TV-studio. Känsloläget är spänt. Om två månader är det fotbolls-VM. Många undrar över om Sydafrika ska kunna hålla ett framgångsrikt och säkert VM.
Jag tror ändå att det finns oerhört många goda, konstruktiva krafter i landet, som kommer att reagera på det som nu händer. Som inser att hatet, som ligger latent under ytan, inte bör få fritt spelrum. Ingen tjänar på det.
I Mail and Guardian skriver en kolumnist, Vereshni Pillay, att man inte ska ignorera Julius Malema utan ta debatten med honom. Det är ett gott, konstruktivt förslag. Att TV bjuder in ledaren för ABW och försöker diskutera är också positivt.
I nuläget tror jag dock Malema är ett större hot mot Sydafrika än de vita extremisterna. Malema har precis varit i Zimbabwe och uttrycker sig positivt om deras landreformer. Han har också sagt att gruvorna i Sydafrika bör nationaliseras. Jag tror inte detta är bra.
Å andra sidan kan man inte vara okritisk till hur det globala (eller lokala) storkapitalet tjänar enorma pengar på Sydafrikas naturresurser, samtidigt som befolkningen lever i fattigdom. Något måste göras och förmodligen måste det ske relativt snabbt.
ANC har pendlat mellan att liera sig med kommunistpartiet och att stå för marknadsekonomi. Förmodligen måste ett ställningstagande kommma. Kanske utrytarpartiet, Cope, kan växa och bli ett alternativ. Vi får se!
Sunday, 4 April 2010
Allvarligt i Sydafrika
Påskdagen! Heslt vill jag vara glad och bara tänka på Uppståndelsen och livets seger. Ljuset lyser i mörkret!
I Sydafrika har ledaren för den ultrahögerextremnationalistiska rörelsen ABW, som är en militant befrielserörelse för vissa Afrikander ( d v s vita sydafrikaner med holländsk ursprung ), blivit mördad på sin farm. (Afrikander är den svenska översättningen av det som i Sydafrika kallas 'Afrikaner'. På engelska kan det inte förväxlas med 'African', som snarare är en svart Afrikan. Men på Svenska blir ju Afrikan i pluralis just 'Afrikaner', därav termen 'Afrikander'.) Vad jag förstår är det två farmarbetare, som hävdar att de inte fått lön. Det är ju helt utan proportioner att döda p g a detta. Nu råkar det vara så att ordföranden för ANC's ungdomsförbund, Malema, driver en kampanj för att sydafrikas gruvor ska nationaliseras och änvänder ett kampsång från tiden under apartheid med texten 'kill the boer', d v s döda bonden (eller i överförd bemärkelse 'döda afrikanden').
Malema är kritiserad, med rätta, för att piska upp rasistiska känslor. Terre'blanche hade jag inte mycket till övers för heller, men ingen förtjänar att bli mördad.
Med andra ord är det ett bakslag i försoningsprocessen. Sydafrika behöver varken mordet på Terre'blanche, Malemas populism eller den hämdiver som nu finns inom ABW. Att Zuma inte i tillräckligt starka ordalag har tagit avstånd från Malemas kampanj är också allvarligt.
Det känns med andra ord inte bra. Men Sydafrika har varit värre ute och jag tror och hoppas att det finns goda krafter som kan rida ut detta också.
I Sydafrika har ledaren för den ultrahögerextremnationalistiska rörelsen ABW, som är en militant befrielserörelse för vissa Afrikander ( d v s vita sydafrikaner med holländsk ursprung ), blivit mördad på sin farm. (Afrikander är den svenska översättningen av det som i Sydafrika kallas 'Afrikaner'. På engelska kan det inte förväxlas med 'African', som snarare är en svart Afrikan. Men på Svenska blir ju Afrikan i pluralis just 'Afrikaner', därav termen 'Afrikander'.) Vad jag förstår är det två farmarbetare, som hävdar att de inte fått lön. Det är ju helt utan proportioner att döda p g a detta. Nu råkar det vara så att ordföranden för ANC's ungdomsförbund, Malema, driver en kampanj för att sydafrikas gruvor ska nationaliseras och änvänder ett kampsång från tiden under apartheid med texten 'kill the boer', d v s döda bonden (eller i överförd bemärkelse 'döda afrikanden').
Malema är kritiserad, med rätta, för att piska upp rasistiska känslor. Terre'blanche hade jag inte mycket till övers för heller, men ingen förtjänar att bli mördad.
Med andra ord är det ett bakslag i försoningsprocessen. Sydafrika behöver varken mordet på Terre'blanche, Malemas populism eller den hämdiver som nu finns inom ABW. Att Zuma inte i tillräckligt starka ordalag har tagit avstånd från Malemas kampanj är också allvarligt.
Det känns med andra ord inte bra. Men Sydafrika har varit värre ute och jag tror och hoppas att det finns goda krafter som kan rida ut detta också.
Kristus är uppstånden!
På väg till kyrkan. Jag har hissat flaggan. Det är ju allmän flaggdag. Och dessutom firar vi att Jesus lever. Men det är inte många andra som hissat sina flaggor. Vad tänker jag? Först blir jag lite irriterad. En inre röst är lite retlig och tycker att det borde de ha gjort. Nästa röst säger emot: Varför då? De kanske inte är hemma! De kanske inte firar påsk! Osv. Alltså, någonstans har jag tydligen ett behov av att leva i ett land, som åtminstone verkar kristet. Har jag behov av trygghet? Kanske är det så!
Sådär funderar jag på väg till kyrkan. Jag ser faktiskt bara en enda flagga förutom min. Vi är tillbaka i urkyrkans tid. En minoritet firar påsk. Blir det i så fall vettigt att hissa sin flagga? Kanske skulle jag skaffa en annan flagga med Jesus på? Gotland har väl det, alltså med ett lamm, men jag är ju inte gotlänning!) Att påskdagen, juldagen och pingstdagen är allmänna flaggdagar är ju på något sätt en kvarleva av enhetssamhället.
Kanske ska jag ta upp detta i min predikan, funderar jag vidare. Men risken är ju att jag skapar skuldkänslor hos en och annan, som glömt hissa sin flagga eller hos dem som kommit ihåg det.
På hemväg från högmässan har jag glömt mina funderingar. Det blev heller inget inpass om flaggseden i min predikan. Men vad ser jag på cykelturen hem. En, två – nej! Fem, sex, sju flaggor. Riktigt uppmuntrande var det. Fortfarande vet jag inte varför husägarna helt plötsligt hissat sina flaggor. Men jag vet att Kristus är uppstånden, och det räcker!
(Samt att min svärfar fyller år idag. Kanske det var förklaringen till alla flaggor …)
Sådär funderar jag på väg till kyrkan. Jag ser faktiskt bara en enda flagga förutom min. Vi är tillbaka i urkyrkans tid. En minoritet firar påsk. Blir det i så fall vettigt att hissa sin flagga? Kanske skulle jag skaffa en annan flagga med Jesus på? Gotland har väl det, alltså med ett lamm, men jag är ju inte gotlänning!) Att påskdagen, juldagen och pingstdagen är allmänna flaggdagar är ju på något sätt en kvarleva av enhetssamhället.
Kanske ska jag ta upp detta i min predikan, funderar jag vidare. Men risken är ju att jag skapar skuldkänslor hos en och annan, som glömt hissa sin flagga eller hos dem som kommit ihåg det.
På hemväg från högmässan har jag glömt mina funderingar. Det blev heller inget inpass om flaggseden i min predikan. Men vad ser jag på cykelturen hem. En, två – nej! Fem, sex, sju flaggor. Riktigt uppmuntrande var det. Fortfarande vet jag inte varför husägarna helt plötsligt hissat sina flaggor. Men jag vet att Kristus är uppstånden, och det räcker!
(Samt att min svärfar fyller år idag. Kanske det var förklaringen till alla flaggor …)