Thursday 30 October 2008

Mina intryck från Sydafrika oktober 2008

Vad kan man egentligen få ut av tre veckor? Det blir ju bara en ögonblicksbild. Men å andra sidan har jag träffat ganska många olika människor och fått del av många olika bilder av Sydafrika idag. Dessutom har jag fem års erfarenhet av att leva i Sydafrika. Trots detta, får jag säga, som man gör på engelska: I’m speaking under correction!

Fotbolls-VM 2010
Jag tror detta präglar mycket av vårt tänkande kring Sydafrika. Hur ska det gå? Ska Sydafrika klara av det. Förberedelserna präglar också Sydafrika. Det byggs överallt. Och detta är ju på gott och ont. Visst skapar det arbetstillfällen. Och visst är t ex tågsatsningen Gautrain bra. Det behövs bättre och säkrare kollektivtrafik och mindre biltrafik. Samtidigt är ju fattigdomen så svår. Skulle man hellre ha satsat på att lyfta de stora massorna ur misären? Frågorna hopar sig. En mindre fråga i sammanhanget är hur Sydafrikas eget herrlandslag ska klara sig. När jag var i Sydafrika gick det lite bättre för dem. Vi får se!
Apropå idrott: Ska rugbylandslaget få ha kvar sin symbol: Springboken? Eller ha nationalblomman Protea som alla andra landslag. Det kan ju verka vara en petitess. Men för många är det en symbolfråga. Vissa tycker att rugbyn är en symbol för vitt förtryck och att landslagssymbolen behöver bytas. Men andra, även många svarta, menar att det är onödigt att ändra. Springboken är ett afrikanskt djur, säger man. Den kan gott få vara symbol för rugbyn.
Idrotten är ju viktig. Det var ett verksamt påtryckningsmedel under apartheidtiden. Att bojkotta idrottstävlingar. Nu kan det bli en stark, sammanhållande kraft för försoning.

Splittringen i ANC
Det var ju en av de stora frågorna, när jag var där. Nu ser vi fram emot kommande helg. Jag tror ju att det blir stor uppslutning kring ’utbrytarpartiet’ och jag tror att det är bra, om ANC får konkurrens på riktigt. Partiet ska lanseras den 16 december. Det är en viktig dag i Sydafrikas historia. Då stod slaget vid Blood River 1838. Kanske så många som 10 000 zulukrigare dödades i en sammandrabbning med ett betydligt mindre antal vita under ledning av Andries Pretorius. 1961, samma dag, lanserades Umkhonto we Sizwe, nationens spjut, d v s ANC’s väpnade gren under ledning av bl a Nelson Rolihlahla Mandela. 1995 startade TRC (Truth and Reconciliation Commission) denna dag. Och det är en Allmän helgdag i Sydafrika, som kallas ’Försoningsdagen’. Är det bra att bilda ett nytt parti då? Det kan man undra. Å andra sidan kanske det har att göra med att många är lediga.
Splittringen har många bottnar. Det handlar ju om konflikten Zuma – Mbeki. Men också om huruvida ANC ska vara en befrielserörelse eller ett modernt parti. Någon sa att Zumas falang slåss för ANC’s överlevnad medan de andra slåss för Sydafrikas konstitution.
Ur ett västerländskt perspektiv verkar det som om man har större tilltro till Mbeki. Men Zuma har haft en tuffare syn på Zimbabwe och dessutom finns ju Mothlante, den nuvarande presidenten. Han har t ex utsett en ny hälsominister, som verkar betydligt bättre än den gamla, som var Mbekis favorit.

Situationen i Zimbabwe
Detta är en fråga, som man får betydligt mer inblick i, när man är i Sydafrika. Mbekis tysta diplomati verkar ju inte fungera så bra. Och frågan är om Mbeki kan vara kvar som medlare, när han bara är en vanlig privatperson.

Säkerheten
Detta var nog en av de viktigaste frågorna jag mötte i landet. Den höga kriminaliteten drabbar alla. Kanske mest de fattigaste. Jag blev påverkad och berörd av alla larm, galler, elstängsel osv. Det som jag inte direkt såg, men vet finns, är ju också skrämmande: Våldtäkt och annat våld mot framför allt kvinnor och barn. Man skulle önska att vanligt folk reste sig upp och sa: Nu får det vara nog! Samtidigt måste folk få arbete och ett drägligt liv.

HIV/AIDS
Det var framför allt i Bloemfontein, som jag kom i kontakt med personer som lever med HIV och Aids. Deon, på Our Place, sa: Många människor i Sydafrika börjar tröttna på AIDS. De vill inte höra talas om det. Samtidigt är miljontals människor smittade. Bra att det blivit en ny hälsominister. Kanske kan något hända här.

Fattigdom
Detta är ju också en enorm problematik. Det finns olika röster, som ser olika på om det blir bättre eller sämre. Jag har inte tillgång till någon bra statisktik. Men det skulle kunna gå fortare. Pengar finns i landet och tyvärr är det många som roffar åt sig. Nu är ju inte detta något unikt för Sydafrika. Vi är alla insyltade i detta.

Relationen svarta – vita
Apartheid upphörde som politiskt system 1994 och framför allt 1996, när den nya grundlagen kom. Men visst lever det kvar. Hela tiden är det jobbigt att behöva prata om svarta, vita, färgade osv. Vi är ju alla människor. Visst behöver det nya Sydafrika utvärdera huruvida förändringen verkligen händer men i ett visst läge blir det kontraproduktivt. Olika system som Affirmative action och Black Economic Empowerment (BEE) kanske behövs men det måste ju leda till ett rättvisare samhälle. Om svarta ska kvoteras till vissa arbeten, måste de ju ha samma kompetens som vita medsökanden, annars blir systemet obegripligt.
Många vita ser bara hur de själva drabbas. Jag tycker mig se att de flesta vita ändå har det ganska bra medans de flesta svarta fortfarande lever i stor fattigdom. Men kanske finns det bättre system än dessa två.

Högt i tak
Sydafrika är kontrasternas land. Det har jag skrivit flera gånger. Jag tycker nog också att samtalsklimatet är öppnare. Både i det privata och i t ex radio och TV. På många sätt fungerar demokratin. Det är ju också en förutsättning för demokratin. Vi kanske ibland utgår från att vårt demokratiska system bland annat garanterar att vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men visst har vi många heliga kor, som vi ogärna slaktar? I Sydafrika känns det bitvis som om det är högre i tak. Inte minst på religionens område.

Bön
Med mig hem tar jag en förnyad frimodighet när det gäller att bön och andlighet. Jag trivs väldigt bra med att kunna avsluta en trevlig samvaro med att be tillsammans eller att inleda en måltid med något mer än en kort, vanlig bordsbön.

Det verkar som det är fler än jag trodde, som har läst min blogg. Jag känner mig hedrad. För mig har det varit viktigt att få skriva. Det har hjälpt mig att bearbeta det jag varit med om. Nu kanske jag inte skriver så mycket mer om Sydafrika. Kanske fortsätter jag ändå att skriva av mig. Den som vill fortsätter att läsa.

Tuesday 28 October 2008

Hemma igen

Nu har det gått 3 veckor sedan min resa startade. 3 mycket innehållsrika veckor. Jag är hemma igen. Om någon dag, tänkte jag ssammanfatta mina intryck. Men inte ikväll. Jag har varit på resande fot i 24 timmar och just nu är det sängen som hägrar. (Efter att räkningar betalats, soporna satts ut, tvättmaskinen satts igång, diskmaskinen osv.
Jag återkommer!

Monday 27 October 2008

Snart går flyget

Resan till Johannesburg blev spännande. Tekniska problem, när vi skulle landa. Ingen behöver vara orolig, sa piloten vid två olika tillfällen, medan vi cirklade runt Johannesburg och Pretoria ca: 30 minuter. Som tur är har vi gott om flygbränsle. Nåväl, allt gick bra. Nu sitter jag på flygplatsen och skriver några rader. Jag kommer nog att sammanfatta mina intryck hemifrån. Men här och nu kan jag bara känna en stor tacksamhet, över att ha fått göra denna resa. Det har varit intensiva och spännande veckor. Om en timme går flyget, så jag ska packa ihop datorn och gå mot gaten, snart.
Tack alla ni som gjort er besväret att logga in på blogspot och skrivit kommentarer. Det har varit uppmuntrande.
Storasyster Elisabet SMS:ade nyss och önskade mig en välsignad resa! Tack!
Imorgon ca: 17 är jag hemma på Skogsliden.
Det ska också bli ganska skönt! Även om Kristina är i Costa Rica och så kommer att vara ett tag. Men i november ses vi.

Näst sista bloggen i SA

Söndagskvällen blev en fin avslutning på tiden i Sydafrika. Barbro, Hans och jag hade precis gjort oss lite te. Då kom Ansi och Bryan Poole. Gamla vänner till Barbro och Hans. Även till mig. De tillhör den befolkningsgrupp, som apartheid-regimen valde att kalla ’coloureds’. Låt mig i detta sammanhang ytterligare problematisera användningen av dessa termer. Apartheid är borta! Sydafrikas konstitution är mycket radikal, när det gäller att motverka rasism och även sexism. Men, tyvärr lever föreställningarna kvar. För att kunna arbeta mot rasism, tvingas man ofta använda dessa begrepp. T ex i det som kallas affirmative action, d v s kvotering till vissa jobb. Det innebär att om det bara finns vita på en arbetsplats, ska man försöka anställa svarta. Det är väl helt OK. Ungefär som könskvotering. Men, och detta är viktigt, om man inte ser upp, förstärker ju dessa regler rasismen. Och framför allt, om den som kvoteras in inte har den kompetens, som behövs, är det rent kontraproduktivt.
En annan fråga är: Om 20 år. När det fötts barn, som kanske har föräldrar från olika ’rasgrupper’, vem ska då avgöra vilken grupp dessa barn ska tillhöra?
Tillbaka till Bryan och Ansi. De är mycket driftiga människor. Deras barn, vad jag förstår framför allt Tyron, har blivit delägare i en farm. Delvis för att den vite farmägaren inte får borra fler brunnar på farmen om den är ägd enbart av en vit person. Men om den också ägs av någon svart (dit hör de färgade i detta sammanhang) får man borra fler brunnar, utan att betala dyra avgifter.
Är detta en bra politik? Just i detta fall innebär det att Tyron och hans familj får en möjlighet att bli farmare. Mitt intryck var att det inte bara handlar om att Tyron’s namn finns på ett papper. Han är med och arbetar på farmen och på detta sätt har alltså ägandet av land blivit lite mer rättvist i Sydafrika. (Land Act, som kom 1913, delade upp Sydafrikas land, så att ungefär 15 % kom att ägas av de svarta och ungefär 85 % av de vita. I ett land där ungefär 15 % är vita och 85 % svarta). Alla förstår ju att något måste göras. Annars hotar ett nytt Zimbabwe. Politiken kallas Land Redistribution. Staten köper upp mark från de vita, som sedan omfördelas till svarta. Det handlar också om BEE ( d v s Black Economic Empowerment). Redskapen är trubbiga. Kanske ginge det att hitta bättre sätt. Det tror jag absolut. Men att något måste göras är ju klart.
Bryan var fram till sikn pension manager på en golfbana. Mycket noggrann person. Ansi var husmor och direktor på Lutheran Youth Centre i Athlone, Kapstaden, där jag arbete 1981-1982. Hon fick det stället att blomma. Tillsammans med Bryan.
Under kvällens lopp dök även Randall upp. Det tyckte framför allt Ansi och Bryan var mycket bra. De hade tappat kontakten med honom.
- Att det ska behöva komma en person från Sverige, för att vi ska få kontakt igen. Det är ju helt otroligt.
Randall är arbetslös. Ekonom. En kompetens som behövs i den lutherska kyrkan. Ansi och Bryan ser hur Gud har lett Randall till en punkt, där meningen kanske är att han ska börja arbeta i kyrkan igen. Ansi en mycket stark och frimodig kvinna, som inte drar sig för att säga precis vad hon tycker att Randall bör göra i framtiden. Kvällen avslutas med bön för oss alla och framtiden i Sydafrika. I kyrkan och i nationen.
Randall var den av de första jag träffade, när jag som ung volontär kom till Sydafrika. Att vara med honom sista kvällen, känns helt logiskt. Ansi skickar med mig en uppgift att be för honom och hans framtid. Det ska jag gärna göra.
Det är så härligt detta, att mitt i gemenskapen med andra människor, kunna be tillsammans. Otvunget! Jag skulle önska att vi gjorde det oftare i Sverige. Möjligheten att mitt i livet få vända sig till någon (kanske andra skulle vilja säga något) som är större än vad vi är. Samtidigt som vi då vänder oss utåt, vänder vi oss även inåt. Ja, det är fint!

Sunday 26 October 2008

Gudstjänst och svensk doktor

Vi åkte halv tio till Eureka, d v s den lutherska församlingen i Elsies River. Det var reformationssöndagen och särskilt inbjuden en reformert, vit präst. Alla i församlingen är färdage, utom Barbro och Hans. Det var en stor dag. Den vita, reformerta kyrkan har ju varit starkt förknippad med apartheid. Att han nu var inbjuden att predika i en dels färgad och dels luthersk församling, var en stor sak för honom. Det märktes. Han blev särskilt välkomnad, förstås. Jag satt precis bakom. När det. på afrikaans, sades: Vi välkomnar särskilt en präst, som har kommit hit idag, tyckte jag de tittade på mig, så jag reste mig upp och vinkade åt församlingen. Samtidigt reste han sig upp och jag förstod att jag helt missförstått! Tja, det är alltid kul att göra bort sig.
Sedan drog jag iväg mot bergen. Upp till Rawsonville, där Edvard och Theresia bor. Edvard är läkare och kommer från Sverige. Han har nog inte varit i Sverige på 10 år. Vi lärde känna honom och hans familj i Bloemfontein. Det var verkligen roligt att träffas. De bor mitt bland en massa vinfarmer. Jag blev verkligen överraskad, när jag såg en massa skyltar, att vinet är 'faritrade'. Jag hoppas kunna få tag på detta i Sverige.
Nu är jag tillbaka hos Barbro och Hans. Sista kvällen! Ansi och Bryan Poole kom just. Dags att sluta skriva.

Down the memory lane ...

Barbro och Hans hade bjudit hem några gamla vänner. Alla kom inte! Men det kom en del andra. Precis som i gamla tider. Förstås var det Lorraine och Silvia. Sedan kom Lou-Marie och Philip. Philip kommer från USA och Lou-Marie från Sydafrika. Jag har även känt dem länge. Så kom Neill, hans syter Anthea och hennes man David. Martin Hendricks, förstås och även Frances Alexander. Frances' bror bor i Stockholm. Alla dessa - nästan - var ungdomar, när jag bodde i Kapstaden 1981-1982. Nu är vi + - 50. Stämningen är den samma! Jag har träffat de flesta under våren vi bodde i Bloemfontein.
Vi kommer att prata om internet och den nya tekniken. Det finns något som heter MXit. En slags mjukvara för mobiltelefoner, utvecklad i Sydafrika. Mycket billigt är det att logga in och sedan kan man chatta, SMS:a hur länge man vill. Någon tyckte: Det är en pseudo-värld. Internet fick sig en släng av sleven. Jag tänkte på min blogg. Så säger någon: Att blogga, det är bara till för arbetslösa! Det skulle jag aldrig ha tid med! Och nästa skopa: Tänk så många som bloggar om Sydafrika, som om de förstod något om hur det verkligen är.
Jag hoppas inte min blogg är fylld av en massa 'jag-vet-bäst'-analyser. Jag förstår kritiken! Det är enkelt att ha synpunkter på andra. Och kanske har vi i Sverige varit (kanske är vi) extra bra på att veta hur allt borde vara. Min tanke var mer att beskriva det jag upplever och ställa vissa frågor.
Vi hade ett mycket öppenhjärtligt samtal om detta och mycket mer. Det är i alla fall något jag har upplevt i Sydafrika. Man kan debbattera och diskutera livligt! Även en lördag kväll!
Hans sa till en på vägen ut: Det är skönt att inte alltid prata 'small-talk'. Då svarade den personen, som nästan var den mest agitativa: Jag, jag älskar small-talk!

Saturday 25 October 2008

Det blev en dag på stranden

Idag har det varit underbart väder. Jag har varit på stranden i Fishoek och solat. Badat. Underbart. sedan hälsade jag på Randall Letsape i Muizenberg. Vi träffades 1981 och bodde tillsammans med ett par andra människor. Mot alla raslagar. Alltid trevligt att träffa Randall. Därefter åkte jag till Vredehoek och hälsade på Norman och Amy. Jag träddade Norman på flyget. Han är katolsk filmare. Jag fick en DVD han gjort om HIV och Aids. Ska bli spännande att se. Nu är det dags för braai. Sydafrikansk grillfest. Vi sopar, marinerar kött, garnerar tårtor. Ikväll blir det fest!

Mat och musik

Fredag kväll! Mat på Baxter, konsert i City Hall och jazz på Water front. The green dolphin! Det blev en helkväll! Först åt vi en mycket god buffé med specialiteter som pickled fish, chicken curry, springbok och trifle. Smaskens!
Därifrån åkte vi till City Hall, för att lyssna på Mendelssohn's Elijah. Två körer, bland annat en från Elsies River, där Lorraine Isaacs sjunger. Fast hon satt i publiken denna gång. Det blev nästan 3 timmars maffig sång och musik. I början kom dirigenten in med solisterna. Män och kvinnor från olika befolkningsgrupper i Sydafrika. Musiken känner inga gränser. Regnbågsnationen! Framför allt basen, som sjöng Elias partier var mycket bra. Sopranen påminde om Barbara Hendricks.
I pausen hälsade jag på en av cellisterna: Leana Alkemaa, som vi lärde känna i Bloemfontein. Så överraskande!
När det var slut gav vi oss ut i ett mycket blåsigt Cape Town. Nästan storm! Vi åkte till Water front och Jazz-klubben The Green Dolphin. Där blev det levande musik och en ytterligare en stunds njutning.
Hem till en liten stunds sammanfattning av dagen och så ganska sen läggning! Eller tidig, hur man nu vill se det!

Seminarium nr 2

En mycket givande dag! Efter att ha varit på morgonmässan och sedan fått hjälp av Barbro med lite mer tips om hur man söker i databaser på nätet, åkte jag ut till University of Western Cape (UWC), där jag skulle träffa Hans. Först fick jag vara med, när hans gick igenom en essay tillsammans med André du Plooy. Den handlade om liturgin som ett pastoralt möte. Spännande! Efter en timmes samtal om hans essay gick vi till campus-cafeterian och drack kaffe, tillsammans med professor Christo Lombard, en kollega till Hans. Han skulle sedan vara med på ett seminarium, där mitt metodkapitel vara huvudämne. I sista stund kom även Willie Engelbrecht. Det är en av Hans post graduate students, som även han skriver om SACC. Hans hade försökt få tag i Willie, men visste inte om budskapet hade gått fra. Det hade det! Så vi blev fem personer, precis som i Bloemfontein. Det blev ett mycket spännande samtal. Denna gång med forskare från ett helt annat sammanhang. Efter drygt en timme fick Hans sätta punkt för samtalet, som annars hade kunnat hålla på betydligt längre.
Jag är mycket tacksam för denna möjlighet att få synpunkter och konstruktiv kritik från kollegor i Sydafrika. Tillsammans med erfarenheterna från seminariet i Bloemontein utgör det en god grund för mina fortsatta studier. Inte minst upplevelsen av att jag är på rätt spår.

Friday 24 October 2008

Mässa i Katedralen

Varje fredag morgon går Barbro och Hans Engdahl i mässa i den anglikanska katedralen i Cape Town. Så även idag. Det är en vila i liturgin, som bara måste upplevas. Det är en blandad skara människor. Längst bak en uteliggare. Mitt framför mig Marika Griehsel. Hon ska träffa Ingrid leRoux, som arbetar på Philani i Kayelitsha.
http://www.philani.org.za/
Det är ett program som stärker framför allt mödrar till undernärda barn, att själva förändra sin och sina barns situation. Ingrid är också där. Trevligt! Vi har ju varit arbetskamrater - missionärskamrater. Levinia Brown är där. Hon är Desmond Mpilo Tutu's sekreterare. Även John Allen, som skrivit 'Rättvisans rebell' - biografin om Tutu. Ärkebiskopen emeritus är där ibland. Vi enas efteråt om att det inte gör så mycket att han inte är där, för med honom kommer många nyfikan. Ibland turistgrupper, som vill se en skymt av honom.
Ja, det är ett intressant gäng som drar iväg till ett café efter mässan, för att dricka kaffe och byta några ord innan dagens arbete börjar. Men i mässan spelar detta inte så stor roll. Där är vi alla mottagare!
Efter mässan och kaffet åker vi hem och äter lite youghurt. Om en stund ska jag åka till University of Western Cape, för att träffa Hans och några av hans studenter och även en kollega. Dels ska jag vara med och lyssna på en annan student och dels ska jag presentera mitt arbete. Mycket bra! Det är ju framför allt därför jag är i Sydafrika. För att få lite respons från det sydafrikanska vetenskapssamnhället.
Ikväll ska vi gå på konsert i City Hall. Bland annat är det några vänner från församlingen i Elsies River som är med och sjunger. Ska bli roligt att träffa Lorraine Isaacs och Silvia Overmeier igen. Jag lärde känna dem i Kapstaden i början av 80-talet. Har ju träffat dem lite sedan dess.
Cape Town! I skuggan av Table Mountain. Det är så härligt att vara här. The Mother City!

Thursday 23 October 2008

Cape Town

Igår kväll kom jag så till Cape Town. The Mother City! Det är en av de vackraste städerna jag vet. När jag flög in, såg jag alla byggnader, motorvägar, sportarenor, industrier mm. Sydafrika är i allt väsentligt ett fungerande, 'typ västerländskt' samhälle. Många är oroliga: Hur ska det gå med Fotbolls-VM 2010? Ingen fara, tror jag. Här byggs det som aldrig förr!
Men så kommer jag närmare flygplatsen. Då förändras bilden. Husen blir mindre och allra närmast är det bara plåtskjul. Hur kan det vara sådana konstraster? Hur orkar man? Hur står folk ut?Ändå tror jag att det är bra för landet med fotbolls-VM. Det skapar arbeta och det finns även ett visst miljötänkande. T ex ser man över hela kollektivtrafiken och bygger ett nytt tågsystem i Johannesburg. Gautrain! www.gautrain.co.za
Barbro visar mig just den nya gräddförpackningen. Den är dock mycket plastig och verkar vara ett uttryck för resursslöseri. Dessa ständiga kontraster!

Lerato

Det betyder kärlek, på Sotho och Tswana. Man kan skriva Lerato eller Lorato. Det var det namn Matilda fick av ungdomarna i kyrkan. Märkligt, när hon träffar sin pojkvän Benton, och han också heter Lerato!
Idag träffade jag ytterligare en Lerato. Vi minns framför allt hennes farmorsmor, Sadihela Matsietseng. En underbar människa. En riktig vän, under våra fyra år i Sydafrika. Hon dog för ett par månader sedan. Fortfarande pratar alla om henne och om begravningen. Det kom scouter från hela Sydafrika. Röda korset var där. Kvinnoföreningen i kyrkan. Alla i uniform. Det var storslaget. Själviskt tänker jag: om hon bar levt ett par månader till, hade jag fått träffa henne. Nu blev det inte av.
Men Lerato fick jag träffa. Jag besökte henne på Pelo Nomi. Det stora sjukhuset. Nyopererad. Hon var medtagen och mycket smalare än jag minns henne. Det var framför allt Kristina som hade med henne att göra. Särskilt när hon försvann och så småningom visade sig vara på en utbildning till Sangoma, d v s medicinkvinna. Nu ångrar hon att hon åkte dit. De är inga goda människor, sa hon. På sjukhuset hade hon delat sal med en annan kvinna, som också är Sangoma. Hon sa, när Lerato kom in: Jag vet vem Du är och vad Du varit med om. De människor Du varit hos är inte goda.
Nu ska Lerato bli frisk, flytta hem till sin mormor i Thaba ’Nchu (Det svarta berget). Nästa år ska hon börja studera igen. Vi ber tillsammans. Gode Gud, låt Lerato återhämta sig och var med henne i framtiden.
På väg från Pelo Nomi åker jag till Spar (en supermarket) där hennes pappa, Papi, arbetar. Det blir även det ett kärt återseende. Han har hälsat på sin dotter men det är inte hos honom hon bor. Jag får veta att mamman, som också bodde i Thaba ’Nchu, även hon är död. Så bra att mormor finns kvar, tänker jag. Fast jag vet inte hur mormor är.
Båda vill att jag hälsar till Mamoruti. Kristina, som gjorde mycket för familjen, när de hade det jobbigt. Jag berättar att Kristina ofta visar kort på Lerato, när hon är ute och pratar om Sydafrika. Det sprider glädje!
Det var Mashoto, en ung kvinna i kyrkorådet, som gav mig en lapp, med uppgifter hur jag kunde få tag i Lerato och Papi. Så omtänksamt! Och så skönt att veta att Mashoto bryr sig om dem.

Wednesday 22 October 2008

På Casino

Maphuti och Calvin / Olehile hämtade mig ca: kl 19 och så åkte vi till Casino Windmill! Där finns en mängd restauranger. Bl a Ocean Basket. Vi hade mycke trevligt. Calvin driver dels Marogoa Tent Hire and Services. Jag brukar ha en blå keps på mig. Den kommer från hans företag. Vid bröllop och inte minst begravningar kör de ut tält, stolar mm. Även vid stora kommunala och statliga samlingar. Hasn företag går bra. Han har 16 anställda. Men han är även högt uppsatt inom taxi-näringen. Men taxi i Sydafrika menar jag inte det som vi kallar taxi, utan små minibussar, som körs som kollektivtrafik i de fattigare bostadsområdena. Men de går egentligen överallt. Det är mest svarta som åker med dessa minibussar med plats för 10-15 personer. Det är den största ’svart-ägda’ industrin i Sydafrika. Calvin fick mig att inse att all annan kollektivtrafik får statliga subventioner, men inte dessa transporter. Märkligt!
Maphuti har ett eget företag och utbildar anställda i ’cultural diversity’. Hon har kurser, där deltagarna på olika sätt får upp ögonen för vilka kulturella skillnader det finns mellan människor i Sydafrika. Inte bara mellan svart och vit utan även inom grupperna. Hon berättade om hur flera av deltagarna blir mycket berörda av att inse att den som var annorlunda egentligen är mer lik en själv, när man förstår hur den andre tänker. På kursens tredje dag brukar de skriva på lappar vad de upptäckt. Då spelar Maphuti lugn musik och en del kommer med bekännelser om sådant de ångrar och tankar om hur de vill förändras. Det känns som en mycket viktig del av försoningsprocessen.
Efter måltiden gick vi en sväng genom kasinot. Calvin är en känd affärsman. Det verkar som alla känner honom.
På väg hem åker vi till Pahameng, ute i ett s k township. Klockan var efter 22 och jag såg att även Calvin, som är uppvuxen där, var på sin vakt. Jag tror att han stannade vid ungefär var tionde rödljus. De andra passerade han förbi. Vi åkte och såg på hans företag och även huset där hans föräldrar bor. Sedan fick jag skjuts hem. En trevlig kväll. Vi ses nästa år, i Sverige. Jo, de tänker hälsa på oss och jag tror det blir av. (Calvins morbor är Sydafrikas ambassadör i Sverige.) Det ser vi fram emot.

Senovia

Hur kunde jag glömma henne? Hon är bibliotekarie på UFS. Jag träffade henne 2006. Då arbetade hon med ’interlibrary loans’. Nu är hon ansvarig för teologisk litteratur på universitetsbiblioteket. Så bra att vi fick kontakt. Har jag frågor kan jag bara maila henne. Toppen!
Vi hade ett bra samtal. Kanske har vi träffats i början av 80-talet när hon också var aktiv i ungdomsrörelsen i Kapstaden. Jag frågade henne om något jag upplevde tidigare på dagen. Mitt i havet av bokhyllor på våning 5 sitter ett par vita damer. Och en svart man. Han heter Wellington, fick jag veta av Senovia. Jag ser aldrig att de pratar med varandra. Det är ju fruktansvärt men tyvärr är jag inte överraskad. Jag behövde få lite hjälp att hitta bland hyllorna, så jag frågade honom. Han kunde faktiskt inte ge mig några bra svar. Jag frågade Senovia varför. – Därför att ingen berättar det för honom. Det ingår i systemet att hålla hårt på kunskap och information. Om man tränar upp en underlydande, kanske han eller hon tar över mitt jobb. På ett universitetsbibliotek! Jag fick intrycket att Senovia försökt men gett upp. Kanske kunde jag ge henne lite stöd.
På väg från biblioteket går jag genom Thakaneng Bridge, där alla caféer finns. Det är ett myller av studenter. Med olika hudfärg! Så trevligt! Men vid en närmare titt sitter de vid olika bord. Jag letar efter ett blandat bord. Tyvärr förgäves!
Det finns mycket kvar att göra i Sydafrika. Men för 30 år sedan hade inte studenterna suttit i samma matsal!
Nu är jag åter på Linga Longa. Sista kvällen i Bloemfontein. Maphuti och Calvin eller Olehile, som han också heter ska bjuda mig på restaurang. Ocean Basket, som finns ute på Windmill Casino. Jag blir hämtad vid dörren. Ska bli trevligt.
Imorgon bitti ska jag gå på mässa i anglikanska katedralen. Det gjorde vi varje onsdag, när vi bodde här.

Tuesday 21 October 2008

En t-shirt

Jag köpte en T-shirt idag. Från detta universitet, UFS. Jag frågade damen i butiken om det fanns med text på tre språk: engelska, afrikaans och sotho? Nej, sa hon. Bara de officiella språken: engelska och afrikaans. Nu hör det ju till saken att även sotho + 8 andra språk är officiella. (Samt teckenspråk). Det sa jag inte till henne. Men jag sa att kanske sotho kunde plats på tröjan, eftersom det pratas mest Sotho i Bloemfontein. Nej, då skulle tröjan se ut som en julgran, sa hon. Nåväl, jag underströk att jag hoppades att hon inte tog illa upp. Det gjorde hon inte heller. Sa hon. Jag tror hon menade det. (Är det inte svårt med kommunikation? Hur vet man om en människa menar vad hon säger?) I alla falla hittade jag en T-shirt med text på enbart engelska. En bra kompromiss, tänkte jag. Hon berättade att hon varit i Sverige och tyckt om landet. Trevligt! Jag pratade lite afrikaans, för att visa min goda vilja. Innan jag gick, kunde jag inte låta bli att kommentera att det ända fanns fler språk än engelska på deras tröjor. Universitetets logga har text på latin: In Deo Sapientiae Lux. (I Gud är vishetens ljus). Jo, men det räknas väl inte tyckte hon. Vi skrattade åt saken och jag sa hej då på sotho: Sala hantlhe! Till min förvåning svarade hon: Hamba gahle, som betyder: Gå väl! (På xhosa!)
När jag kom ut mötte jag en svart student. Med en likadan t-shirt som min. Fast med text på afrikaans. Sydafrika – kontrasternas land!

Konsten att stämpla ett pass

När vi bodde i Södra Afrika, reste vi en del. Vi var i Lesotho, Swaziland, Botswana, Zimbabwe och ett tag även på väg till Mozambique. För barnen var det helt oförståeligt att alla stämplar måste hamna på samma sida i passet. Då gick det ju inte att läsa vilka länder de varit i.
Häromdagen pratade jag med någon, som hade behövt skaffa nytt pass innan det gamla gick ut, p g a att det var fullt. Passerar man många gränser, får många visa inklistrade, blir det lätt så. Vi är ju inte vana vid detta i vår del av världen. Vi kan färdas fritt i hela Europa och behöver inga visum. Det var länge sedan någon stämplade i våra pass.
Igår skulle en trojka ha träffats vid ett möte i Mbabane. Vid ett möte med SADC (Southern African Development Community) skulle de sista pusselbitarna i uppgörelsen i Zimbabwe läggas på plats. Zanu-PF ledaren Roberg Mugabe var där, MDC fraction ledaren Arthur Mutambara var där men den tredje och kanske viktigaste deltagaren, MDC-ledaren Morgan Tswangirai, hade inte fått sitt nya pass. Hans gamla var helt enkelt fullt. I uppgörelsen ska han bli premiärminister. Utan pass! Kungen i Swaziland, Mswati III, erbjöd sig att skicka sin privata jet och hämta honom. Tydligen fungerade inte detta. Plötsligt förstod jag detta med konsten att stämpla ett pass.

Rosie

Lone i Danmark hade bett mig åka till Rosie med ett brev hon skrivit om Johannes, som dog i onsdags. Det blev en finns stund. Rosie bor i ett litet gårdshus och nu var hennes svärmor också där. Först pratade vi en stund, sedan läste jag brevet från Lone och därefter frågade jag om vi skulle be. Javisst! Vi gick i huset och sjöng först: Mona, mona, mona. Re tla dula re rapela. (Här, här, här ska vi sitta och be.) När jag sedan inlett med orden: A re rapeleng! (Låt oss be!) trodde jag att jag själva skulle be men ögonblickligen föll Rosie och hennes svärmor in i böenen. Så bad vi alla tre samtidigt. Det blev en stark upplevelse av gemenskap, även med Lone och hennes familj i Danmark, som bett mig åka dit.
Därefter åkte jag, som planerat till Thandi och hennes två barn: Teboho och Katleho. Jag har konfirmerat båda. Katleho går på ett college och läser marknadsföring men vill byta till medicin. Teboho ska bli civilingenjör. Thandi arbetar som ingenjör med har startat två företag, för att så småningom säga upp sig på Telkom (motsvarande Telia) och bli sin egen. Det ena företaget heter workersweb.net och är en internetbaserad arbetsförmedling. Det andra heter Human Capital Maximisers (Pty) Ltd. Thandi har en kompanjon och de har precis varit i Zambia, där de hoppas få utbilda lokalpolitiker i organisationsfrågor, management osv. Det är ett FN-finansierat program.
Thandi vet att jag gillar ingefärsdricka, så det står på bordet. När vi ätit ringer hennes mobiltelefon. Det är den enda lutherska prästen i Bloemfontein. Det har kommit en delegation med gäster från tyskland och det finns ingen mat till dem. Skulle Thandi kunna köpa lite? Hon skickar iväg Teboho med lite pengar, för att träffa prästen vid en kvällsöppen affär. Säkert har besöket varit planerat länge. Tänk om kyrkans ledning kunde se att de har en driftig, begåvad kvinna mitt framför ögonen, som skulle kunna utbilda dem i management? Förmodligen är det för hotfullt i en fortfarande ganska mansdominerad kultur.
När Teboho kommer hem, ber han mig skjutsa honom till Universitetet. Han ska studer med några kompisar. Så här sent, säger jag. Klockan är ju över nio. Javisst! Universitetsbiblioteket är öppet dygnet runt! Jag kommer nog hem efter tolv. Jag frågar honom om vad han tror om fotbolls-VM 2010. Det är klart att vi ordnar det. Bara politikerna sysslar med sitt och låter andra sköta planeringen!

Monday 20 October 2008

Johannes and Rosie

I just received a mail from Lone in Denmark. Her friend Johannes is dead. A tragedy for Rosie and the family as always when somebody dies too early. Lone wants me to go and greet Rosie from her and Palle and the children. I leave Bloemfontein on Wednesday, so I will go directly. Hope to find Rosie where she lives. It is important to visit somebody who is in bereavement. For Lone and Palle it is difficult now. If I can be their messenger I am only happy.

I spent the morning at St Andrew's, the school Samuel and Johannes attended. Chapelservice. Nice at usual. Father Gordon Bauer preached about walking someone home. The term is used when a boy walks with his girlfriend to her door. A little bit oldfashioned. But he also spoke about have a discussion or rather a dialogue with another person. By trying to follow the other persons argument fully, you sort of walk her or him home. I thought now, that I can walk a little part with Rosie when seh walks Johannes home.

After visiting also St Michael's, where the girls were schooling, and having taken lots of photos, I spent 4-5 hours at UFs in the library. Tonight I will visit Thandi, Teboho and Katleho.

Hemma hos Patricia och Charles

Söndag eftermiddag ringde jag Patricia och Charles. Underbara människor. Patricia är från Swaziland och Charles från Zimbabwe. Han är professor och hon gör lite av varje. Just nu läser hon teologi vid en bibelskola, som drivs av en församling, som kan liknas vid Livets ord. Hon är dock ganska kritisk. Charles hade precis kommit hem från ett besök i Genève, där han varit sakkunnig i en kommitté, som delar ut pengar från WHO. Det rör sig om allt från 250 000 – 1 000 000 USD per projekt. Det är spännande att tala med Charles. Han är svart men inte sydafrikan, så han ser saker från ett annat perspektiv. Jag frågade honom om händelserna vid universitetet i Bloemfontein (University of Free State – UFS, där jag är student). Förra året kom det fram att vita studenter på ett hostel utsatt svarta arbetare för förnedrande ”lekar”. Bl a fick de dricka öl, spela rugby och äta grillat kött. Allt under förevändning att de skulle få uppleva en annan kultur. Det värsta var att studenterna urinerat på köttet. Allt videofilmades och flera år efter händelsen kom videon ut på Youtube. Enligt obekräftade uppgifter var det en f d flickvän som laddade upp den på internet. Inte för att hon tyckte det var fel, det som hade hänt, utan för att hämnas på pojkvännen. Nåväl, Charles’ reaktion var att inte reagera på det hela. – Det är så lätt att bli känslomässigt berörd av en incident som denna och då ser man inte den större bilden. Videofilmen visar att förändringsprocessen inte fungerar. Man kan inte ha studentbostäder, som är åtskiljda p g a ras. Om studenternas föräldrar vill att deras ungdomar inte ska bo med ungdomar som har annan hudfärg, får de lösa det privat. Studentbostäderna är offentliga byggnader. Skattebetalarna kan inte finansiera rasåtskillnad.
Charles kunde också berätta att universitetets rektor slutade mitt i denna skandal. Inte p g a att var för konservativ, utan för att han var en svag ledare. Han hade försökt att balansera mellan konservativa krafter och mer radikala. På detta sätt lyckades han inte tillfredsställa någon. Mest kritik fick han från de konservativa. Just nu har inte universitetet utsett någon ny rektor.
Jag måste fråga på teologen på tisdag hur de såg på detta. Jag vet ju att de är bland de mest konservativa. Lite chockad var jag när jag såg att professor Strauss hade den gamla sydafrikanska flaggan på sitt bord. Det är provokativt!
Lite provokativt var det också när vi vid matbordet hemma hos Patricia och Charles började diskutera tionde. Patricia menar att en god kristen ska ge tionde. Charles undrar: Varför? Patricia svarar: för att ge till de fattiga. Charles: men det gör vi ju genom skatten, vi betalar. Patricia: det är en annan sak. Kändes bra att vara med om en diskussion med högt i tak. Jag tenderade nog att hålla med Charles. Fast då är ju frågan: Går skatten till de fattiga?

Sunday 19 October 2008

Fel tid men rätt plats

Efter gudstjänsten fick jag ett SMS från Mann. ’Venue changed to Vista just heard’ Jag tror att det fortfarande är kl 14.00 så jag hinner äta lite på sta’n innan jag åker dit. När jag kommer till Vista, det universitet, där jag läste Setswana i 3 år, är det fullt med folk. Massor av bussar, poliser osv. Jag får dock en känsla av att mötet inte kommer att bli av. Varför står alla på parkeringsplatsen? Jag pratar med några och de säger att mötet redan ägt rum. P g a ändringen från Central University of Technology (CUT)till Vista, tidigarelades alltihopa. Jag ringer Mann. Jo, det är sant säger han. Han och Lil har precis åkt från Vista. De hade också kommit försent. Flera av de busslaster, som kommit från landsbygden har missat hela arrangemanget. Mann måste ägna sig åt körningen, så jag får prata med Lil. Hon skrattar och säger: Tur att man kan ta det med humor! Lekota och de andra som bryter sig ur ANC hade bokat CUT, men i sista stund hade ansvariga för CUT beslutat att de inte fick vara där. Efter påtryckningar från högre ort? Man vet inte.
Hemma hos Sekhopi igår förstod jag äntligen vad allt handlar om. När jag slår upp andra sidan i Mail and Guardian, som man med fördel kan läsa på nätet: www.mg.co.za står det: ’Battle lines are being drawn between the ’modernisers’ and old ANC party faithful.’ ANC har hittills varit en befrielserörelse. Zuma sjunger fortfarande om sitt maskingevär: Umshini vam’. Men Sydafrika är fritt. Ingen behöver maskingevär längre. Nu är fienden en annan: Fattigdom, AIDS osv. Sekhopi menar att detta är skiljelinjen. Vill man att ANC ska vila på gamla lagrar eller vågar man se något nytt. Frågan är dock om de som nu bildar nytt parti lyckas utrota fattigdomen och vända AIDS-epidemin. Helt klart öär det dock många som vill något nytt. I sju av 9 provinser är gamla ANC hotat, menar Mail and Guardian.
Det blir spännande veckor framöver. I början av november hålls ’the National Convention’. Då får vi veta hur stark utbrytargruppen är. Men då är jag redan i Sverige. Det hade varit roligt att lyssna till Lekota. Men jag var i alla fall på rätt plats. Fast vid fel tid.

Vilken gudstjänst …

Tillbaka i Batho! När jag kommer till kyrkan är bara jag där. Den förste som dyker upp är Oom George Senwamadi. Ordagrant betyder hans efternamn: ’Den som dricker blod’! En härlig gammal man, som bor i en järnvägsvagn. Han arbetar med Industrial Mission på Transnet – motsvarande SJ. Hans järnvägsvagn är ganska mysig men lite sliten. Kall på vintern! Sedam kommer Ma Boom. Översätter man hennes efternamn, betyder det rätt och slätt ’träd’. Eftersom Oom George är först hämtar han nyckeln hos grannen, Oumama.
Fler och fler kommer. Märkligt nog kommer jag ihåg fler namn än jag trodde. Snart är det dags att börja. De äldste samlas i sakristian och Molefi Mokoena går igenom pålysningarna. Vi ber! Länge. Sedan går vi in och jag inleder med bön. Psalm, tändande av AIDS-ljuset, bön, sång. Mer psalmsång osv. Alla verser sjungs på varje psalm. Uppskattar församlingen psalmen, sjunger man om de sista 2 eller 3 verserna. Varför inte? Det är ju roligt att sjunga!
Efter 1 ½ timme är det dags för mig att predika. Jag predikar på engelska och texten handlar om förlåtelse. Det är en speciell känsla att predika i Batho. Sedan blir det kollekt och så mässa. Ännu förekommer det inte i Batho att någon annan än en präst delar ut nattvarden, så innan alla 150-200 personer fått ta emot, har det gått ytterligare tid. Och sjungits psalmer och sånger. När jag gjort i ordning på altaret efter nattvarden och vänder mig om, så minns jag: Nu ska jag ju välsigna alla barn! Mycket riktigt! Det är ett hav av barn som står i femdubbla led framför altaret. Sedan kommer även många vuxna fram. Mer sång! När allt är klart är det dags för en ny kollekt, med anledning av att vi just firat nattvard och sedan kommer en till kollekt. Jag borde förstått detta, men jag hade hoppats att det inte skulle ske. Prästerna i den lutherska kyrkan i Södra Afrika har generellt sett dåligt betalt. Om man har en präst på besök tar man upp en kollekt till honom eller henne. Det kallas för Mojikele. Jag fick två plastpåsar med mynt med mig hem och en del sedlar. Jag har inte räknat ännu. Det känns svårt, eftersom många i församlingen behöver dessa pengar bättre än jag. Men att inte ta emot en gåva är otänkbart! Som tur är vet jag ju om var dessa pengar kan komma till nytta här i Sydafrika.
Allra sist får jag ställa mig vid utgången och hälsa på alla gamla vänner. Många av ungdomarna har jag konfirmerat. En del har jag vigt eller döpt. Jag har olika minnen men väldigt många. För varje handslag läggs ytterligare en bild till raden av andra bilder, där våra fyra år i Sydafrika passerar revy. För mig är detta en stor dag. Många är glada över att jag är där, för därmed har det kommit fler till kyrkan än vanligt. Så slutintrycket är att alla är glada. Det känns mycket bra!

Lördag

Jag sitter i mitt rum på Linga Longa. Så heter det B&B jag bor på. Jag började dagen med mässa i anglikanska katedralen. Där firade vi ju mässa varje onsdag i 4 år. Nu var varken Keith, Don eller Joshua där. Joshua arbetar i Ficksburg och Kieth i Welkom. Don, prosten, är på konferens i Cape Town. Men det var fyra andra präster där. Två av dem kände jag igen. Den ene är svart och jag hälsade honom på Setswana. Alla de andra log. Han förstod ju ingenting, eftersom han kommer från Ghana. Så kan det gå, när man har fördomar. Vilket vi ju alla har. Den som ledde mässan var från England. Ett ärende jag hade var att låna alba och stola till morgondagens mässa i Batho. No problems eller som det heter på Sesotho: Ha kena mathata!
Från katedralen åkte jag och laddade upp en ny text på bloggen. Sedan tog jag en sväng förbi Mimosa Mall, för att köpa vykort. Jag tittade in på Flight Centre och hälsa på Jessica Cameron, som vi köpte alla våra flygbiljetter av under åren i Sydafrika. Trevligt återseende. Sedan åkte jag ’hem’ igen och har suttit vid datorn och läsa dokument från slutet av 60-talet, solat lite, skrivit vykort och ätit lite bröd, en avokado och druckit juice. De finns ett litet shoppingscentrum på andra sidan gatan. Det innehåller allt väsentligt: En mataffär, en videoshop, en butik där man köper alkohol och en fastfood-restaurang. Utanför står ett par killar och erbjuder sig att vakta bilar, samt ett par blinda tiggare, som sjunger negro spirituals och önskar att man lägger något i deras kopp. Ett litet samhälle i miniatyr. Men inte direkt någon idyll. Pizzorna och revbensspjällen dryper av fett, vilket också syns på en del av konsumenterna. Att andra har tänkt sig till spritaffären går också att se. Frågan är: Skiljer detta sig från hur det ibland ser ut i Sverige? Även i Berga Centrum i Kalmar står ibland tiggare och spelar på trasiga dragspel med en burk framför sig.
Efter att ha ätit och legat en stund i solen och vilat tog jag bilen och åkte ut till Our Place, ett AIDS-hospice, som drivs av Deon. En fantastisk människa på många sätt. Han driver fem olika verksamheter. Två i Eastern Cape och tre i Free State. Det handlar allstå om att ge människor som lever med AIDS en plats, om deras familjer inte har möjlighet eller vilja att göra det. På Our Place bor människor med olika hudfärg, något som fortfarande är ovanligt i Sydafrika. Jag skulle kunna skriva mycket om detta men det var ett kärt återseende och roligt att även få träffa några av dem som bor där, som jag minns sedan tiden vi bodde i Sydafrika.
På hemväg beslöt jag mig för att åka via Rocklands, det område där framför allt Kristina arbetade. Jag besöka Ma Nthuping och Shotse. De bor nära varandra. Ma Nthuping var ett tag husmor på det ungdomscentrum, som Kristina var direktor på. Shotse är en nu ganska gammal och sjuk kvinna, som jag träffade första gången 1981, när jag som ung volontär arbetade i Sydafrika ett år. I vanlig ordning sjöng, pratade och bad vi tillsammans vid hennes sjukbädd. Hon orkar inte komma till kyrkan imorgon. Därför var det fint att få träffa henne.
Så ringer Sekhopi och undrar om jag kan komma förbi. Visst! Skönt att bara hemma hos goda vänner en lördag kväll. Kl 7 blir bra, så på vägen dit hinner jag svänga förbi Motlhago och Kabang Makola. Även detta ett glatt möte. Väl hemma hos Sekhopi och Keitumetse Malebo får jag träffa även deras dotter Nnete och en av sönerna Kopano. Han står vid grillen. Det ska bli braai. Nnete har 11 klasskamrater, som ska sova över. Det är full fart och många skratt. Sekhopi står med förkläde runt magen och skär sallad, lagar majsgröt och det är svårt att avgöra om det är han eller Keitumetse som basar i köket. Även om familjen Malebo mycket väl har råd med hemhjälp, har de beslutat att inte anställa någon. Alla i familjen hjälps åt. Känns mycket bra!
Vi får en lång pratstund om det politiska läget i landet. Jag får återkomma till det i nästa blogg. När jag åker hem vid halv elva-tiden ser jag att Mann Oelrich har skickat ett SMS: Meeting at 2pm in CUT AUDITORIUM let me know if you want to meet somewhere Mann. Spännande!
Imorgon blir det alltså både gudstjänst i vår gamla kyrka och kanske politiskt möte med nya ANC-fraktionen.

Saturday 18 October 2008

Seven on Kellner

Det finns en gata i Bloemfontein, som heter Kellner Avenue. I det hus som har nummer 7, ligger en restaurang med namnet ’Seven on Kellner’. Vi brukade gå dit som familj. Igår hade jag inte riktigt lust att äta fast food på hotellrummet, så jag tänkte: Finns ’Seven on Kellner’ kvar? Det fanns den! Tyvärr hade Jacob Mahase, kocken vi kände, gått i pension. Men ägare, Kim Brackenridge, kände igen mig. Hur mår Din familj och alla Dina döttrar. Du måste hälsa dem så mycket. Det var trevligt att sitta ner i en lugn och stillsam miljö och äta god mat. Jag bestämde mig för fisk och blev inte besviken. Men på något sätt saknade jag ändå Jacob. Han brukade komma ut och hälsa på oss och maten smakade då ännu bättre. Jag tyckte laxen var god men inte riktigt som förr. Jacob son, Ben, bodde i Stockholm där han var gift med en svenska. Tyvärr dog Ben i en trafikolycka men jag vet att Jacob fortfarande har bra kontakt med sin sonhustru i Stockholm. Det kändes lite som att träffa en landsman, när vi träffade Jacob.
En rolig ska var att jag inte hunnit åka till något internet café igår, för att ladda upp min blogg. Det fick jag göra på restaurangen. Inga problem! Jag hade inte hunnit, för jag hade hälsat på våra goda vänner i Bochabela: Moni, Lenong, Maria, Mipone, Kele och Kea. Alla vara hemma och det blev ett kärt återseende. Särskilt överrraskad blev Kele, när jag dök upp strax före arbetsdagens slut på hennes arbete: Correctional services. Hon arbetar där som assistent. Men arbetsrätt. Hon hade inget emot att få en lift hem. Men moruti, sa hon, är det OK att några av mina arbetskamrater, som jag brukar gå med, får åka med?
Idag är det lördag och jag ska snart äta frukost, sedan åka till anglikanska katedralen på morgonmässa. Kristina och jag gick varje vecka i morgonmässa i katedralen. Det är förmodligen den kyrka i Sydafrika, som haft daglig mässa längst. Vi brukade gå på en onsdag men lördag går ju lika bra. Efter det ska jag åka och ladda upp dessa rader.

Friday 17 October 2008

I fängelse

I morse åkte jag till Mangaung Maximum Security Prison. Det ligger en bit utanför stan, bredvid Grootvlei Prison, där vanliga fångar sitter. Där har jag var it förut. Ganska slitet och trångt. I Maximum Security sitter de, som fått långa straff. David Pakisho är en av dem. Jag lräde känna honom mot slutet av vår tid i Sydafrika. Efter att ha lämnat allt löst i ett värdeskåp vid ingången, blivit kroppsvisiterad och fyllt i en del formulär ficka jag följa med en av vakterna. En annan person skulle också på besök och han sa: Jag känner Dig! Jo, nog såg han bekant ut. Han heter Antonio, är från början från Mozambique, har bott i Spanien, men är nu i Sydafrika. Han är muslim och en av de få muslimer jag träffade i Bloemfontein. Han var på väg, för att ge andlig vägledning till de fångar, som är muslimer. Vi fördes genom en mängd grindar och slussar till en byggnad, där all religiös aktivitet äger rum. Jag träffade fängelsekaplanen, som jag haft kontakt med via mail och så fick jag se David Pakisho. Med ett stort leende på sina läppar. Vi omfamnade varandra. Underbart. Han lever med HIV och jag har undrat om han var vid liv. Fantastiskt! Vi fick sitta i biblioteket – inte i avskildhet - men ändå. Jag tror vi pratade i 2 timmar. Efter att ha bett tillsammans, var tiden ute och jag fick lämna fängelset. Under tiden vi pratade hade en karismatisk kyrka gudstjänst med sina medlemmar i rummet bredvid. Dawid, fängelsekaplanen, bad om ursäkt på deras vägnar och sa: De tycks tro att Gud har problem med hörseln. Sant! Det var ett öronbedövande ljus. Sång och handklappningar. På engelska kallas dessa kyrkor för ’happy clappy’. Men det gjorde inte så mycket! I ett rum intill satt Anonio med sina muslimska bröder. På väg ut mötte jag två andra präster, som båda kände mig. Och de såg bekanta ut. – Vi sågs på Dikeledis bröllop, sa den ena, som är metodistpastor i S:t Thomas. Den andra var anglikansk präst i Pahameng och vi har också träffats i olika sammanhang. Roligt! Bibelordet som säger ’i min faders hus finns många boningar’ rann upp i min hjärna. Dawid, kaplanen, berättar att det varje dag rör sig 300 fångar i huset. Av totalt 3000. Men alla är ju inte där varje dag, så över 2000 är där någon gång. Naturligtvis står inte allt väl till i fängelset. Men just detta fängelse, som är privatägt, verkar ändå fungera hyfsat. Vad jag förstår är det drogfritt och det är ju en god början.
Jag frågade David Pakisho om jag fick skriva om honom på min blogg. Javisst! Han var tilltalad av tanken att både ha besök från Sverige och bli omnämn på nätet. Skämt åsido är det inte lätt att leva med HIV i ett sydafrikanskt fängelse. Att några läser om David Pakisho stärker honom enormt. Jag ska inte gå in på vad vi pratade om, även om det inte var ett enskilt samtal. Folk gick ut och in i biblioteket. Men för mig är det alltid en tankeställare att besöka någon i fångelse. Vi, som inte hamnar i fängelse, trots att vi ju också gör mycket som är fel, har mycket av lära av dem som varje dag måste ta konsekvenserna av sina handlingar.

Min forskning

Huvudsyftet med min resa är ju mina studier. Efter en vecka i Johannesburg, där jag samlat material, var det alltså dags att möta professor Strauss. Vi sågs ju som hastigast i förmiddags men nu kl 16.00 hade han bett tre andra professorer vara med vid ett slags miniseminarium. Alla fyra hade läst den text jag skickat till professorn. I första hand var det mitt metodkapitel. Det blev ett mycket bra samtal. Jag fick först 10 minuter, för att förklara lite var i min forskning jag befinner mig. Sedan hade de lite övergripande kommentarer och synpunkter. Både ris och ros. Som det ska vara. Sedan gick vi igenom texten sida för sida och de kommenterade, frågade osv. Jag är väldigt tacksam för vissa synpunkter. Jag var ju medveten om att det i vissa avseenden fanns brister. I alla fall hade vi ett konstruktivt samtal och när det gäller SACC, så tror jag att jag var den som var mest påläst och det kändes ju bra.
Professor Strauss sa efteråt att han var mycket nöjd med mina framsteg. Och det kändes ju också bra. Men jag tror såhär i efterhand att vi hade missförstått varandra lite. Han ville nog egentligen ha en slags sammanfattning av hela avhandlingen. D v lite kortare avsnitt under varje rubrik. Istället hade jag ju koncentrerat mig på metodkapitlet. Som på något sätt känns viktigast. Nu ska jag skriva om vissa delar och sedan skicka ner det till professorn igen, som en slags ’research proposal’. Jag trodde att jag redan gjort detta. Nåväl, ingen fara på taket. Därefter kan jag fortsätta som planerat med att bearbeta det material. Helt klart lägger man upp avhandlingsarbetet lite annorlunda här jämfört med Sverige. Jag kommer dock att skicka olika kapitel till professorn för godkännande och så småningom, när allt är klart, åka ner och försvara avhandlingen. Helt klart upplever jag nu lite fast mark under fötterna och det är skönt.
Idag regnade det lite. Dessutom har Sydafrikas herrlandslag i fotboll, Bafana Bafana, vunnit tre matcher i rad. Bra inför 2010.

Thursday 16 October 2008

Professor Strauss

Nu har jag träffat Professor Strauss. Vi hade ett kortare samtal – ca: 45 minuter – men det var helt OK. Jag kommer nämligen att få en timme med honom och flera av lärarna på teologiska fakulteten i eftermiddag kl 16.00. Jag har ju velat få till stånd något som liknar ett seminarium, men de har inte den kulturen vid University of Free State. Men detta blir nog bra. Jag återkommer om utfallet.
Under vårt samtal i förmiddags tog jag upp detta med hans framträdande på den kyrkliga konferensen, eller ’synod’, som det kallas på engelska. Han var naturligtvis väl medveten om hur hans hälsningsanförande mottagits. Som jag kanske nämnt handlade mycket om den s k ’Belhar confession’. Professor Strauss menar att detta dokument inte kan kallas för ’confession’. I den reformerta traditionen är en ’confession’ ett kyrkligt, bindande ställningstagande, ungefär som lutherska kyrkans ’Confessio Augustana’ – det vi kallar för den Augsburgska bekännelsen. Enligt Strauss borde Uniting Reformed Church in South Africa (URCSA) ha kallat det för en ’declaration’. URCSA har sagt att Dutch Reformed Church (DRC), som är den dominerande, vita reformerta kyrkan, inte behöver skriva under ’the Belhar Confession’ för att de ska kunna gå ihop till en gemensam kyrka. Men att DRC måste göra det någon gång i framtiden. Detta har Strauss hakat upp sig på. (Förmodligen håller han inte heller med om innehållet i ’Belhar confession’. Låter detta krångligt? Jo, det är det nog också.
http://www.ngkerk.org.za/VGKSA/
Men man kan säga något positivt om det hela. Motsättningarna har nu kommit upp på bordet. Nästa vecka ska DRC och URCSA träffas och representanter för World Alliance of Reformed Chrurches (WARC) ska vara med. Det innebär att detta kan vara ett steg i rätt riktning. Ibland måste man ju gräla, för att kunna bli sams. (Jag tror min hustru Kristina håller med om detta. Det är därför vi så ofta är så sams!)
Men visst är fortfarande klyftan mellan vita och svarta kristna i den reformerta kyrkofamiljen djup. Det kommer att ta tid att göra upp med detta arv.
Jag frågade Prof Strauss om hur han såg på splittringen inom ANC och möjligheterna för ett nytt parti att lyckas. Han jämförde det med andra försök att blida nya partier och trodde inte att detta skulle få någon större genomslagskraft. Han hade varit på ett möte med ANC’s general sekreterare förra veckan. Det var ett sätt för ANC att träffa afrikander, d v s vita sydafrikaner med holländskt ursprung, det vi ibland kallar för boer. (Som helt enkelt betyder lantbrukare, farmare.) Han var inte så positiv efter det mötet, men jag ser i alla fall det som ett positivt tecken. Olika grupper möts!
ANC’s generalsekreterare, vars namn jag inte har lärt mig, har enligt radion idag sträckt ut en hand till de missnöjda i partiet. Det verkar dock inte vara en tänkbar väg, om jag ska tolka Mann Oelrich rätt.
Jag skrev i min förra blogg att detta var ’politics in making’. Jag menar naturligtvis ’history in making’. Om Mosuia Lekota kommer till Bloefmontein på söndag och jag kan vara med, så är jag kanske med om ett historiskt ögonblick. (Men alla ögonblick blir ju i och för sig historiska).
Nu ska jag förbereda mig för eftermiddagens seminarium, sedan ska jag äta lite sen lunch och ladda upp denna text på bloggen. Får jag ge en extra eloge till er som orkade läsa hela denna långa text. Som ni förstår är jag uppfylld av det jag är med om. Det ska blir extra spännande att träffa Sekhopi.

ANC kommer att delas

Så verkar det i alla fall. Klockan är snart 23.00 onsdag kväll, när jag skriver detta. Mann kom hem efter 21.00 och hade då deltagit i ett möte i Bloemfontein, där det diskuterades hur man ska gå vidare, för att bilda det nya partiet. Fler och fler högt uppsatta politiker kliver nu av ANC. Huvudargumentet mot dem, är att de är dåliga förlorare, som inte accepterar resultatet från ANC’s konferens i Polokwane förra året, där Zuma valdes till ledare. Om jag förstår det hela rätt var denna konferens inte giltig. Så menar i alla fall Mann. Han själv har exempelvis strukits från ANC’s medlemsregister, trots att han betalt sin medlemsavgift. Det har funnits en regel i ANC att de olika lokalavdelningarna måste ha minst 100 medlemmar, för att få skicka representanter till konferensen. Detta har ändrats, så att avdelningarna bara har fått ha högst 100 medlemmar. Så har vissa ledare med hjälp av skrämselpropaganda hotat folk med uteslutning, om de inte följt en viss linje. På det viset har man sett till att ha 100 supporters i avdelningen och de andra har inte fått vara med. Mann menar att detta är en bidragande orsak till den uppkomna situationen.
Det är mycket jag inte förstår av det som händer nu. Men ANC’s NEC (National Executive Committee) sitter i möte i kväll, så tydligen tar de situationen på allvar, vilket de inte gjorde först. Eventuellt är det en stor del av dem som skulle rösta på det nya partiet och därför är utgången av detta möte mycket oviss. Jag lär få anledning att återkomma. Eventuellt kommer förgrundsgestalten i hela historien, Mosiua Lekota, till Bloemfontein på söndag. Kanske kan jag gå och lyssna på honom då. Skulle vara mycket intressant.
Men imorgon ska jag först träffa min professor. Naturligtvis ska vi framför allt diskutera min avhandling. Men vad har han att säga om utvecklingen i ANC – det är jag också lite nyfiken på. För att inte säga hans uppträdande på Uniting Reformed Church’s möte härom veckan.
Nu är det dags att sova. Cikadorna spelar i den afrikanska natten. Jag hoppas de förebådar regn, för det behövs. Förmodligen bryr sig cikadorna mer om det än ANC och kyrkliga möten.

Wednesday 15 October 2008

At the farm

I arrived at the farm at 2 pm. Nice lunch with boerewors and pap (of course) and a nice glass of red wine. Mann had to leave for Bloemfontein after a short time. Tonight they are having a meeting with peopel from ANC, who wants to form a new party. Politics in making! This is very interesting. It seems as if this is bigger than I thought! I've spent the afternoon visiting Tweespruit with Lil and also whatching buffalos, springbok, sabelantilops etc with Mannie. Half an hour ago it was light. Now its dark. African sunset. People here are praying for rain. It's very dry.

Free State

I am at an internet cafe at South Gate, big shopping mall in the south of Johannesburg. Let me write in English. Without a Swedsih keyboard it is actually much easier, at least for me. Anyway, I am just leaving a short message this time. I'm going to Free State! After all, this is where we lived four years. First stop is the farm Oelrietta outside Tweespruit, where Lil and Mann lives. A wonderful place. I will spend the evening with them and tomorrow morning I will go to Bloemfontein or Mangaung, which is the Tswana name. At 10.30 I will meet with my Prof. Thereafter I will find a place to stay and plan my time in Bloem. I have now collected lots of material for my dissertation, so I will spend some time with my lap top reading and thinking. I look forward to that.
The political situation is still very interesting. There seem to be a deep rift within the ANC. How deep? I don't know! But my gut feeling is that this is good for SA. Am I wrong? We'll see! Just one comment from radio the other day: Last month ANC replaced the president of the Nation with another person. That would have caused unrest and riots in many countries around the globe. But in South Africa it didn't. Thabo Mbeki stepped down. Peacefully! I mean, that is a sign of a mature democracy, isn't it? I also heard that it was Mbeki who got Mothlante into parliament. Maybe Mothlante is Mbekis guy?
I'll be back!

Tuesday 14 October 2008

Nokuthula

Det har kommit ytterligare en gäst till Common Ground. Nokuthula. Det betyder att jag fått sällskap vid matbordet. Nokuthula är civilingenjör och har mest arbetat med vägar. Bland annat har hon bott ett år i Frankrike. Hon har precis slutat ett arbete och är på Common Ground, för att be och fundera över nästa steg i livet. Föredömligt! Som svart kvinna och utbildad ingenjör kommer hon säkert att ha lätt att få arbete. Affirmative action är ett program, som regeringen har, för att kvotera in de underrepresenterade på arbetsmarknaden. Det är ju i grund och botten bra och nödvändigt i Sydafrika. Tyvärr blir det svårt, för dem som tillhör en tidigare privilegierad grupp. Sett ur ett samhälleligt perspektiv är det nödvändigt. Sett ur den enskildes blir det svårare. Ser man det ur ett försoningsperspektiv, kan man bara säga en sak: Det kommer att behövs mycket försoningsarbete om det ska lyckas. Men egentligen finns ingen annan väg än försoning.
Nokuthulas modersmål är isiZulu. Så jag tog tillfället iakt att be henne skriva ner texten på den sång, som Kristina älskar. Den som i vår kyrka i Bloemfontein kallades ’Mamoruti’s song’, d v s prästfruns sång.
Abonomona abangeni ezulwini. Shintsha, shintsha mzalwane.
Den som är avundsjuk ommer inte in I himlen. Du måste ändra dig.
När man sjunger denna sång dansar man fram och tillbaka i bänkraderna. För varje gång man kommer till ordet ’Shintsha’, som betyder ’ändra’. (Jfr engelskans ’change’) klappar man i händerna, stampar med fötterna och ändrar riktning i dansen. Nokuthula var imponerad att jag kände till dansstegen. Men det är ju det man lär sig något av. Det som händer i kroppen minns man.
Så vad kan man säga om avundsjuka! Att det definitivt inte är en bra drivkraft. Men sedan finns det ju något som kallas mänskliga rättigheter och ett värdigt liv. Att vilja ha det, för sig själv och sin familj är något helt annat.
Det är nu tisdag och jag är snart färdig på Wits. Det har gått över förväntan bra och jag ser fram emot nästa steg i min resa. Att komma tillbaka till Bloemfontein och att få träffa professor Strauss.

Disgruntled

Denna vecka har jag lärt mig ett nytt ord: disgruntled. Det betyder missnöjd. Det handlar om de medlemmar i ANC som inte är nöjda med utvecklingen i partiet. Lekota heter förgrundsgestalten. Jag har skrivit om honom förut. Han har inte bara varit försvarsminister. Han har även varit ordförande i ANC. (Jag vet inte riktigt om det går att jämföra med en svensk partiordförande, eftersom ANC också har en president och en vicepresident.) I vart fall har varit en av ANC’s mäktigaste personer. Han blev inte omvald vid konferensen i Polokwane förra året, då Zuma blev president. De ledande inom ANC menar att Lekota bara är en dålig förlorare. Vidare säger man att man inte kan tolerera att någon inom ANC använder partiet som plattform, för att starta ett nytt parti. I debatten säger man att Lekota är odisciplinerad. Han borde första ha talat internt om sitt missnöje och inte gått ut till allmänheten.
Lekota å sin sida menar att han har försökt men blivit nedtystad. För honom handlar det inte om att han har blivit petad. Han menar sig kunna leva med det, men han tycker att ANC har lämnat sina grundvärderingar. Det han hela tiden återvänder till är det s k Freedom Charter, som skrevs för drygt 50 år sedan och hävdade allas lika värde. Freedom Charter var länge bannlyst i Sydafrika. En punkt som diskuteras är att vissa av Zuma’s supportrar bar T-shirts med texten ’100% zulu’. Detta kallas för ’tribalism’ och ANC har alltid tagit avstånd från detta, menar Lekota m fl.
Nu ska det anordnas ett nationellt konvent och kanske bildas det då ett nytt parti. Hur många kommer dit? Blir detta nya parti en faktor att räkna med? Analytiker jämför det som händer med tidigare utbrytningar ur ANC. T ex Robert Sobukwe, som bildade PAC på 50- eller 60-talet (jag vet ej exakt årtal). De har 1 ledamot i parlamentet. En annan utbrytning stod Bantu Holomisa för betydligt senare, när UDM kom till. De har inte heller så många parlamentsledamöter.
Idag pratade jag med Sekhopi Malebo, vår vän sedan länge. Han har varit både parlamentsledamot och delstatsminister för ANC. Honom ska jag träffa i slutet av veckan. Det blir spännande att höra hans syn på det hela. Eller när jag besöker Mann Oelrich, vit farmare, som även han varit delstatsminister för ANC. I nuläget har jag svårt att tro att det ska kunna bli en delning av partiet rakt av. Men vi får se! Nästa år är det val och redan nu i november börjar den viktiga registreringen av röstande. D v man måste, liksom i USA, registrera sig i vallängden. Det sker inte per automatik, som i Sverige. Partierna arbetar hårt, för att registrera så många som möjligt. ANC har en hel apparat för detta. Kan ett utbrytarparti ta med sig denna apparat eller måste de bygga upp allt från grunden?
Varje dag i radiokanalen SAfm äger den s k ’after five debate’ rum. Frågan idag var: Är debatten inom ANC ett tecken på att Sydafrika håller på att mogna som demokrati? Jag vill åtminstone svara delvis ’ja’ på denna fråga.

Jag skrev detta innan ANC beslutat att utesluta Lekota ur partiet. Det skedde strax efter jag skrivit dessa rader.

Monday 13 October 2008

Spännande kvinnor

Av någon anledning har jag mest träffat kvinnor idag. På Common Ground är Joan vaktmästare och i köket arbetar Susan. Henne har jag träffat flera gånger förut och hennes dotter, Sama. Denna morgon kom Sama till Common Ground, enbart för att säga hej till mig. Hennes pappa fick köra en extra tur på väg till skolan. Kul! (Mike sköter dock trädgården, så jag är inte ensam karl på stället. Föreståndaren, Maritjie, har jag inte sett till ännu. Hon sitter på kontoret, men det finns i hennes hem, eftersom telebolaget inte har kunnat orda teleledningen till Common Ground på snart ett år.
På Historical Papers, där jag forskar, är det också kvinnlig dominans. Chef är Michel, som jag inte vet så mycket om, mer än att hon är Vegan och ordförande för något i stil med djurens rätt i Afrika. Ibland ringer telefonen och hon pratar om elefanter, som ska räddas. Spännande! Gabbie kommer från Tyskland och jag tror att hon är gift med någon inom ANC, för hon har bott i Tanzania, i ett ANC-läger. Zofia kommer från Polen. Dessa tre sköter ruljangsen. Semakaleng kommer nu och då. Jag vet inte hennes uppgift men idag klistrade hon på etiketter på en hel massa lådor. En gång om dagen kommer en man in och tömmer papperskorgarna. Sedan är det lite olika forskare, förstås. En äldre man som läser gamla protokoll från Sydafrikas kricketförbund. En tjej från Tyskland, som fotograferar en massa gamla tidningar. Jag tror det har med kampen mot apartheid att göra. Vi pratar just inget. Det är ett lugnt och fridfullt ställe. Längs väggarna finns framför allt Anglikanska kyrkans alla dokument, böcker osv. Ett antal ärkebiskopar tittar ner på oss. Bl a Desmond Mpilo Tutu. Samt ett antal banderoller med texten: ’The people shall govern now’ från kampen mot apartheid. Det har gått bra för mig idag. Jag har fotograferat protokoll och rapporter så kameran har glött.(Heter det så?) Sammanlagt har jag nu fotat 1.65 Mb. Det känns rätt mycket. Nu stänger de snart, så jag måste sluta.

Mat och säkerhet

Lördag förmiddag. Efter en ganska lugn morgon åkte jag från Common Ground, för att hälsa på Bentons mamma, Mary-Grace och hennes man Vic, samt barnen. Det blev en trevlig dag med en typisk, sydafrikansk avslutning: braai-vleis. D v s grillning. Det bästa av allt är boerevors. Den speciella, välkryddade korven, som bara finns här. Samt långa samtal kring allt möjligt. Säkerhetsläget är speciellt i Sydafrika. Många lever under en ständig oro. Jag kände igen det från våra egna 4 år. Men det är jobbigt att lyssna på människors oro. När jag besökte Algy och Ashleen, i ett betydligt enklare område, trodde jag att de skulle ha en delvis annorlunda berättelse. Men de vittnade om samma utsatthet. Jag vet från åren i Sydafrika, att även de fattigaste av fattiga, som bor i plåtskjul, låser så gott det går. Finns det bara lite bröd eller bönor i huset, kan dessa stjälas. Jag sa till Algy, att detta måste väl vara högsta prioritet för regeringen. Algy svarade: Bättre att se till att människor får arbete. Javisst, så är det naturligtvis. Fattigdomen skapar många problem. Bland annat utgör den grogrund för kriminalitet.
Från Centurion, utanför Pretoria, åkte jag i söndags morse, för att vara med på gudstjänst i Eldorado. En gudstjänst som leddes av en kyrkorådsledamot. Algy förmedlade syndernas förlåtelse, predikade och ledde nattvarden. Mycket annat sköttes av församlingsbor. Det var en levande gudstjänst. Dessutom ganska lång. Algy predikade om att ta på sig Guds vapenrustning. När jag kom hem till Algy och Ashleen, fick jag prova hans skottsäkra väst. Det måste han alltid ha på sig, när han åker på utryckning. Den väger säkert 10-15 kg. Otroligt tung och obekväm. Inne i västen ligger keramikplattor. Algy är anställd av polisen. Polisen har även muslimska imamer och hinduiska gurus anställda. Algys uppgift är att vara ett stöd för de poliser som är kristna.
Jag är berörd av mina två besök. Hos en vit familj och hos en färgad. Jag är inte rädd för egen del. Jag är försiktig och håller mig inne på kvällen. Bilen har jag låst, när jag färdas mellan de platser jag ska till. Men jag är berörd av att människor behöver leva i ständig oro. Ändå går det att njuta av stunden. Min upplevelse från tiden i Sydafrika är att många verkligen kan konsten att leva i nuet. Måltidsgemenskapen är ju ett uttryck för detta.
Ashleen är från Durban. Hon är av indiskt ursprung. Idag bjöd hon på kyckling-Briyani (om det nu stavas så). Mycket smakrik och rätt stark. Maten i Sydafrika är fantastisk. Mitt i en orolig situation känns det fantastiskt att få dela måltidsgemenskap och även be tillsammans. Bönen är en mycket naturlig del av det sydafrikanska samhället. I stort sett överallt. I ett land där man varken kan ta mat och husrum eller säkerhet för givet, blir möjligheten att söka hjälp från Gud omistlig.

Bach’s mässa i H-moll och Fotbolls-VM 2010

Fredag kväll. Jag sitter på Common Ground. Jag är den enda gästen här. Kvällsmaten var god och jag har tittat på TV-nyheterna och gått upp på mitt rum. Spelar Bach’s mässa i H-moll och övar lite på basstämman. Håller på att läsa en bok av Peter Høeg, som heter ’Den tysta flickan’. Allt handlar om att olika människor är stämda i olika tonareter. Han skriver mycket om H-mollmässan. Bland annat följande:
’Inför den stora fasan och de stora miraklen är vi maktlösa, H-mollmässan och de stora krigen, det finns ingenting som en enskild människa kan ta sig till.’
Ja, i Sydafrika ställs man inför de stora miraklen – t ex försoningsprocessen och ändå maktlösheten: fattigdomen, AIDS-epidemin. Däremot är världsekonomin inte förstanyhet. Johannesburgbörsen hade inte gått ner mer än 3% idag.
Splittringen i ANC och hur man ska göra med all korruption i samband med vapenaffärerna är viktigare. Tyvärr är väl även detta långt bort från människors vardag med arbetslöshet, trångboddhet, AIDS mm. Bach’s mässa börjar med orden: Kyrie eleison. Herre, förbarma Dig!
Mitt i allt detta bubblar ett annat stort samtalsämne upp till ytan. Ska rugbylaget få ha kvar Springboken som sin symbol eller ha Protean (nationalblomman), som de andra landslagen? Rugby är av tradition en vit sport men fler och fler svarta börjar både spela och se på rugby. Det verkar som om ganska många svarta tycker att rugbyn gott kan få ha kvar sin Springbok. Samtidigt går det inget vidare för Bafana Bafana, Sydafrikas landslag i fotboll. De ska spela mot Equatorial Guinea. Förlorar de kommer de sist i African Cup. Pinsamt, eftersom de ska ha fotbolls-VM 2010. De får ändå spela där, men det är ju inte roligt att inte kvala dit på egna meriter. Blir det något fotbolls-VM i Sydafrika, då? Jo, det verkar nog så.
Nu i helgen ska jag träffa bekanta. Ska bli spännande att höra hur de ser på situationen i Sydafrika. Jag återkommer.

Saturday 11 October 2008

Helg

Jag hade skrivit och sparat i USB-minnet men nu har jag kommit till ett internetcafe, som inte har microsoft 2007. Med andra ord kan inte datorn begripa det som finns i mitt USB-minne. Kommunikation! Inte alltid enkelt. Kanske fungerar det senare. Nu ska jag i alla fall till Pretoria eller Tswane, som det kallas. D v s man kan kalla det Pretoria eller Tswane. Doen't matter.

Friday 10 October 2008

Radio och vapenaffärer

Det är spännande att lyssna på radio i Sydafrika. Det finns massor av kanaler. Av gammal vana slår jag på SAfm. Den är statlig och kanske inte alltid så oberoende. Jag vet faktiskt inte. Men det blir roligt när folk börjar ringa in. Idag handlade det om en ny bok, som getts ut. Jag la inte namnet på minnet men den handlar om ’the armsdeal’. Frågan var: Hur har Sydafrikas vapenaffärer påverkar dagens politik. Korruptionsrättegångar, mutanklagelser mm. Krisen i ANC har att göra med detta. De som ringde in var mest män. Vi är ju kanske särskilt intresserade av vapen. (Säger jag, som gjort vapenfri tjänst). Men många var öppenhjärtliga. Det är nog mitt stora intryck. Sydafrika är kontrasternas land men det är också ett mycket öppet samhälle. Mycket får sägas. T ex undrade någon varför inte Mandela granskats. Han var ju president när detta inleddes. Nu tror jag personligen inte att han var inblandad men det känns ju bra att frågan får ställas. En annan lyssnare menade att locket kommer att läggas på, när Zuma blir president. Vem vet?
Det var något kortare bilkö i morse. Jag försöker komma ihåg när man ska åka och när man ska hålla sig inne. Tur i alla fall att det finns radio.
Just nu sitter jag på Historical Papers och skriver detta. Jag har fotograferat material från 1994-2004. Allt fanns inte, så jag får nog göra ett nytt besök i Khotso House, Där SACC har sitt högkvarter. Men mycket har jag nu prydligt ordnat i min laptop.
Snart ska jag gå och äta lunch. Då laddar jag upp dessa rader och de rader jag skrev igår. Från den lugna miljön i Cullen Library, där rader av gamla böcker blickar ner på mig, kommer jag att gå ut i solen och möta alla studeneter. Visst, de flesta håller sig i grupper för sig. Vita här och svarta där. Men så ser man plötsligt några som vågat ta steget. Underbart! Men det roligast är i alla falla den stora, härliga, soliga gräsmattan, där ingen sitter. Utom i kanten. Under träden. Det är vår i Sydafrika. Alla söker sig till skuggan. Oavsett hudfärg.

Kväll

Det är torsdag kväll. Solen går ner ungefär sju. Det blir snabbt mörkt. Jag bor på ett litet gästhem, som drivs av Metodistkyrkan. D v s en av metodistkyrkorna. Det finns några stycken. Ikväll var det pap och boerevors. D v s majsgröt och korv. Med bönsallad och gravy (sås). Gott! Det finns inte så mycket att göra här. Det är bra. Anledningen till min resa är ju att jag ska studera, så det gör jag.
Idag gjorde jag misstaget att åka från Wits kl 16.30 – d v s mitt i rusningen. Inte bra. Det tog ca: 1 1/2 timme att åka hit. Det tar vanligtvis 30 min. Imorgon ska jag vara lite smartare. Antingen får jag åka före 4 eller efter 5. Det beror på hur mitt arbete går under dagen.
Det är härligt att vara tillbaka i Sydafrika. Människorna, kontrasterna, dofterna. Men egentligen har jag aldrig riktigt gillat Jo’burg. Det är för stort. Jag ser fram emot Bloemfontein, där vi ju bott i fyra år. Tänk när jag får fira gudstjänst med vännerna i S:t Johannes kyrka i Batho. Sången, dansen. Men innan dess ska jag fira gudstjänst i Eldorado Park på söndag. Ett område alldeles i närheten av Soweto. Där får jag träffa Shawn och Dominic, som har sin mormor och morfar på Öland. Världen är inte så stor. Jag har med mig några paket till dem, som de kommer att bli glada över.
Nu ska jag gå och lägga mig. Imorgon har jag mycket att göra. När jag laddar upp denna text på min blogg är det förmodligen lunchdags.

Thursday 9 October 2008

Samtal med Eddie Makue

I drygt två timmar satt jag idag och pratade med General Sekreteraren för South African Council of Churches, Eddie Makue. Mycket spännande. Han har varit aktiv i SACC sedan sjuttiotalet och är som en levande uppslagsbok. Framför allt fick jag fråga en del som hade med mitt avhandlingsarbete att göra men det var inte det första han var intresserad av. Självklart var det i stället hur min familj mår. Först därefter och över en kopp med rooibos te, kunde vi prata om annat.
Men han hade även synpunkter på det politiska läget. På Eddie lät det som om han tror att Lekota och det andra kommer att bilda ett nytt parti. De har inget annat val, sa han. Men frågan är hur många som kommer att röst på dem. Hans uppfattning om Lekota var att han inte var särskilt lysande som försvarsminister men däremot en viktig kraft under kampen mot apartheid.
För Eddie Makue är dock frågan mindre viktig, vem som styr ANC. Frågan är: kommer de fattiga att få det bättre? Kommer de fattiga att bli fler och fler. Frågan är om striden i ANC handlar om detta överhuvudtaget.
Eddie hade också varit med på ett kyrkligt möte för ett tag sedan, som han berättade om. Det var Uniting Reformed Church som var samlade och ledaren för Dutch Reformed Church var en dem som skulle lämna en hälsning i inledningen. Uniting Reformed Church är en kyrka som framför allt består av svarta, färgade och indier. Dutch Reformed Church är en kyrka för vita. Denna uppdelning består, trots att apartheid upphörde 1994. Ledaren för den vita kyrkan heter Piet Strauss och han kritiserade starkt den kyrka, vars möte han besökte. Detta ses som näst intill en katastrof för relationen mellan dessa två kyrkor. Piet Strauss råkar dessutom vara min handledare. Jag ska träffa honom nästa vecka. Eddie Makue, som talade efter Piet Strauss kommenterade inte direkt det Strauss hade sagt men i allt väsentligt sa han emot honom, bad mig framföra en hälsning. Eddie är medlem i Uniting Reformed Church. Det ska bli spännande att tala med professor Strauss och få hans bild. Vad kan man då kalla detta? Jag var ju inte med, men kanske kan det ändå ses som ett led i försoningsprocessen. Det får framtiden utvisa.
Just nu sitter jag åter på Wits. Vattnet har kommit tillbaka. Jag har ätit lite och druckit en kopp kaffe. Framför mig ligger handlingar från 1994, det år Mandela blev president. Det är mycket att läsa. Ska jag ta fotokopior och bära hem en massa material? Eller använda scanner? En av bibliotekarierna sa då: Använd en digitalkamera. Så smart! Därför står jag och fotar vissa dokument.

Splittring i ANC

Igår hölls en spännande presskonferens. Förre försvarsministern, Lekotla, som hör till Mbekis falang, är på gång att kanske starta ett nytt parti. Han framställde det dock som att han lämnar in skilsmässopapper, d v s det finns fortfarande ett förhandlignsutrymme. Han inbjuder till ett slags stormöte, där såväl medlemmar i ANC som i andra intresserade är välkomna. Om det blir ett nytt parti eller inte får framtiden utvisa. ANC-ledningen och deras allianspartners, d v s Kommunistpartiet och COSATU (motsvarande svenska LO) är negativa till utspelet medan oppositionen välkomnar en splittring av ANC.
Samtidigt har den kände pastorn Allan Boesak gjort ett utspel att starta en slags medborgarorgansiation, som inte skall vara ett nytt parti men väl en rörelse, som ska granska regeringen, så att de sköter sig. Det är ju lite av vad Sydafrikas kristna råd (SACC, som jag studerar) har varit och även ska vara idag. Torsdag har jag ett möte inplanerat med deras generalsekreterare Eddie Makue. Ska bli spännande att se var han har att säga.
Jag skriver detta på Common Ground, som är Metodistkyrkans gästhem söder om Johannesburg. Kvällsmat var lammcurry med ris och chutney. Gott! Snart ska jag gå och lägga mig. Imorgon ska det bli 26 grader.Hoppas att vattnet kommit tillbaka i Johannesburg då. Här på Common Ground har de egen brunn.

Wednesday 8 October 2008

Jag fick 200 000 dollar

Flygresan var som vanligt. Inte sover man så bra. Men det går ju att ta igen. Jag träffade en trevlig man på planet. Han gav mig 200 000 dollar … Helt otroligt! Hans namn var Norman och han är filmproducent. Han har gjort en dokumentärserie från Zimbabwe. Det var en Zimbabwisk dollarsedel jag fick. På den står även bäst före datum. ’TWO HUNDRED THOUSAND DOLLARS on or before 30th June 2008. Det betyder att den nu är värdelös. Men det var den nästan även före den 30 juni. Jag får kanske anledning att återkomma när det gäller situationen i Zimbabwe. Min vän Norman är i alla fall katolik och var på hemväg från Rom, där han faktiskt träffade påven.
Väl framme på flygplatsen fixade jag alltså hyrbil, sydafrikansk telefon (+27795606793) Det går bra att skicka SMS. Nu är jag på Universitetet. Jag har ätit lite men något kaffe blev det ej. Stora delar av Johannesburg är utan vatten sedan igår. Där jag ska bo, tror jag att det fungerar. Men vi får se!
Jag sitter nu och läser dokument från South African Council of Churches, som organisationen heter.

Framme i Sydafrika

Resan gick bra. Sitter i ett internetcafe. Inga svenska tecken. Jag skriver mer senare. Men nu har jag i alla fall kommit fram. Planet var i tid. Jag har hyrt bil. Skaffat Sydafrikanskt SIM-kort och bokat biljetter till mina inrikes flygresor. Nu ska jag stoppa i mig lite mat. University of Witwatersrand har olika slags fastfood. Kanske ska prova indiskt!

Tuesday 7 October 2008

Nu sitter jag på Kastrup. Det är några timmar kvar tills flyget går men det gör inget. Jag stannade i Malmö och åt lunch med Majgret och Sven, som jag lärde känna i Sydafrika för några år sedan. Jag tror att de gärna hade följt med ... Har man en gång varit i Sydafrika blir man lätt 'biten'.
Jag stannade till i Birgittakyrkan imorse, på väg till stationen. Det var precis vid 8.30 då vi brukar med morgonbön. Jag hade inte tid att stanna men träffade min kollega Ola och så Ketty och Karin, som tillhör morgonbedjarna. Jag vet att jag kommer vara buren i bön dessa veckor. Det känns starkt! Och det är starkt! Ibland behöver man åka iväg en stund för att få syn på sin egen vardag. Varje morgon i veckorna är det en skara människor som samlas i Birgittakyrkan, för att tänka goda tankar för andra. Underbart!
Jag har redan checkat in och snart ska jag gå till en internetplats, för att via mitt USB-minne ladda upp dessa rader. Nästa gång jag skriver är jag kanske i Sydafrika. Spännande!

Monday 6 October 2008

I morgon åker jag

Det är dagen före avresa till Sydafrika. Mitt tåg går ca: 9 från Kalmar. Jag flyger från Kastrup, men inte förrän kl 18. Men jag vågar inte chansa på att SJ är i tid, så jag tar det säkra före det osäkra. Det är kul att vara på en flygplats. Folk från jordens alla hörn. Jag gillar stämningen. Tråkigt bara att flyg är en sådan miljöbov. Båt till Sydafrika blir dock för tidskrävande.
Från Kastrup åker jag via München och landar onsdag morgon i Johannesburg. Där ska jag hyra en bil, boka inrikesresor, skaffa ett sydafrikanskt SIM-kort och så småningom leta mig fram till 'Common Ground' som är Metodistkyrkans gästhem, där jag ska bo. Jag ska också en sväng till ett av universiteten, som heter University of Witwatersrand. Det är bland annat där, som jag hittar material till min forskning.
Men mest av allt ska jag kliva ut i den afrikanska våren och insupa dofterna. Underbart!

Sunday 5 October 2008

Resa till Sydafrika oktober 2008

Det var länge sedan jag skrev på min blogg. Men nu kan det vara dags för en förändring. Det är söndag idag. I övermorgon, tisdag den 7 oktober, ska jag åka till Sydafrika. Jag har inte varit där sedan juni, 2006. Fantastiskt att få komma tillbaka. Skälet är mina studier. Jag är inskriven som forskare vid ett universitet i Bloemfontein. Men jag ska naturligtvis också träffa en del vänner. Och göra mig en bild av hur läget är i landet. Min plan är att skriva några rader då och då om vad jag är med om.
Jag återkommer alltså!